DT skrev:
-------------------------------------------------------
> Nu kan jag läsa hela artikeln eftersom någon är medlem i "Aftonbladet Plus"
’Media har vetat om dopningen – men har inte velat undersöka’
Paul Kimmage offrade allt för att avslöja Armstrong
Det är inte bara Lance Armstrong som står på ruinens brant efter dopningsavslöjanden – Paul Kimmage, det irländska cykelproffset som blev sportjournalist och tog striden mot Armstrong och dopning i sporten, står också inför en osäker framtid.
Utan jobb och uppdragsgivare och med en stämning för förtal att vänta från UCI-presidenten Pat McQuaid, anser han att sportjournalistiken är nästan lika rutten som cykelsporten en gång var.
– Jag har alltid sagt att medierna var delaktiga i det. Detta händer inte i ett vakuum, att du får en kille som kommer in och fuskar och ljuger så till den milda grad som han gjorde och sen kommer undan utan att ha ett förbund och en mediakår som är medskyldiga, säger Paul Kimmage.
Jag ringde Kimmage i veckan för att få reda på hur Armstrong hade kommit undan under alla dessa år. Trots att jag sällan skriver om cykelsport var jag väl medveten att jag kanske utgör en del av den mediakår han menar.
Kimmage VS Armstrong 2009 pressade Paul Kimmage Lance Armstrong på en presskonferens. Då slutade det med att Kimmage blev hånad och utskrattad av Armstrong och presskåren. I dag låter det annorlunda – på sociala medier och under Youtube-klipp finns massor av stöttande kommentarer till Kimmage.
Han är inte lätt att ha att göra med. Första gången jag träffade honom var för drygt ett år sen när vi båda två var nominerade för priset ”Årets Sportbok” på Irland. Men varken han eller jag gick segrande därifrån.
Det gjorde i stället cykeltproffset Nicolas Roche, vars far Stephen vann Tour De France 1987, två år innan Kimmage bestämde sig för att lägga av med sporten eftersom dopningen var så omfattande. Än en gång kom Kimmage på andra plats till någon i familjen Roche.
Jag gick fram till Kimmage och frågade vad han tyckte om vinnaren. Han sa inget, utan blängde bittert på mig och knöt näven i byxfickan. I stället introducerade han mig för den gamle Liverpoollegenden Ronnie Whelan, också han en förlorare till Roche den kvällen, och sa ”vi kan väl prata fotboll i stället.”
Rasande från början
Varken Paul Kimmage och Lance Armstrong skulle erkänna det, men de är väldigt lika på många sätt.
Båda är lättretliga, har en vilja av stål och är inte direkt kända för att vara tålmodiga. Trots att han är journalist själv gör Kimmage det inte lätt för kollegor som intervjuar honom. Han förväntar sig att du ska vara påläst och att frågorna ska vara nya, vassa och intelligenta. Det var inte en intervju jag såg fram emot att göra.
När han plockar upp hemtelefonen i vardagsrummet på Irland är Kimmage rasande. Pat McQuaid har varit på radion på Irland och hållit ett försvarstal, utan att programledaren ifrågasatt honom en endaste gång.
– Jag hade lugnat ned mig efter presskonferensen i måndags (då Armstrong fråntogs sina titlar av UCI) men McQuaid har precis varit på radion och snackat en massa skit, bland annat om mig. Det kommer att ta ett tag innan jag lugnar ned mig, sa han direkt.
Anledning till det är att Kimmage har anklagat McQuaid – som en gång var hans vän och coach – för att vara korrumperad. Han hävdar bestämt att presidenten kände till misstänkta dopningsprov som togs från Armstrong och att McQuaid tog emot bidrag till cykelsporten för att ignorera det.
Är lättast att tysta
Men framförallt är Kimmage arg på medierna som tillät Armstrong komma undan utan närmare granskning under nästan hela karriären, trots att Texas-tuffingen höll på med ett dopningsprogram som beskrevs av USADA som ”mer omfattande än någon tidigare avslöjad i proffsidrottens historia.”
När Kimmage la av med sporten 1989 gav han ut boken ”Rough Ride” där han lyfte locket på den omfattande dopningen i sporten. Han erkände att han själv tog amfeteminer på ett mindre lopp för att testa, men bestämde sig för att lägga av hellre än att dopa sig.
Det borde ha varit början i en upprensning i sporten, med det blev det inte. I stället blev han direkt utfryst inom sporten – när han kom tillbaka som journalist ville varken cyklisterna eller de andra journalisterna ha med honom att göra eftersom han hade ”spottat i soppan,” som det hette i pelotonen.
– Ett av problemen är att cykelsportens media har varit en del av det här problemet så pass länge nu. De har alltid vetat om dopningen men har varit motvilliga att undersöka det.
Kimmage säger att kommersiella intressen kom före de sportsliga för journalisterna.
– De som skriver för cykel- tidningarna är lättast att tysta. Armstrong, med den kommersiella kraften han hade, kunde knäcka en tidning direkt.
– Det kommer oftast från redaktörerna, som får det i sin tur från marknadsavdelningen. Titta på allt som Armstrong marknadsförde – Oakley-brillor, Trek-cyklar. Alla dessa annonserade i tidningarna. Länken fanns där direkt.
Om inte det kommersiella trycket lyckades få tyst på jobbiga journalister mobbades de i stället av Armstrongs US Postal-team.
– Det hände mig 2005 – jag konfronterade Armstrong på en presskonferens in Nantes och ställde en fråga om läkaren Ferrari. Jag följdes ut ur presskonferensen av en av hans lakejer – en kille som jag hade varit lagkamrat med tidigare.
– Han blängde på mig. Tydligen hade de en policy i US Postal-teamet där de tog bilder på journalisterna, de som inte kunde tystas. De satte upp dem och sa till andra journalister:
”Ha inte att göra med de här.”
Kimmage var inte den ende. Hans kollega David Walsh – som skrev boken ”LA Confidential” där Armstrong anklagades för systematisk dopning – blev ombedd att lämna en bil av andra journalister.
– Armstrong fick reda på det (att Walsh åkte med andra journalister) och han gillade det inte. De slängde ut David ur bilen.
Öppet krig i tio år
Trots att han har varit i öppet krig med Armstrong i över tio år, säger Kimmage att han inte har något emot amerikanen personligen – bara dopningen och fusket, och det faktum att han har försökt gömma sig bakom sin cancer varje gång han har frågats om det.
– Mitt problem med Lance Armstrong har alltid varit att han har dopat och fuskat till sig sju segrar i Tour de France.
– Det sättet som han avlänkade alla dessa frågor om dopning har varit hans Cancer Foundation, och – för att använda hans egna ord – hans ”ädla arbete”. Det har alltid varit skölden för att avleda varje djupgående fråga om dopning.
Kimmage säger att han inte har något personligt emot honom, men han har en bitande, svidande ton när han beskriver varu- märkena Lance Armstrong och Livestrong, Armstrongs cancervälgörenhet.
– Han promotar sig själv som en ”Cancer-Jesus” – ”läs mina böcker, sätt på dig gula armbandet på armen så har du en jättebra chans av att leva starkt och att överleva cancer”. Åt helvete med det.
– 2009 på Tour of California var Matt Wilson där. Han hade haft Hodgkins lymfom men alla sket i det. Han hade kommit tillbaka precis som Armstrong, men ingen brydde sig.
– Och vad var skillnaden? Skillnaden var att Armstrong hade vunnit sju Tour de France, och hela grejen om hans legend var ju att det byggdes på ett lögn. Varumärket han skapade är baserat på lögn. Hela ”Livestrong”-grejen är baserat på lögn.
Kimmage kanske har all anledning att låta bitter. Han sades upp från sin anställning som sportjournalist på the Sunday Times i våras. Efter att ha tvingats betala ut 600 000 pund till Armstrong på grund av en artikel Kimmage skrev 2004 blev tidningen allt mer försiktig med vad de publicerade.
Till slut sa de att det inte längre var lönsamt att ha Kimmage kvar och han fick gå.
– Det är klart att det kostade mig jobbet. Jag gick tillbaka till touren och skrev artiklar som de valde att inte publicera. Till slut sa någon revisör ”vi har kollat på hur mycket du kostar, och hur mycket du får i tidningen, och det är inte lönsamt för oss längre.”
Man hade kunnat tro att en prisbelönt journalist med Kimmages dragningskraft hade snappats upp av en annan tidning, men så blev det inte. Efter att ha varslats i våras fick han bara två betalda uppdrag.
– Jag funderade på att plocka ned alla mina priser för journalistik och kasta skiten i soporna.
Inga jobberbjudanden
Sen kom nyheten att han skulle stämmas av UCI och Pat McQuaid efter att han skrivit artiklar där han konstaterade att de var korrupta. Det är värt att notera att tidningarna som publicerades inte blev stämda – bara den numera arbetslösa journalisten Kimmage.
Men när USADA släppte rapporten visades det sig att han faktiskt hade rätt hela tiden, och McQuaid var tvungen att ta tillbaka Armstrongs Tour de France-titlar. Men det fanns inget stöd för landsmannen Kimmage – stämningsprocessen från UCI och McQuaid fortgår. Många har bidragit till en fond för Kimmages försvar, och parterna ska träffas i en schweizisk domstol i början på december.
Kimmage pustar ut i luren. Vägen hit har varit lång, och även om det har visat sig att han hade rätt hela tiden känns inte det här som någon seger. Han har fortfarande inget jobb. Han har inte kommit undan stämningen.
Jag frågar vad framtiden håller. Han är efterfrågad igen och telefonen har ringt dygnet runt hela veckan, men han svarar ändå på det där dystra, irriterade sättet som har blivit hans varumärke.
– Jag vet inte. Det är kul att folk säger att jag har gjort ett bra jobb och att läsa om vilket bra arbete jag har gjort, men ingen är beredd att erbjuda mig ett jobb.
– Vad betyder allt det här för mig? Ingenting egentligen. Antingen är jag en bra journalist eller så är jag inte det. Antingen handlar branschen om bra journalistik eller inte. Jag får en känsla av att det inte gör det.
Jag tackar för samtalet och hälsar att jag ska hålla utkik efter uppdrag till honom. Han tackar artigt men ensamheten i rösten ekar ändå från vardagsrummet i Dublin.
Nu börjar det hända saker
En gång lämnade han sporten han älskade för att upplysa världen om hur rutten den var. Det känns som han nu håller på att lämna sportjournalistiken av exakt samma anledning.
En sista fråga, säger jag. ”Du känner Armstrong – tror du att han någon gång kommer att erkänna?”
Kimmage pustar igen och man får en känsla av att han vill att det här ska vara över, precis som Armstrong säkert gör.
– Svårt att säga. Nu ser vi saker vi har inte sett förut. Nike har hoppat av, Oakley har hoppat av – alla hans sponsorer har hoppat av. Jag såg honom på tv nyligen och han såg väldigt skakad ut. För två veckor sedan hade jag sagt ”han kommer aldrig att erkänna”. Jag är inte så säker nu.
– Men en sak är säker – om han nu gör det är det många inom sporten som kommer att få det duktigt obekvämt.
Philip O'Connor
