Ibland får man en karta, men oftast får man träna på sträckorna så att man inte kör fel. Sen är det ju allt som oftast snitslat och skyltat för att man ska hitta. Har man lokalsinne nog för att sätta på sig byxorna åt rätt håll bör man inte tappa bort sig på ett eduro. Du får ett tidtagningschip som lagrar information om dina tider på sträckorna.
I övrigt brukar det gå till så att man får träna på sträckorna dagen före tävling, det brukar gå skitdåligt så du undrar vad fan du håller på md. Överväger starkt att ge an i att rejsa och bara käka burgare och dricka fanta hela tävlingsdagens. Men dina polare peppar dig och säger att det är ju ändå roligt. Du litar, av någon underlig anledning(det här har ju hänt förr) på dem och käner att peppen kommer krypande. Du går och lägger dig och sen mår du lite dåligt hela natten för att du vet att näthatet kommer slå över dig i stormvågor dagen efter när man torskat mot Jofa. Väl vid startlinjen har du glömt bort allt som har med ångest att göra och trampar glatt iväg med sina kamrater, eller ensam om ingen tycker om dig. När man just ska till att starta på första sträckan kommer det en liten droppe kiss i kalsongerna/trosorna för att man ångrar sig jättemycket och hellre vill gråta och avbryta tävlingen. Sen trampar du iväg, det går skitdåligt eftersom du är ouppvärmd och stel, och har fått gå upp alldeles för tidigt på morgonen. Du var dessutom lite småfull igår, vilket inte gör saken bättre. Halvvägs genom första sträckan känns allt skit, du vet knappt hur man styr en cykel och trampa, ja det har du inte gjort ordentligt sen 1987. Du bestämmer dig för att bryta så fort du gått i mål, men se! Det börjar reda sig och du avslutar första sträckan på ett snyggt sätt. Kanske med en liten sladd eller en wheelie. Du fortsätter därför glad i hågen, snackandes och cyklandes. Du glömmer att det är tävling, att du ska prestera, försvara din heder. När det är dags för sista sträckan är du så trött att styret helt plötsligt lever sitt eget liv, bromsarna(eller om det är dina underarmar) slutar funka och du vill bara lägga dig ner och äta snickers på duschgolvet tills natten blir till dag. Sen kommer du i mål. Är glad. Upprymd. Snackar skit med polarna, kanske kastar en lömsk blick på jofa, "ser han hel ut? har han punka? verkar han glad? blöder han från ansiktet?". Sen dricker du öl och äter burgare, när du återigen kan gå drar du hem och tar en dusch. Sen sitter du och F5'ar tills resultatlistan kommer upp och då undrar du varför i hela helvete du spenderar pengar och tid på att göra sånt här. Du hatar allt och vill aldrig mer tävla.
Ungefär så brukar det gå till.
