Framgaffel
- Trådstartare Petri
- Start datum
- Status
Framgaffel
Maxmix (fd Flippad_unge) skrev:
-------------------------------------------------------
> Petri: Dig skulle jag vilja "bitch slapa" och
> fråga vad det är för fel på dig!
"Örfila henne (honom) lite och fråga vad fan det är för fel på henne (honom)."
Flashback lärde upp dig väl Max, fråga Petri om han tar den i tvåan också.
-------------------------------------------------------
> Petri: Dig skulle jag vilja "bitch slapa" och
> fråga vad det är för fel på dig!
"Örfila henne (honom) lite och fråga vad fan det är för fel på henne (honom)."
Flashback lärde upp dig väl Max, fråga Petri om han tar den i tvåan också.
Framgaffel
Petri skrev:
-------------------------------------------------------
> Brando skrev:
> --------------------------------------------------
> -----
> > Petri:Föreslår att Du INTE svarar på deras
> > dumma inlägg.
> oki ska försöka iaf.
HAHAHAH! Dagens! :D
Så kul när mongon säger att dem ska sluta vara mongon... Slutar alltid i KATASTROF-KORVSTROGANOF!
-------------------------------------------------------
> Brando skrev:
> --------------------------------------------------
> -----
> > Petri:Föreslår att Du INTE svarar på deras
> > dumma inlägg.
> oki ska försöka iaf.
HAHAHAH! Dagens! :D
Så kul när mongon säger att dem ska sluta vara mongon... Slutar alltid i KATASTROF-KORVSTROGANOF!
Framgaffel
Maxmix (fd Flippad_unge) skrev:
-------------------------------------------------------
> Petri skrev:
> --------------------------------------------------
> -----
> > ni andra då
>
> Vilka är det som inte får vara med nu helt
> plötsligt? Jag skulle vilja att du gör en lista
> med alla du tror är mer CP än du själv!
ohh herregud er skulle jag vilja träffa
dig
oskar_
örgel
så ni fick se om det ni säger om mig stämmer!
det är lätt at kalla nån en massa skit men att träffa den personen och sedan säga det samma och se omd et stämmer, jag vet inte hur jag ska få folk att förstå, vad jag menar allt jag säger är ju uppenbarligen idioti hjänskadade saker och mentala efterbliven prat samt så r jag CP nu också
fan sist jag kollade hade jag astma och diabetes konstigt hur det kan bli när folk ska kalla en massa saker
-------------------------------------------------------
> Petri skrev:
> --------------------------------------------------
> -----
> > ni andra då
>
> Vilka är det som inte får vara med nu helt
> plötsligt? Jag skulle vilja att du gör en lista
> med alla du tror är mer CP än du själv!
ohh herregud er skulle jag vilja träffa
dig
oskar_
örgel
så ni fick se om det ni säger om mig stämmer!
det är lätt at kalla nån en massa skit men att träffa den personen och sedan säga det samma och se omd et stämmer, jag vet inte hur jag ska få folk att förstå, vad jag menar allt jag säger är ju uppenbarligen idioti hjänskadade saker och mentala efterbliven prat samt så r jag CP nu också
fan sist jag kollade hade jag astma och diabetes konstigt hur det kan bli när folk ska kalla en massa saker
Framgaffel
darkforce skrev:
-------------------------------------------------------
> oskar ta en dunk bensin (minst 5 liter) häll
> detta över huvudet o tänd sedan en tändsticka
> sen slipper du tänka på rakning överhuvudtaget
> ett bra tag framöver.. muhahahahahahahahahahaha
Registreringsdatum: 2010-03-14 21:17
Inlägg: 22
Inte var du rolig heller din sopa!
-------------------------------------------------------
> oskar ta en dunk bensin (minst 5 liter) häll
> detta över huvudet o tänd sedan en tändsticka
> sen slipper du tänka på rakning överhuvudtaget
> ett bra tag framöver.. muhahahahahahahahahahaha
Registreringsdatum: 2010-03-14 21:17
Inlägg: 22
Inte var du rolig heller din sopa!
Framgaffel
Petri skrev:
-------------------------------------------------------
> Maxmix (fd Flippad_unge) skrev:
> --------------------------------------------------
> -----
> > Petri skrev:
> >
> --------------------------------------------------
>
> > -----
> > > ni andra då
> >
> > Vilka är det som inte får vara med nu helt
> > plötsligt? Jag skulle vilja att du gör en
> lista
> > med alla du tror är mer CP än du själv!
> ohh herregud er skulle jag vilja träffa
> dig
> oskar_
> örgel
> så ni fick se om det ni säger om mig stämmer!
> det är lätt at kalla nån en massa skit men att
> träffa den personen och sedan säga det samma och
> se omd et stämmer, jag vet inte hur jag ska få
> folk att förstå, vad jag menar allt jag säger
> är ju uppenbarligen idioti hjänskadade saker och
> mentala efterbliven prat samt så r jag CP nu
> också
> fan sist jag kollade hade jag astma och diabetes
> konstigt hur det kan bli när folk ska kalla en
> massa saker
Jag har träffat Oskar_ ett flertal gånger och jag tycker fortfarande att han är helt cp! Jag sa det till honom också rakt i ansiktet, Han skrattade :)
-------------------------------------------------------
> Maxmix (fd Flippad_unge) skrev:
> --------------------------------------------------
> -----
> > Petri skrev:
> >
> --------------------------------------------------
>
> > -----
> > > ni andra då
> >
> > Vilka är det som inte får vara med nu helt
> > plötsligt? Jag skulle vilja att du gör en
> lista
> > med alla du tror är mer CP än du själv!
> ohh herregud er skulle jag vilja träffa
> dig
> oskar_
> örgel
> så ni fick se om det ni säger om mig stämmer!
> det är lätt at kalla nån en massa skit men att
> träffa den personen och sedan säga det samma och
> se omd et stämmer, jag vet inte hur jag ska få
> folk att förstå, vad jag menar allt jag säger
> är ju uppenbarligen idioti hjänskadade saker och
> mentala efterbliven prat samt så r jag CP nu
> också
> fan sist jag kollade hade jag astma och diabetes
> konstigt hur det kan bli när folk ska kalla en
> massa saker
Jag har träffat Oskar_ ett flertal gånger och jag tycker fortfarande att han är helt cp! Jag sa det till honom också rakt i ansiktet, Han skrattade :)
Framgaffel
Maxmix (fd Flippad_unge) skrev:
-------------------------------------------------------
> Jag har träffat Oskar_ ett flertal gånger och
> jag tycker fortfarande att han är helt cp! Jag sa
> det till honom också rakt i ansiktet, Han
> skrattade :)
Det stämmer ditt jävla missfall!
-------------------------------------------------------
> Jag har träffat Oskar_ ett flertal gånger och
> jag tycker fortfarande att han är helt cp! Jag sa
> det till honom också rakt i ansiktet, Han
> skrattade :)
Det stämmer ditt jävla missfall!
Framgaffel
Petri skrev:
-------------------------------------------------------
> ni andra då
> Captain8track osv anser ni att de grejjer jag
> köpt är helt ok för skillnaden ligger ju klar i
> gaffeln om ajg nu bara fick hemd e så jag kunde
> titta på de osv, spännande värre
Det är mycket bra grejer du köpt. Xt vevpartiet är troligen överlägset mest&bäst för pengarna, Reban är ganska Happy-standard (kör själv en Sid, men det gör jag mest för att spara lite vikt) och resten är också bra grejer. Styre osv har jag aldrig sett eller provat så kan inte säga något om de delarna.
Om du lyckas ställa in gaffeln så den passar dig så kommer du nog att märka en rätt stor skillnad jämfört med din gamla. Be också din cykelmek att han ställer in växlarna bra och byter alla växelhöljen när du har in den på service. Kostar någon slant till, men cykeln kommer att kännas som ny.
Vad gäller däck ska du satsa på något lättrullat, men med lite extra luftvolym för mera komfort. Eftersom du kör mest grus skulle jag tipsa om Rocket Ron 2.25, Furious Fred 2.25 (mycket lättrullat däck) eller kanske Conti Race King 2.2.
-------------------------------------------------------
> ni andra då
> Captain8track osv anser ni att de grejjer jag
> köpt är helt ok för skillnaden ligger ju klar i
> gaffeln om ajg nu bara fick hemd e så jag kunde
> titta på de osv, spännande värre
Det är mycket bra grejer du köpt. Xt vevpartiet är troligen överlägset mest&bäst för pengarna, Reban är ganska Happy-standard (kör själv en Sid, men det gör jag mest för att spara lite vikt) och resten är också bra grejer. Styre osv har jag aldrig sett eller provat så kan inte säga något om de delarna.
Om du lyckas ställa in gaffeln så den passar dig så kommer du nog att märka en rätt stor skillnad jämfört med din gamla. Be också din cykelmek att han ställer in växlarna bra och byter alla växelhöljen när du har in den på service. Kostar någon slant till, men cykeln kommer att kännas som ny.
Vad gäller däck ska du satsa på något lättrullat, men med lite extra luftvolym för mera komfort. Eftersom du kör mest grus skulle jag tipsa om Rocket Ron 2.25, Furious Fred 2.25 (mycket lättrullat däck) eller kanske Conti Race King 2.2.
Framgaffel
Petri skrev:
-------------------------------------------------------
> Maxmix (fd Flippad_unge) skrev:
> --------------------------------------------------
> -----
> > Petri: Är du från utlandet? Du inte klarar
> > språket så bra?
>
>
> nope själv då?
!
-------------------------------------------------------
> Maxmix (fd Flippad_unge) skrev:
> --------------------------------------------------
> -----
> > Petri: Är du från utlandet? Du inte klarar
> > språket så bra?
>
>
> nope själv då?
!
Senast redigerad av en moderator:
Framgaffel
castrello skrev:
-------------------------------------------------------
> Petri skrev:
> --------------------------------------------------
> -----
> > ni andra då
> > Captain8track osv anser ni att de grejjer jag
> > köpt är helt ok för skillnaden ligger ju klar
> i
> > gaffeln om ajg nu bara fick hemd e så jag
> kunde
> > titta på de osv, spännande värre
>
>
> Det är mycket bra grejer du köpt. Xt vevpartiet
> är troligen överlägset mest&bäst för
> pengarna, Reban är ganska Happy-standard (kör
> själv en Sid, men det gör jag mest för att
> spara lite vikt) och resten är också bra grejer.
> Styre osv har jag aldrig sett eller provat så kan
> inte säga något om de delarna.
>
> Om du lyckas ställa in gaffeln så den passar dig
> så kommer du nog att märka en rätt stor
> skillnad jämfört med din gamla. Be också din
> cykelmek att han ställer in växlarna bra och
> byter alla växelhöljen när du har in den på
> service. Kostar någon slant till, men cykeln
> kommer att kännas som ny.
>
> Vad gäller däck ska du satsa på något
> lättrullat, men med lite extra luftvolym för
> mera komfort. Eftersom du kör mest grus skulle
> jag tipsa om Rocket Ron 2.25, Furious Fred 2.25
> (mycket lättrullat däck) eller kanske Conti Race
> King 2.2.
om jag kör mer skog och stig är då racing ralph eller conti gravity bättre?
-------------------------------------------------------
> Petri skrev:
> --------------------------------------------------
> -----
> > ni andra då
> > Captain8track osv anser ni att de grejjer jag
> > köpt är helt ok för skillnaden ligger ju klar
> i
> > gaffeln om ajg nu bara fick hemd e så jag
> kunde
> > titta på de osv, spännande värre
>
>
> Det är mycket bra grejer du köpt. Xt vevpartiet
> är troligen överlägset mest&bäst för
> pengarna, Reban är ganska Happy-standard (kör
> själv en Sid, men det gör jag mest för att
> spara lite vikt) och resten är också bra grejer.
> Styre osv har jag aldrig sett eller provat så kan
> inte säga något om de delarna.
>
> Om du lyckas ställa in gaffeln så den passar dig
> så kommer du nog att märka en rätt stor
> skillnad jämfört med din gamla. Be också din
> cykelmek att han ställer in växlarna bra och
> byter alla växelhöljen när du har in den på
> service. Kostar någon slant till, men cykeln
> kommer att kännas som ny.
>
> Vad gäller däck ska du satsa på något
> lättrullat, men med lite extra luftvolym för
> mera komfort. Eftersom du kör mest grus skulle
> jag tipsa om Rocket Ron 2.25, Furious Fred 2.25
> (mycket lättrullat däck) eller kanske Conti Race
> King 2.2.
om jag kör mer skog och stig är då racing ralph eller conti gravity bättre?
Lillskeden
Aktiv medlem
Framgaffel
conti gravity är inte bra till något. alls.
Framgaffel
marcus_ec skrev:
-------------------------------------------------------
> Denna tråden var 1+ och läsvärd innan de mogna
> grabbarna anslöt sig på sida 5 långt ner...
+1
Förvisso är trådskaparen kanske lite förvirrad och oerfaren men det har väl alla vi varit? Hade tänkt att poppa litet popcorn och öppna en chipspåse, men sen läste jag sida 5.
De kommentarer som nämnda grabbar kräkt ut bör ju egentligen leda till nån sorts disciplinär åtgärd(läs kära moderator: stäng ner deras accounts).
Framförallt är det påståenden om att petri skulle vara kognitivt handikappad som äcklar - förhoppningsvis har det varit i ironiskt syfte vilket ändå inte rättfärdigar uttalanderna för så skriver man fan inte till människor. Sen är liknelsen med "cärre än en 40-årig "glad i skägget" zigenare som nyss immigrerat från sydostarabien[sic]" helt befängd och kränkande, ni vet ju inte om petri har dyslexi eller liknande skriv/lässvårigheter.
Vad fan har hänt med dessa människor? Något som brustit i uppfostran antar jag?
-------------------------------------------------------
> Denna tråden var 1+ och läsvärd innan de mogna
> grabbarna anslöt sig på sida 5 långt ner...
+1
Förvisso är trådskaparen kanske lite förvirrad och oerfaren men det har väl alla vi varit? Hade tänkt att poppa litet popcorn och öppna en chipspåse, men sen läste jag sida 5.
De kommentarer som nämnda grabbar kräkt ut bör ju egentligen leda till nån sorts disciplinär åtgärd(läs kära moderator: stäng ner deras accounts).
Framförallt är det påståenden om att petri skulle vara kognitivt handikappad som äcklar - förhoppningsvis har det varit i ironiskt syfte vilket ändå inte rättfärdigar uttalanderna för så skriver man fan inte till människor. Sen är liknelsen med "cärre än en 40-årig "glad i skägget" zigenare som nyss immigrerat från sydostarabien[sic]" helt befängd och kränkande, ni vet ju inte om petri har dyslexi eller liknande skriv/lässvårigheter.
Vad fan har hänt med dessa människor? Något som brustit i uppfostran antar jag?
Framgaffel
alltså lägger ni fan inte ner detta satans jidder polis anmäler jag er är det uppfattat!!!!!!
det finns gränser den har ni överskridit för länge sedan ska ni vet man nu börjar det riktigt ta på mitt tålamod, vet ni straffet för kränkning förtal mm är?
det finns gränser den har ni överskridit för länge sedan ska ni vet man nu börjar det riktigt ta på mitt tålamod, vet ni straffet för kränkning förtal mm är?
Senast redigerad av en moderator:
Framgaffel
Petri skrev:
-------------------------------------------------------
> alltså lägger ni fan inte ner detta satans
> jidder polis anmäler jag er är det
> uppfattat!!!!!!
> det finns gränser den har ni överskridit för
> länge sedan ska ni vet man nu börjar det riktigt
> ta på mitt tålamod, vet ni straffet för
> kränkning förtal mm är?
Lugn Petri! Räkna upp vad jag har sagt som ä kränkande mot lilla dig så ska jag säga förlåt :)
Och polisanmäla kan du ju lycka till med. För det första bryr sig inte polisen ett skit för att någon inte kan hantera ett forum på internet och för det andra sitter jag bakom en proxy så går inte bevisa vem jag är :)
-------------------------------------------------------
> alltså lägger ni fan inte ner detta satans
> jidder polis anmäler jag er är det
> uppfattat!!!!!!
> det finns gränser den har ni överskridit för
> länge sedan ska ni vet man nu börjar det riktigt
> ta på mitt tålamod, vet ni straffet för
> kränkning förtal mm är?
Lugn Petri! Räkna upp vad jag har sagt som ä kränkande mot lilla dig så ska jag säga förlåt :)
Och polisanmäla kan du ju lycka till med. För det första bryr sig inte polisen ett skit för att någon inte kan hantera ett forum på internet och för det andra sitter jag bakom en proxy så går inte bevisa vem jag är :)
Framgaffel
Maxmix (fd Flippad_unge) skrev:
-------------------------------------------------------
> Lugn Petri! Räkna upp vad jag har sagt som ä
> kränkande mot lilla dig så ska jag säga
> förlåt :)
>
> Och polisanmäla kan du ju lycka till med. För
> det första bryr sig inte polisen ett skit för
> att någon inte kan hantera ett forum på internet
> och för det andra sitter jag bakom en proxy så
> går inte bevisa vem jag är :)
Haxxigt värre Max Nordström :) Jag sitter inte bakom proxy, så jag ligger illa till.
Ropen skalla, kränkningar åt alla!
-------------------------------------------------------
> Lugn Petri! Räkna upp vad jag har sagt som ä
> kränkande mot lilla dig så ska jag säga
> förlåt :)
>
> Och polisanmäla kan du ju lycka till med. För
> det första bryr sig inte polisen ett skit för
> att någon inte kan hantera ett forum på internet
> och för det andra sitter jag bakom en proxy så
> går inte bevisa vem jag är :)
Haxxigt värre Max Nordström :) Jag sitter inte bakom proxy, så jag ligger illa till.
Ropen skalla, kränkningar åt alla!
P
Plush
Guest
Framgaffel
Straffet för Förtal (Grovt) är böter eller fängelse i upp till 2 år.
Se nedan.
Nedan citat från brottsbalkskommentaren om förtal:
"Ärekränkningsbrotten uppdelas i förtal (1 och 2 §§) och förolämpning (3 §). Förolämpning är så till vida en subsidiär brottstyp, att 3 § är tillämplig endast om gärningen inte är belagd med straff enligt 1 eller 2 §; däremot får bestämmelsen om förolämpning inte användas såsom ett allmänt reservstadgande vid fall av lindrigt förtal eller förtalsliknande fall. (NJA II 1962 s. 141.)
Huvudregeln om förtal finns i 1 § första stycket. Den kompletteras av ett i andra stycket upptaget stadgande om yttrandefrihet vid intressekollisioner och andra privilegierade situationer. Härtill kommer en i 2 § upptagen strängare straffskala för grovt förtal. Enligt 4 § medför förtal av avliden i vissa fall ansvar enligt 1 eller 2 §.
Enligt 1 § första stycket skall dömas för förtal, om någon utpekar en annan person såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning. Till ansvar skall dock enligt andra stycket inte dömas, om han var skyldig att uttala sig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den.
Med detta undantag är förtal straffbart oavsett om beskyllningen var sann eller inte. Trots att ordet förtal språkligt torde innebära att den lämnade uppgiften är osann eller ogrundad har det ansetts kunna användas som brottsbeteckning även för sådana fall i vilka sanningsfrågan är likgiltig. Den som i oträngt mål äventyrar sin nästas heder och ära får finna sig i att bli dömd för förtal.
Vad först angår huvudregeln i 1 § första stycket består den brottsliga gärningen vid förtal i att om någon lämna uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning. Som exempel nämns i brottsbeskrivningen att utpeka någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt. Även i det som exempel nämnda fallet skall det vara fråga om sådana uppgifter som kan dra med sig andras missaktning.
För straffbarhet är tillräckligt, att beskyllningen är ägnad att utsätta den beskyllde för andra människors missaktning. Någon bevisning om att beskyllningen faktiskt medfört sådan verkan behöver inte förebringas. Denna ståndpunkt, som i regel intas i utländsk rätt, torde överensstämma med den i äldre svensk rätt (Nelson, Rätt och ära s. 169 f.).
Brottet består i att 1) om en människa 2) till annan än denna lämna 3) en uppgift 4) av nedsättande beskaffenhet. I samtliga dessa fyra hänseenden är det straffbara området enligt BrB något vidsträcktare än straffrättskommittén föreslagit. De fyra momenten skall här närmare behandlas vart för sig.
Förtal måste rikta sig mot en människa. Uppgiften skall gälla en levande person; att kränka en avlidens ära faller inte under definitionen i 1 § men kan bli straffbart på grund av hänvisningen i 4 §.
Bestämmelserna om ärekränkning avser enligt sin lydelse uttalanden som riktar sig mot någon viss person. Kommittén föreslog att genom ett liknande hänvisningsstadgande som beträffande avliden kriminalisera förtal av bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning. Detta förslag blev emellertid inte antaget.
Ärekränkningsbrott enligt 16 kap. SL kunde rikta sig endast mot enskilda personer men inte mot juridiska personer eller kollektiva enheter av annat slag. Talan om ansvar för en ärekränkning som riktats mot en juridisk person eller annan kollektiv enhet kunde föras endast om någon enskild person inom kollektivet kunde anses utpekad genom ärekränkningen. Denne kunde då föra talan om ärekränkning för egen del (jfr rättsfallet NJA 1950 s. 250).
På grund av att särskilt stadgande om ärekränkning mot kollektiva enheter saknas måste huvudregeln i 1 § tolkas något mera extensivt. I anslutning till äldre rättstillämpning bör således huvudregeln anses tillämplig på sådana yttranden som formellt avser t.ex. en juridisk person, en kår, invånarna i ett hus eller annan grupp men som måste så förstås att en eller flera bestämda personer därigenom utpekas. (Jfr angående identifiering av den förtalade Strömholm, Teaterrätt, 1971, s. 27.)
Till de objektiva förutsättningarna för straffbarhet hör vidare att ärekränkande uppgifter lämnas till annan än den beskyllde.
Det förutsätts att uppgiften lämnas till någon annan än den ärekränkte. Har uppgiften lämnats endast till denne eller har uppgiften, trots att den var riktad till tredje man, nått endast den ärekränkte, kan ansvar för förtal inte komma i fråga. Däremot kan i sådant fall gärningen vara straffbar såsom förolämpning. Förtalsansvar förutsätter inte att uppgiftslämnaren riktat sig till tredje man utan det är tillräckligt, att denne är närvarande. Föreligger förtal, skall inte dömas för förolämpning.
Brottet är att anse som fullbordat så snart uppgiften kommit till tredje mans kännedom. Något uttryckligt krav på att uppgiften för att vara straffbar skall lämnas till någon som inte förut känt till dess innehåll uppställs inte i lagtexten, men i uttrycket ”lämnar uppgift” ligger att man inte utan vidare kan stämpla som förtal exempelvis att två personer, som båda känner till ett rykte om någon annan, sinsemellan samtalar härom. Att uppgiften nått en viss större spridning utgör inte någon förutsättning för straffbarhet. En sådan omständighet kan emellertid ha betydelse för straffmätningen.
Med att en uppgift lämnas avses såväl det fall att gärningsmannen själv framställer uppgiften i fråga som det fall att han sprider vidare en uppgift som han på ett eller annat sätt fått kännedom om. Framställandet eller fortspridandet kan ske på olika sätt. Vanligen sker det genom yttrande i tal eller skrift men även andra sätt kan ifrågakomma, t.ex. att visa en teckning, ett fotografi eller en film som innefattar beskyllning av det slag som avses i paragrafen. Till skillnad från vad som ofta gäller vid förolämpning är det den ärekränkande uppgiftens innehåll och inte sättet för dess lämnande som är av avgörande betydelse. Framförandet kan ske i form av en insinuation eller genom att på annat sätt misstänkliggöra någon. Uppgiften kan lämnas genom konkludenta handlingar. Det kan sålunda under vissa omständigheter utgöra förtal att bland någons tillhörigheter placera tjuvgods eller andra föremål och därigenom antyda att denne gjort sig skyldig till brott eller annan nedsättande handling. Departementschefen underströk, att en sådan åtgärd i vissa situationer måste anses ingå under den i lagtexten använda brottsbeskrivningen. Sker tillvitelse i form av åtal eller angivelse därtill eller annan anmälan till myndighet, kan bestämmelserna i 15:5–7 BrB bli tillämpliga. (Se beträffande konkurrensfrågan Nelson, Rätt och ära s. 310 och vid 15:5–7 BrB.)
Vid förtal förutsätts – i motsats till vid förolämpning – att en uppgift lämnas.
I straffrättskommitténs förslag beskrevs förtalsbrottet såsom uppgift angående gärning eller omständighet som är nedsättande för någons anseende. Den ärekränkande uppgiften skulle alltså avse en gärning eller någon annan omständighet som uppges ha inträffat eller föreligga, ett faktum. Departementschefen fann emellertid kommitténs begränsning av förtalsbrottet alltför snäv och föreslog en utvidgning av det såsom förtal straffbara området genom borttagande av kravet att den ärekränkande uppgiften måste avse bestämd gärning eller omständighet. BrB avfattades i enlighet med departementsförslaget.
Förtal omfattar således enligt BrB inte endast uppgifter om en bestämd gärning eller omständighet utan även mera allmänna ärekränkande omdömen. Straffbarhet enligt 1 § förutsätter dock att det är uttalanden med en viss bestämdhet. Det skall vara fråga om vad som kan sägas vara en uppgift, inte ett blott värdeomdöme.
För straffbarhet förutsätts slutligen, att uppgiften är av nedsättande beskaffenhet. Den skall vara ägnad att utsätta den beskyllde för andras missaktning. Det utmärkande för uttalandena bör vara att de genom sitt innehåll typiskt sett duger för att utsätta denne för andras missaktning. För att ytterligare klargöra innebörden av förtalsbrottet har, som exempel, i brottsbeskrivningen angivits att någon utpekar en annan person som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt. I båda fallen skall det vara sådana uppgifter som kan dra med sig andras missaktning; det måste således vara fråga om en brottslighet eller klandervärt levnadssätt av allvarligare beskaffenhet.
Kommittén ville i detta hänseende för straffbarhet kräva att uppgiften avsåg något som är nedsättande för den beskylldes anseende, dvs. hans ”goda namn och rykte”. Beträffande den sålunda i kommittéförslaget upptagna brottsförutsättningen uttalade kommittén, att utgångspunkten för bedömandet av en persons anseende är den sociala värderingen på hans ort och inom hans egen samhällsgrupp eller personkrets. Det skall alltså inte krävas att den ärekränkande uppgiften är nedsättande för den kränktes medborgerliga anseende enligt den uppfattning som kan sägas vara allmänt rådande eller förhärskande i samhället i dess helhet, utan det är tillräckligt att uppgiften är nedsättande för den kränktes anseende i de särskilda kretsar som han tillhör. Denna miljö får emellertid inte bestämmas för snävt. En närmare prövning av dessa frågor kan enligt kommittén överlämnas till domstolarna. Enligt BrB är det än tydligare, att det för ansvar inte krävs att uppgiften är nedsättande enligt den allmänna eller förhärskande uppfattningen i samhället. I lagtexten talas om ”andras missaktning”.
Till skillnad mot äldre rätt är inte avsett att beskyllning om brott alltid skall anses nedsättande. Endast om brottet i det särskilda fallet är av beskaffenhet att ådra den beskyllde andras missaktning kan ansvar för förtal komma i fråga. Enligt kommittén måste visserligen en beskyllning om brott i regel anses vara nedsättande för den beskylldes anseende, men i vissa fall kan den gärning som beskyllningen avser vara av sådan art att den inte är ägnad att ha dylik verkan, exempelvis ett påstående om att någon begått en lindrig trafikförseelse eller annan ordningsförseelse.
En beskyllning som inte är nedsättande för den beskylldes anseende men som är menlig för hans yrke, näring eller fortkomst hänfördes i kommittéförslaget – i motsats till i äldre lag – inte till ärekränkningsbrotten. En bestämmelse mot sådant ekonomiskt förtal ville kommittén införa bland förmögenhetsbrotten. Någon motsvarighet till det av kommittén föreslagna stadgandet om ekonomiskt förtal finns inte i BrB. I sin motivering till avstyrkande av kommitténs förslag anförde departementschefen, att spridande av oriktiga eller ogrundade uppgifter om en persons yrkesutövning eller ekonomiska förhållanden tydligen ofta kunde åtkommas som vanlig ärekränkning. (Jfr Strömholm, Teaterrätt, 1971, s. 26 med not 5.)
Som skäl mot förslaget anförde departementschefen vid lagrådsremissen 1958 att, i den mån det vore fråga om sådana närings- och ekonomiska förhållanden som inte kunde sägas ha något samband med det personliga anseendet, det föreslagna stadgandet hade sin väsentliga betydelse i förhållandet olika näringsidkare emellan och således berörde spörsmål som lämpligast borde regleras i lagstiftningen mot illojal konkurrens.
I rättsfallet NJA 1987 s. 336 fördes talan om skadestånd för förtal av en personalledare mot ett fackförbund. I målet behandlades frågan om en uppgift, som lämnats till förbundets företagsupplysning om förbundets beslut att avråda sina medlemmar att ta anställning hos företagsledarens företag, kunde anses uppfylla rekvisitet ”lämna uppgift”. Frågan besvarades jakande. Uppgiften ansågs dock inte varit ägnad att utsätta företagsledaren för andras missaktning. I ett annat avsnitt av målet befanns ett värdeomdöme, ett i ett brev gjort uttalande att företagsledaren funnits klart olämplig som personalledare, ha tillräcklig bestämdhet för att kunna utgöra förtal. Uttalandet måste enligt HD anses ha varit ägnat att utsätta företagsledaren för missaktning i hans omgivning och uppgiften befanns vara av sådant slag som avses i 5:1. HD ogillade emellertid den förda skadeståndstalan med tillämpning av bestämmelserna i paragrafens andra stycke eftersom uppgifterna varit försvarliga att lämna i förhandlingssituationen. För förtal (grovt) dömdes i NJA 1992 s. 594 en man som, kvinnan ovetande, filmat ett samlag mellan honom och en kvinna. Genom visning av filmen för andra lämnades uppgifter som ansågs ägnade att utsätta henne för andras missaktning. I NJA 1994 s. 637 dömdes för förtalsbrott (tryckfrihetsbrott) en ansvarig utgivare av tidning för ett reportage som innehöll fotomontage där kända personer förekom i sexuella situationer genom att deras ansikten fogats samman med andra personers kroppar. HD uttalade att särskilt i förening med reportaget i övrigt måste bilderna anses ägnade att utsätta målsägandena för andras missaktning. Ett bryskt agerande av en domare innefattade inte ärekränkning i NJA 1977 s. 43. I RH 1989:117 bedömdes om i ett radioprogram en person utpekats som klandervärd i sitt levnadssätt eller om däri lämnats uppgift som var ägnad att utsätta henne för andras missaktning. Åtalet ogillades. Uttalanden om en läkare befanns i RH 1994:14 utgöra förtal. I RH 1996:61 ansågs kritiska uppgifter om en chef i brev, med hänsyn till att de lämnats till en högre chef, inte vara ägnade att utsätta den klandrade för andras missaktning. En annons på en linje i Internet bedömdes som förtal, grovt brott, i RH 1997:61.
Det i första stycket beskrivna brottsområdet inskränks väsentligt genom regeln i andra stycket om yttrandefrihet vid intressekollisioner och andra privilegierade situationer. Den som lämnat en kränkande uppgift är fri från ansvar om han var skyldig att uttala sig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken. I båda fallen måste han dock visa, att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den.
Såsom allmän regel kan den som åtalas för ärekränkning inte fria sig från ansvar genom att bevisa sanningen i sina uppgifter. Någon allmän rätt att alltid få säga sanningen, även då uttalandena är kränkande, finns inte. Emellertid måste en avvägning ske mellan skyddet mot kränkande yttranden och kravet på yttrandefrihet. I vissa situationer måste intresset att skydda medborgarna mot kränkande uttalanden få vika. Med hänsyn till att intressekollision är särskilt vanlig vid brottstypen förtal har i 5:1 andra stycket BrB uttryckligen angivits, att uppgifter som lämnas i dylika situationer i regel faller utanför det kriminaliserade området.
Till klargörande av vilka situationer som åsyftas anförde departementschefen vid lagrådsremissen 1958:
I den offentliga diskussionen, såväl i tal som i skrift, upprätthålles i vårt land en vidsträckt yttrandefrihet. Denna yttrandefrihet är grundvalen för ett demokratiskt samhällsskick. Det måste finnas utrymme för den politiska debatten, liksom också andra samhälleliga, kulturella och vetenskapliga frågor måste få ventileras, även om därigenom enskilda personer skulle i viss mån angripas. Ett annat viktigt område, där yttrandefriheten bör särskilt beaktas, är den yrkesmässiga nyhetsförmedlingen. Det är ett allmänt samhälleligt intresse att nyhetsförmedlingen är fullständig och vederhäftig, och detta intresse kan därför ofta få väga över den enskildes anspråk på skydd mot kränkande uttalanden. Jag åsyftar därvid den rutinmässiga strömmen av nyheter om händelser av olika slag, men däremot icke sensations- eller skandaljournalistik som ej står i samband med den egentliga nyhetsförmedlingen. Det kan i detta sammanhang erinras om att pressorganisationerna utarbetat publiceringsregler som i flera viktiga hänseenden ger upplysning om de normer som anses böra iakttagas. Avgivandet av tjänstevitsord, vare sig i enskild eller allmän tjänst, är en vanlig situation, där konflikt mellan olika intressen kan uppkomma. Även i övrigt torde uppgifter som lämnas för att tillgodose ett berättigat allmänt eller enskilt intresse få anses lämnade i en på samma sätt privilegierad situation.
I lagtexten har inte närmare angivits de olika situationer då allmänt eller enskilt intresse påkallar lämnande av uppgift och denna därför bör anses fri från ansvar. Det i lagtexten upptagna förbehållet om frihet från ansvar, då uppgiftslämnaren var skyldig att uttala sig eller det var försvarligt att han yttrade sig lagfäste emellertid resultatet av en lång utveckling i rättspraxis. I föregående upplagor av denna kommentar lämnas en ur straffrättskommitténs betänkande, SOU 1953:14 s. 204–212, hämtad redogörelse för rättstillämpningen på detta område.
När det gäller andra privilegierade situationer än egentliga intressekollisioner får avgränsningen av dessa fall ske enligt lagtextens ledande princip för bedömandet, nämligen att för straffbarhet fordras att gärningen med hänsyn till de omständigheter under vilka den skedde inte var försvarlig. En närmare bestämning av det straffbara området har överlämnats till rättstillämpningen.
I det vid kommentaren till första stycket berörda rättsfallet NJA 1987 s. 336 ansågs det ha varit försvarligt att ett fackförbund i en förhandlingssituation till sin motpart, ett arbetsgivareförbund, lämnat viss uppgift som var att bedöma som förtal mot en företagsledare. Fråga om det varit försvarligt att lämna uppgift i saken prövades, i tryckfrihetsprocess, i NJA 1966 s. 565. Målet gällde ansvar för förtal mot en död man, Dag Hammarskjöld, genom återgivande i tidning av en tidskriftsartikel. Uppgiftslämnandet ansågs inte vara försvarligt. I NJA 1987 s. 285 I var fråga om ansvar och skadestånd med anledning av att i ett TV-program av betydande allmänintresse fällts uttalanden om två polismän, vilka namngivits, innefattande förtal (yttrandefrihetsbrott) av dem. Inte heller i detta fall var det försvarligt att lämna uppgifterna. Se även förtal i skönlitterär bok i SvJT 1970 rf. s. 2. Skälig grund uteslöt ansvar i SvJT 1977 rf. s. 33. I RH 1982:81 var fråga om ansvar för förtal för uttalanden som inför rätta gjorts i mål om äktenskapsskillnad och vårdnad. Talan ogillades därför att det ansågs försvarligt att uppgifterna lämnades. Lämnande av nedsättande uppgifter, som bedömdes som förtal, i anmälan till socialnämnd ansågs inte ha varit försvarligt i RH 1992:58. Se om försvarligheten även Strömholm, Teaterrätt, 1971, s. 30.
Med bestämmelsens avfattning har även åsyftats att lagfästa en viss frihet beträffande yttranden i ”förtrolig sammanlevnad och vänskap”, såsom det heter i det numera upphävda kungl. brevet den 24 april 1754 angående undantag från vittnesplikt beträffande sådant som talas mellan fyra ögon. Även om ingen egentlig intressekollision föreligger, kan omständigheterna vid uttalandet av en nedsättande beskyllning om annan i vissa fall vara sådana, att man måste säga att uttalandet inte var obehörigt eller oförsvarligt. Umgänget människor emellan kräver en inte obetydlig frihet att om annan meddela även sådant som är nedsättande. Utrymme måste finnas för en ganska vidsträckt yttrandefrihet inom familjen eller andra kretsar av närstående. Vid bedömande om ett nedsättande yttrande som har fällts under sådana förhållanden var försvarligt får i första hand beaktas den omedelbara situationen, dvs. när, var och till vem uttalandet gjordes, men även en sådan omständighet som syftet med uttalandet är av betydelse. Sett ur den beskylldes synpunkt kan gränsen för straffbarheten även sökas i svaret på frågan om genom beskyllningen den naturliga gränsen för hans integritet överskridits.
Enligt departementschefen har med formuleringen av lagtexten kommit till klart uttryck, att lagen accepterar en det dagliga livets yttranderätt beträffande sådant som riktigt återger vad som hänt. Även den bedömning av förtroliga meddelanden som kommit till uttryck i motiven till 1958 års departementsförslag har erforderlig täckning i lagtexten.
Bestämmelserna i 1 § är inte så att förstå, att det aldrig skulle kunna anses straffritt att lämna en osann eller ogrundad uppgift, som är ägnad att utsätta någon för andras missaktning. Av motiven till ärekränkningsbestämmelserna framgår att i praxis utbildade principer om straffrihet vid intressekollision och andra privilegierade situationer, t.ex. med hänsyn till yttrandefriheten och den yrkesmässiga nyhetsförmedlingen, kan tillämpas även i fall på vilka andra styckets formulering till synes passar mindre väl. Det ligger dock i sakens natur att gränserna för det område, där en privilegierad bedömning kan komma i fråga, måste bestämmas snäva då fråga är om osanna eller ogrundade uppgifter. Det kan vara godtagbart att makar emellan berätta ett löst rykte endast för att vara underhållande men inte att ett sådant rykte återges i en tidning därför att det kan väntas tilldra sig ett allmänt intresse. Även om tidningsartikeln formellt tar avstånd från ryktet och betecknar det som ogrundat är återgivandet i regel straffbart (NJA 1966 s. 565).
Till de privilegierade situationerna torde kunna hänföras vissa fall av s.k. retorsion, dvs. att den förorättade själv framkallat den kränkande handlingen. Även om svensk lag aldrig innehållit någon särskild regel om retorsion, torde enligt en allmän uppfattning gälla att yttranden av en i och för sig förgriplig karaktär, vilka framkallats genom ärekränkning, ofredande e.dyl., på grund härav i viss utsträckning betraktas såsom ursäktliga och följaktligen inte är straffbara. Beträffande förtal har genom framhävandet att gärningen skall framstå såsom icke försvarlig givits en antydan om möjlighet till frihet från ansvar i vissa hithörande fall.
Andra stycket upptar också en regel om sanningsbevisning. Den som lämnat en kränkande uppgift måste för att vid intressekollision eller annan privilegierad situation gå fri från ansvar visa, att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den.
Av 1 § andra stycket följer, att bevisning rörande uppgiftens sanningshalt får föras i sådana fall, då det med hänsyn till omständigheterna får anses ha varit försvarligt att lämna uppgift i saken. I övriga fall är straffbarheten oberoende av om uppgiften är med sanningen överensstämmande eller ej. Konsekvensen härav blir att något behov av att föra bevisning i sanningsfrågan regelmässigt inte föreligger. För bedömande av brottsligheten i andra fall än de som avses i 1 § andra stycket krävs inte att domstolen får närmare kännedom om vilka grunder som kan åberopas för riktigheten av den uppgift som har föranlett ärekränkningsåtalet.
Förbud mot sanningsbevisning är alltså huvudregel. Endast om intressekollision eller annan i 1 § andra stycket avsedd privilegierad situation föreligger är sanningsbevisning tillåten.
Vid tolkningen av BrB har man således att utgå från att lagen straffbelägger ärekränkande beskyllning vare sig den är sann eller inte. Beskyllningens sanning eller osanning får därför inte bli föremål för bevisning i ärekränkningsmålet. Det är inte en beskyllnings sanningslöshet, som är grunden varför den skall bestraffas, utan det obehöriga i att beskyllningen framställs. Från denna grundsats görs emellertid undantag för de fall av intressekollision och liknande som i 1 § andra stycket beskrivs såsom fall där den beskyllande var skyldig att uttala sig eller det annars med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att han lämnade uppgift i saken.
Frågan om en sådan situation förelåg får naturligtvis bli föremål för bevisning. I princip ligger väl, i enlighet med allmänna regler om bevisningen i brottmål, bevisbördan rörande denna fråga på den åtalandes, den beskylldes, sida. Av sakens natur följer dock att ett påstående av den tilltalade om en sådan situation inte förtjänar avseende om det inte stöds av omständigheterna. Mycket ofta är det emellertid utan att någon särskild bevisning behöver förebringas klart om en situation av denna beskaffenhet var för handen.
Om så var fallet står det öppet för den tilltalade, den som framställt beskyllningen, att förebringa bevisning som annars varit utesluten. Han får nämligen söka bevisa att han hade skälig grund för att uttala sig som han gjort och t.o.m. att söka bevisa sanningen av beskyllningen. Lyckas han förebringa sådan bevisning skall han frikännas.
I de fall där intressekollision eller liknande föreligger skall således den tilltalade kunna gå fri även om han inte bevisar att beskyllningen var sann. Det räcker att han visar att han hade skälig grund för beskyllningen. Vad som skall fordras måste vara olika i olika situationer.
Det är givet att om den tilltalade söker bevisa att hans beskyllning var sann, det från andra sidan får föras motbevisning i detta avseende. Däremot torde det inte böra tillåtas denna sida att i annat fall söka bevisa att beskyllningen var osann, något som den beskyllde kan önska göra för att få sin oförvitlighet ådagalagd eller för att söka påverka straffmätningen. Det kan inte vara lagens mening att den tilltalade, den beskyllande, skall vara avskuren från sanningsbevisning utom i vissa situationer men däremot den beskyllde, eller åklagaren, ha rätt att dra in frågan om sanningen när han så finner för gott.
I detta sammanhang kan betonas att domstolens processledande verksamhet blir av särskild betydelse i ärekränkningsmålen, framför allt i fråga om vilken bevisning som enligt bestämmelserna i 1 § andra stycket skall tillåtas. I de fall där sanningsbevisning är tillåten bör domstolen noggrant övervaka att endast för bevisning relevanta fakta dras fram i rättegången. Det får inte förekomma att den åtalade tillåts i målet införa nya, mera preciserade kränkningar och föra bevisning om dem. Med hänsyn till vad som sagts är det i ärekränkningsmål av särskilt stor vikt att rätten vid förberedandet av huvudförhandlingen gör sig noga underrättad om vilka bevismedel parterna vill åberopa samt med ledning härav avgör om viss bevisning skall tillåtas eller med stöd av 35:7 RB avvisas. För ändamålet kan anordnas särskild huvudförhandling (45:14 och 47:22 RB).
Att i BrB närmare ange de krav som i skilda fall av privilegierade situationer bör ställas på svaranden i ett förtalsmål har inte ansetts möjligt. De krav som får ställas måste, såsom departementschefen förutsatt, anpassas efter omständigheterna. Ytterlighetsfallen är, såsom lagrådet framhållit, å ena sidan att någon vid straffansvar är pliktig att uttala sig, och å andra sidan att en ärekränkande uppgift lämnas utan att det är påkallat av något som helst allmänt eller enskilt intresse.
Om någon är pliktig uttala sig kan det inte fordras att han skall vara beredd att i en senare ärekränkningsprocess förebringa några bevis för riktigheten av en ärekränkande uppgift som hör till saken. Han har endast att förklara vad han stöder uppgiften på. Även om någon hörs av en myndighet t.ex. inom socialtjänsten är det naturligt att han öppet meddelar myndigheten vad han iakttagit. I andra privilegierade fall kan situationen vara den att vederbörande bör vara beredd att kunna anföra plausibla skäl för uppgiften samt iaktta viss försiktighet vid användningen av vad han tror sig veta. Såsom framhållits under lagstiftningsärendets behandling måste vidare i fråga om tidningarnas verksamhet för nyhetsförmedling hänsyn tas till de förhållanden under vilka journalister arbetar. Beträffande meddelande som lämnas i förtroende måste beaktas om det kan vara av betydelse att mottagaren varnas eller om annat giltigt skäl till meddelandet föreligger, men även i övrigt måste förtroliga meddelanden anhöriga eller vänner emellan lämnas fria från ansvar, om rimliga anspråk på försiktighet iakttagits. Misstänks någon för grovt brott kan det ur allmän eller enskild synpunkt vara särskilt angeläget att misstanken framförs exempelvis till en överordnad, även om några bevis inte är kända. Man kan således inte generellt fordra, att större försiktighet iakttas när uppgiften innefattar en allvarligare beskyllning, på annat sätt än att vederbörande inte får uttala sig mera bestämt än han har rimligt fog för att göra samt måste välja tid och rum på lämpligt sätt. Såsom departementschefen framhållit, är det emellertid uppenbart, att en uppgift om ett mycket allvarligt och graverande förhållande i regel inte bör lämnas utan att man är klart förvissad om uppgiftens tillförlitlighet, medan man då det gäller ofarligare ting kan vara försvarad med att gå mera lättvindigt till väga. Departementschefen framhöll också, att kravet på kontroll av tillförlitligheten av vad man säger i allmänhet torde få anses mindre i en förtrolig krets än eljest.
Fråga om uppgiftslämnaren haft skälig grund för lämnad uppgift prövades i det förut nämnda rättsfallet NJA 1987 s. 336 samt i tryckfrihetsmålet NJA 1987 s. 285 II, i vilket fördes skadeståndstalan av en hemsamarit och hennes make mot ett tidningsföretag och tidningens ansvarige utgivare med anledning av artiklar i en daglig tidning som innehöll uppgifter som innebar att makarna utpekades för brottsligt förfarande mot en gammal kvinna hos vilken hemsamariten tjänstgjort. I tryckfrihetsmålet NJA 2006 s. 16 ansågs uppgiftslämnandet försvarligt och skälig grund förelåg. Se även SvJT 1977 rf s. 33, RH 1988:97 och RH 1994:14.
Att en beskyllning avser brott medför enligt BrB i princip inte att den intar någon särställning i förhållande till andra beskyllningar. Har den beskyllde blivit dömd för brottet medför detta i princip inte att man straffritt får beskylla honom för detta eller uppge att han blivit dömd för brottet. Såsom torde framgå av det föregående, måste emellertid från denna ståndpunkt göras vittgående undantag.
Det kan vara straffbart att dra fram en gammal dom ur glömskan om det inte föreligger beaktansvärda skäl att göra det. Det måste dock vara tillåtet att omtala domar som fällts så nyligen att ett omtalande härav hör till den legitima nyhetsförmedlingen. Dessutom måste det också vara straffritt i ganska stor utsträckning att som varning fästa andras uppmärksamhet på att någon begått brott eller ådragit sig misstanke därom.
I en förtalsprocess som avser beskyllning för brott kan därför bli fråga om beskyllningens sanning. Därvid är emellertid inte i och för sig avgörande om brottet varit eller blir föremål för dom. Förutsatt att situationen var sådan att bevisning om beskyllningens sanning får föras, kan man tänka sig olika situationer.
Har det påstådda brottet inte tidigare varit föremål för åtal, kan det tänkas att den tilltalade är i tillfälle att föranstalta om åtal för brottet antingen genom att såsom målsägande själv väcka åtal eller genom att förmå åklagare eller den som är målsägande att anställa ansvarstalan. Kommer åtal till stånd, kan det vara lämpligt att ärekränkningsmålet enligt 32:5 RB förklaras vilande i avbidan på dom i det andra målet. Skulle båda målen höra under samma domstols prövning, kan möjlighet föreligga att enligt 45:3 RB uppta dem till gemensam handläggning.
Har den gärning som beskyllningen avser tidigare varit föremål för domstols prövning och har därvid åtalet ogillats, utgör detta inte något hinder för att frågan om beskyllningens sanning görs till föremål för särskild bevisning i ärekränkningsmålet. Enligt 30:9 RB innebär res judicata endast att, sedan dom vunnit laga kraft, fråga om ansvar för gärning som genom domen prövats inte åter får tas upp. Hinder föreligger inte att i annat avseende ta frågan under förnyat övervägande. Detta kan ske exempelvis i samband med fråga om skadestånd eller annat enskilt anspråk i annat mål än där talan om ansvar förts. Ärekränkningsmålen intar i detta hänseende inte någon särställning. Det ligger dock i sakens natur att det endast i undantagsfall kan förekomma att frågan om sanningen i en beskyllning om brott görs till föremål för ny bevisning då friande dom rörande brott föreligger. Med hänsyn till domstolens befogenhet enligt 35:7 RB att pröva vilken bevisning som skall tillåtas, har det inte ansetts erforderligt att införa någon bestämmelse av det slag som förekommer i vissa utländska strafflagar avseende att sedan friande dom fallit, bevisning i ärekränkningsmålet inte får föras rörande beskyllningens sanning.
Vad nu sagts om rätt att föra sanningsbevisning rörande fråga som tidigare prövats av domstol är i princip tillämpligt även för det fallet att den påstådda brottsliga gärningen prövats i samband med skadeståndstalan eller annat enskilt anspråk.
Såsom subjektivt rekvisit fordras för ansvar att gärningsmannen haft uppsåt i någon form i förhållande till de i första stycket angivna objektiva brottsförutsättningarna. Han skall således uppsåtligen ha lämnat en uppgift om en annan person och därvid ägt kännedom om de omständigheter som gjorde uppgiften ägnad att utsätta denne för andras missaktning. Eftersom bland de objektiva rekvisiten inte ingår att uppgiften skall vara osann, ingår inte heller bland de subjektiva att fråga skall vara om medveten osanning. Trodde han att uppgiften var sann saknar denna uppfattning betydelse för det personliga ansvaret. Han kan dock gå fri från ansvar under de i andra stycket angivna förutsättningarna som är oberoende av gärningsmannens uppsåt.
För ansvarsfrihet enligt andra stycket förutsätts till en början att den som lämnade uppgiften var skyldig att uttala sig eller att det objektivt bedömt var försvarligt att lämna uppgift i saken. Det är således inte gärningsmannens egen åsikt om han hade tillräcklig anledning att uttala sig i saken som är avgörande. Var uttalandet objektivt sett försvarligt och uppgiften objektivt sann går gärningsmannen fri från ansvar även om han inte kände till att så var fallet. Han går fri även om uppgiften var osann eller dess sanningsenlighet oviss i det fall han hade skälig grund för att hålla den för sann. Häri ligger så till vida ett subjektivt moment, att gärningsmannen går fri från ansvar, om han vidtagit skäliga mått och steg för att förvissa sig om uppgiftens sanning eller annars hade tillräcklig grund att hålla den för sann. (Se Jareborg, Straffrättens ansvarslära, 1994, s. 235 f.) – Fråga om gärningsmannen handlat uppsåtligen vid lämnande av uppgifter som var ägnade att utsätta annan för missaktning var under bedömande i rättsfallet NJA 1990 s. 231.
Vad angår förtal genom tryckt skrift förtjänar framhållas att den för en tidning ansvarige likväl som en enskild person vilken som helst har skyldighet att, innan han sprider en ärekränkande uppgift om någon, kontrollera riktigheten av uppgiften, om han inte ändå kan framlägga tillräcklig grund för denna. Vid bedömande om från tidningens sida skäliga mått och steg vidtagits för att kontrollera en uppgift bör beaktas såväl de särskilda betingelser under vilka pressen arbetar med hänsyn särskilt till kraven på snabb nyhetsförmedling som det särskilda ansvar som åvilar tidningsmännen såsom yrkesmän på grund av den stora spridning deras uppgifter erhåller. Frågan om förtal genom tryckt skrift skall strax vidare beröras. Motsvarande beaktande bör ske när fråga är om ansvar för yttrandefrihetsbrott.
Straffet är för normalgraden endast böter, medan för grovt förtal enligt 2 § stadgas böter eller fängelse i högst två år. Departementschefen uttalade i detta sammanhang att en ekonomisk påföljd ofta är den mest ändamålsenliga. Genom den möjlighet domstolen har att kombinera böter med skadestånd torde domstolen kunna bestämma en lämplig reaktion. Särskilt då skada och lidande vållats den kränkte genom att den kränkande uppgiften fått stor publicitet och ärekränkaren ekonomiskt utnyttjat sina uttalanden är det påkallat att den kränkte erhåller ett skadestånd som sätts tillräckligt högt för att bereda honom skälig gottgörelse för skada och lidande. I övrigt hänvisas till vad som anförs vid 2 §.
Vad beträffar ärekränkningsbrottens förhållande till tryckfrihetsförordningen stadgas i 7:4 TF att såsom tryckfrihetsbrott skall anses, om gärningen begås genom tryckt skrift och är straffbar enligt lag, bland annat, förtal sådant det är beskrivet i BrB. Enligt 8:1 TF gäller vidare att för tryckfrihetsbrott genom periodisk skrift svarar i första hand utgivaren. Vid bedömande av fråga om ansvar för honom skall enligt 8:12 anses som om vad skriften innehåller införts däri med hans vetskap och vilja. Den eller de andra personer som genom författande av artiklar eller på annat sätt medverkat till att skriften fått visst innehåll är uteslutna från ansvar. Anledningen härtill är att ett dylikt ansvar skulle kunna verka hämmande på yttrandefriheten. Ett nödvändigt komplement till yttrandefriheten har ansetts vara att artikelförfattare och andra bidragsgivare till en tidning skall kunna göra anspråk på anonymitet (3 kap. TF). Motsvarande gäller i fråga om ärekränkande gärningar som sker i ljudradio, television eller film. Yttrandefrihetsgrundlagens yttrandefrihetsbrott motsvarar de gärningar som i TF upptas om tryckfrihetsbrott. I 5:1 YGL hänvisas till 7:4 TF. Ansvarighetsreglerna upptas i 6 kap. YGL. Enligt 7 § i nämnda kapitel anses den som ansvarar för yttrandefrihetsbrott ha haft kännedom om innehållet i framställningen och ha medgett dess offentliggörande. Rätten till anonymitet regleras i 2 kap. YGL. En utförligare redogörelse för författningarnas innehåll lämnas vid kommentaren till 20:3 BrB.
I rättsfallet NJA 1976 s. 150 var fråga om i olika nummer av en periodisk skrift förekommande yttranden kan sammanföras med varandra så att genom dem ett enda tryckfrihetsbrott – förtal – anses begånget.
De tryckfrihetsrättsliga reglerna innebär att den ansvarige utgivaren för en tidning i stort sett får svara för en i tidningen införd artikel som om han själv skrivit den, oavsett om han i verkligheten inte ens tagit del av den innan den infördes. Bedömningen av subjektiva omständigheter måste då gestalta sig något annorlunda vid tryckfrihetsbrott och yttrandefrihetsbrott än vid förtal i andra sammanhang. Uppsåtsbedömningen torde få utföras huvudsakligen med ledning av artikelns innehåll, de yttre omständigheter varunder denna tillkommit samt det syfte som med hänsyn härtill framkommit. Den ansvarige kan inte undgå att uppsåtet tillräknas honom enbart genom att hänvisa till att han inte tagit del av den aktuella artikeln eller till att han personligen inte hyst det relevanta uppsåtet. (Se SOU 1947:60 s. 156 och 260 samt prop. 1948:230 s. 39 f., 62 f., 93 och 173 f. ävensom Kjellin i Förvaltningsrättslig tidskrift 1952 s. 327 f.; se även Petrén-Ragnemalm, Sveriges grundlagar, s. 453, Axberger, Tryckfrihetens gränser, 1984, s. 97 och Jareborg, Straffrättens ansvarslära, 1994, s. 230 f.) – Ansvarig utgivare av en tidning fälldes i rättsfallet NJA 1991 s. 155 till ansvar för förtal för att en löpsedel, som utarbetats av en medarbetare i tidningen, av misstag fått en formulering varigenom en person utpekats som brottslig. HD uttalade, att den ansvarige endast under extrema omständigheter kan undgå ansvar för en artikel av sådant innehåll att dess offentliggörande objektivt framstår som ett tryckfrihetsbrott.
I viss mån likartade svårigheter kan uppkomma vid tillämpning i yttrandefrihetsmål av bestämmelserna i andra stycket av 5:1 BrB. Formuleringen i stadgandets senare del anknyter – för det fall att uppgiften inte styrks vara sann – omedelbart till vad som var bekant för uppgiftslämnaren och bevisbördan läggs på honom. Då berörda stadgande skall tillämpas på t.ex. en tidnings ansvarige utgivare, inriktas bevisningen normalt på att så långt anonymitetsskyddet det medger styrka att utgivaren, när han lät införa artikeln, med hänsyn till utförda kontrollåtgärder eller annars förfogade över upplysningar, som utgjorde skälig grund för de uttalanden varom i målet är fråga. Det bör observeras att det egentliga föremålet för bevisningen inte torde bli om den tilltalade ansåg sig ha skälig grund utan om han ägde kännedom om sådana omständigheter som vid ett objektivt bedömande kan anses ha utgjort skälig grund.
I NJA 2003 s. 567 avses tryckfrihetsbrott. En ansvarig utgivare fälldes för förtal efter att nedsättande osanna uppgifter om en offentlig person lämnats på en löpsedel. Enligt HD var det försvarligt att lämna den osanna uppgiften eftersom det att en sådan person skulle medverka i en pornografisk film får anses vara av så allmänt intresse att detta har företräde framför intresset att skydda den enskilde. Uppgiften var dock inte sann och uppgiftslämnaren hade inte heller skälig grund för att den.
Slutigen kan i detta sammanhang nämnas att av pressens samarbetsnämnd utgivits ”Spelregler för press radio tv” som innehåller bl.a. publicitetsregler. Reglernas efterlevnad bevakas av pressombudsmannen och pressens opinionsnämnd. Se Cars, SvJT 1981 s. 1 ff. och 317."
Se nedan.
Nedan citat från brottsbalkskommentaren om förtal:
"Ärekränkningsbrotten uppdelas i förtal (1 och 2 §§) och förolämpning (3 §). Förolämpning är så till vida en subsidiär brottstyp, att 3 § är tillämplig endast om gärningen inte är belagd med straff enligt 1 eller 2 §; däremot får bestämmelsen om förolämpning inte användas såsom ett allmänt reservstadgande vid fall av lindrigt förtal eller förtalsliknande fall. (NJA II 1962 s. 141.)
Huvudregeln om förtal finns i 1 § första stycket. Den kompletteras av ett i andra stycket upptaget stadgande om yttrandefrihet vid intressekollisioner och andra privilegierade situationer. Härtill kommer en i 2 § upptagen strängare straffskala för grovt förtal. Enligt 4 § medför förtal av avliden i vissa fall ansvar enligt 1 eller 2 §.
Enligt 1 § första stycket skall dömas för förtal, om någon utpekar en annan person såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning. Till ansvar skall dock enligt andra stycket inte dömas, om han var skyldig att uttala sig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den.
Med detta undantag är förtal straffbart oavsett om beskyllningen var sann eller inte. Trots att ordet förtal språkligt torde innebära att den lämnade uppgiften är osann eller ogrundad har det ansetts kunna användas som brottsbeteckning även för sådana fall i vilka sanningsfrågan är likgiltig. Den som i oträngt mål äventyrar sin nästas heder och ära får finna sig i att bli dömd för förtal.
Vad först angår huvudregeln i 1 § första stycket består den brottsliga gärningen vid förtal i att om någon lämna uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning. Som exempel nämns i brottsbeskrivningen att utpeka någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt. Även i det som exempel nämnda fallet skall det vara fråga om sådana uppgifter som kan dra med sig andras missaktning.
För straffbarhet är tillräckligt, att beskyllningen är ägnad att utsätta den beskyllde för andra människors missaktning. Någon bevisning om att beskyllningen faktiskt medfört sådan verkan behöver inte förebringas. Denna ståndpunkt, som i regel intas i utländsk rätt, torde överensstämma med den i äldre svensk rätt (Nelson, Rätt och ära s. 169 f.).
Brottet består i att 1) om en människa 2) till annan än denna lämna 3) en uppgift 4) av nedsättande beskaffenhet. I samtliga dessa fyra hänseenden är det straffbara området enligt BrB något vidsträcktare än straffrättskommittén föreslagit. De fyra momenten skall här närmare behandlas vart för sig.
Förtal måste rikta sig mot en människa. Uppgiften skall gälla en levande person; att kränka en avlidens ära faller inte under definitionen i 1 § men kan bli straffbart på grund av hänvisningen i 4 §.
Bestämmelserna om ärekränkning avser enligt sin lydelse uttalanden som riktar sig mot någon viss person. Kommittén föreslog att genom ett liknande hänvisningsstadgande som beträffande avliden kriminalisera förtal av bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning. Detta förslag blev emellertid inte antaget.
Ärekränkningsbrott enligt 16 kap. SL kunde rikta sig endast mot enskilda personer men inte mot juridiska personer eller kollektiva enheter av annat slag. Talan om ansvar för en ärekränkning som riktats mot en juridisk person eller annan kollektiv enhet kunde föras endast om någon enskild person inom kollektivet kunde anses utpekad genom ärekränkningen. Denne kunde då föra talan om ärekränkning för egen del (jfr rättsfallet NJA 1950 s. 250).
På grund av att särskilt stadgande om ärekränkning mot kollektiva enheter saknas måste huvudregeln i 1 § tolkas något mera extensivt. I anslutning till äldre rättstillämpning bör således huvudregeln anses tillämplig på sådana yttranden som formellt avser t.ex. en juridisk person, en kår, invånarna i ett hus eller annan grupp men som måste så förstås att en eller flera bestämda personer därigenom utpekas. (Jfr angående identifiering av den förtalade Strömholm, Teaterrätt, 1971, s. 27.)
Till de objektiva förutsättningarna för straffbarhet hör vidare att ärekränkande uppgifter lämnas till annan än den beskyllde.
Det förutsätts att uppgiften lämnas till någon annan än den ärekränkte. Har uppgiften lämnats endast till denne eller har uppgiften, trots att den var riktad till tredje man, nått endast den ärekränkte, kan ansvar för förtal inte komma i fråga. Däremot kan i sådant fall gärningen vara straffbar såsom förolämpning. Förtalsansvar förutsätter inte att uppgiftslämnaren riktat sig till tredje man utan det är tillräckligt, att denne är närvarande. Föreligger förtal, skall inte dömas för förolämpning.
Brottet är att anse som fullbordat så snart uppgiften kommit till tredje mans kännedom. Något uttryckligt krav på att uppgiften för att vara straffbar skall lämnas till någon som inte förut känt till dess innehåll uppställs inte i lagtexten, men i uttrycket ”lämnar uppgift” ligger att man inte utan vidare kan stämpla som förtal exempelvis att två personer, som båda känner till ett rykte om någon annan, sinsemellan samtalar härom. Att uppgiften nått en viss större spridning utgör inte någon förutsättning för straffbarhet. En sådan omständighet kan emellertid ha betydelse för straffmätningen.
Med att en uppgift lämnas avses såväl det fall att gärningsmannen själv framställer uppgiften i fråga som det fall att han sprider vidare en uppgift som han på ett eller annat sätt fått kännedom om. Framställandet eller fortspridandet kan ske på olika sätt. Vanligen sker det genom yttrande i tal eller skrift men även andra sätt kan ifrågakomma, t.ex. att visa en teckning, ett fotografi eller en film som innefattar beskyllning av det slag som avses i paragrafen. Till skillnad från vad som ofta gäller vid förolämpning är det den ärekränkande uppgiftens innehåll och inte sättet för dess lämnande som är av avgörande betydelse. Framförandet kan ske i form av en insinuation eller genom att på annat sätt misstänkliggöra någon. Uppgiften kan lämnas genom konkludenta handlingar. Det kan sålunda under vissa omständigheter utgöra förtal att bland någons tillhörigheter placera tjuvgods eller andra föremål och därigenom antyda att denne gjort sig skyldig till brott eller annan nedsättande handling. Departementschefen underströk, att en sådan åtgärd i vissa situationer måste anses ingå under den i lagtexten använda brottsbeskrivningen. Sker tillvitelse i form av åtal eller angivelse därtill eller annan anmälan till myndighet, kan bestämmelserna i 15:5–7 BrB bli tillämpliga. (Se beträffande konkurrensfrågan Nelson, Rätt och ära s. 310 och vid 15:5–7 BrB.)
Vid förtal förutsätts – i motsats till vid förolämpning – att en uppgift lämnas.
I straffrättskommitténs förslag beskrevs förtalsbrottet såsom uppgift angående gärning eller omständighet som är nedsättande för någons anseende. Den ärekränkande uppgiften skulle alltså avse en gärning eller någon annan omständighet som uppges ha inträffat eller föreligga, ett faktum. Departementschefen fann emellertid kommitténs begränsning av förtalsbrottet alltför snäv och föreslog en utvidgning av det såsom förtal straffbara området genom borttagande av kravet att den ärekränkande uppgiften måste avse bestämd gärning eller omständighet. BrB avfattades i enlighet med departementsförslaget.
Förtal omfattar således enligt BrB inte endast uppgifter om en bestämd gärning eller omständighet utan även mera allmänna ärekränkande omdömen. Straffbarhet enligt 1 § förutsätter dock att det är uttalanden med en viss bestämdhet. Det skall vara fråga om vad som kan sägas vara en uppgift, inte ett blott värdeomdöme.
För straffbarhet förutsätts slutligen, att uppgiften är av nedsättande beskaffenhet. Den skall vara ägnad att utsätta den beskyllde för andras missaktning. Det utmärkande för uttalandena bör vara att de genom sitt innehåll typiskt sett duger för att utsätta denne för andras missaktning. För att ytterligare klargöra innebörden av förtalsbrottet har, som exempel, i brottsbeskrivningen angivits att någon utpekar en annan person som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt. I båda fallen skall det vara sådana uppgifter som kan dra med sig andras missaktning; det måste således vara fråga om en brottslighet eller klandervärt levnadssätt av allvarligare beskaffenhet.
Kommittén ville i detta hänseende för straffbarhet kräva att uppgiften avsåg något som är nedsättande för den beskylldes anseende, dvs. hans ”goda namn och rykte”. Beträffande den sålunda i kommittéförslaget upptagna brottsförutsättningen uttalade kommittén, att utgångspunkten för bedömandet av en persons anseende är den sociala värderingen på hans ort och inom hans egen samhällsgrupp eller personkrets. Det skall alltså inte krävas att den ärekränkande uppgiften är nedsättande för den kränktes medborgerliga anseende enligt den uppfattning som kan sägas vara allmänt rådande eller förhärskande i samhället i dess helhet, utan det är tillräckligt att uppgiften är nedsättande för den kränktes anseende i de särskilda kretsar som han tillhör. Denna miljö får emellertid inte bestämmas för snävt. En närmare prövning av dessa frågor kan enligt kommittén överlämnas till domstolarna. Enligt BrB är det än tydligare, att det för ansvar inte krävs att uppgiften är nedsättande enligt den allmänna eller förhärskande uppfattningen i samhället. I lagtexten talas om ”andras missaktning”.
Till skillnad mot äldre rätt är inte avsett att beskyllning om brott alltid skall anses nedsättande. Endast om brottet i det särskilda fallet är av beskaffenhet att ådra den beskyllde andras missaktning kan ansvar för förtal komma i fråga. Enligt kommittén måste visserligen en beskyllning om brott i regel anses vara nedsättande för den beskylldes anseende, men i vissa fall kan den gärning som beskyllningen avser vara av sådan art att den inte är ägnad att ha dylik verkan, exempelvis ett påstående om att någon begått en lindrig trafikförseelse eller annan ordningsförseelse.
En beskyllning som inte är nedsättande för den beskylldes anseende men som är menlig för hans yrke, näring eller fortkomst hänfördes i kommittéförslaget – i motsats till i äldre lag – inte till ärekränkningsbrotten. En bestämmelse mot sådant ekonomiskt förtal ville kommittén införa bland förmögenhetsbrotten. Någon motsvarighet till det av kommittén föreslagna stadgandet om ekonomiskt förtal finns inte i BrB. I sin motivering till avstyrkande av kommitténs förslag anförde departementschefen, att spridande av oriktiga eller ogrundade uppgifter om en persons yrkesutövning eller ekonomiska förhållanden tydligen ofta kunde åtkommas som vanlig ärekränkning. (Jfr Strömholm, Teaterrätt, 1971, s. 26 med not 5.)
Som skäl mot förslaget anförde departementschefen vid lagrådsremissen 1958 att, i den mån det vore fråga om sådana närings- och ekonomiska förhållanden som inte kunde sägas ha något samband med det personliga anseendet, det föreslagna stadgandet hade sin väsentliga betydelse i förhållandet olika näringsidkare emellan och således berörde spörsmål som lämpligast borde regleras i lagstiftningen mot illojal konkurrens.
I rättsfallet NJA 1987 s. 336 fördes talan om skadestånd för förtal av en personalledare mot ett fackförbund. I målet behandlades frågan om en uppgift, som lämnats till förbundets företagsupplysning om förbundets beslut att avråda sina medlemmar att ta anställning hos företagsledarens företag, kunde anses uppfylla rekvisitet ”lämna uppgift”. Frågan besvarades jakande. Uppgiften ansågs dock inte varit ägnad att utsätta företagsledaren för andras missaktning. I ett annat avsnitt av målet befanns ett värdeomdöme, ett i ett brev gjort uttalande att företagsledaren funnits klart olämplig som personalledare, ha tillräcklig bestämdhet för att kunna utgöra förtal. Uttalandet måste enligt HD anses ha varit ägnat att utsätta företagsledaren för missaktning i hans omgivning och uppgiften befanns vara av sådant slag som avses i 5:1. HD ogillade emellertid den förda skadeståndstalan med tillämpning av bestämmelserna i paragrafens andra stycke eftersom uppgifterna varit försvarliga att lämna i förhandlingssituationen. För förtal (grovt) dömdes i NJA 1992 s. 594 en man som, kvinnan ovetande, filmat ett samlag mellan honom och en kvinna. Genom visning av filmen för andra lämnades uppgifter som ansågs ägnade att utsätta henne för andras missaktning. I NJA 1994 s. 637 dömdes för förtalsbrott (tryckfrihetsbrott) en ansvarig utgivare av tidning för ett reportage som innehöll fotomontage där kända personer förekom i sexuella situationer genom att deras ansikten fogats samman med andra personers kroppar. HD uttalade att särskilt i förening med reportaget i övrigt måste bilderna anses ägnade att utsätta målsägandena för andras missaktning. Ett bryskt agerande av en domare innefattade inte ärekränkning i NJA 1977 s. 43. I RH 1989:117 bedömdes om i ett radioprogram en person utpekats som klandervärd i sitt levnadssätt eller om däri lämnats uppgift som var ägnad att utsätta henne för andras missaktning. Åtalet ogillades. Uttalanden om en läkare befanns i RH 1994:14 utgöra förtal. I RH 1996:61 ansågs kritiska uppgifter om en chef i brev, med hänsyn till att de lämnats till en högre chef, inte vara ägnade att utsätta den klandrade för andras missaktning. En annons på en linje i Internet bedömdes som förtal, grovt brott, i RH 1997:61.
Det i första stycket beskrivna brottsområdet inskränks väsentligt genom regeln i andra stycket om yttrandefrihet vid intressekollisioner och andra privilegierade situationer. Den som lämnat en kränkande uppgift är fri från ansvar om han var skyldig att uttala sig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken. I båda fallen måste han dock visa, att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den.
Såsom allmän regel kan den som åtalas för ärekränkning inte fria sig från ansvar genom att bevisa sanningen i sina uppgifter. Någon allmän rätt att alltid få säga sanningen, även då uttalandena är kränkande, finns inte. Emellertid måste en avvägning ske mellan skyddet mot kränkande yttranden och kravet på yttrandefrihet. I vissa situationer måste intresset att skydda medborgarna mot kränkande uttalanden få vika. Med hänsyn till att intressekollision är särskilt vanlig vid brottstypen förtal har i 5:1 andra stycket BrB uttryckligen angivits, att uppgifter som lämnas i dylika situationer i regel faller utanför det kriminaliserade området.
Till klargörande av vilka situationer som åsyftas anförde departementschefen vid lagrådsremissen 1958:
I den offentliga diskussionen, såväl i tal som i skrift, upprätthålles i vårt land en vidsträckt yttrandefrihet. Denna yttrandefrihet är grundvalen för ett demokratiskt samhällsskick. Det måste finnas utrymme för den politiska debatten, liksom också andra samhälleliga, kulturella och vetenskapliga frågor måste få ventileras, även om därigenom enskilda personer skulle i viss mån angripas. Ett annat viktigt område, där yttrandefriheten bör särskilt beaktas, är den yrkesmässiga nyhetsförmedlingen. Det är ett allmänt samhälleligt intresse att nyhetsförmedlingen är fullständig och vederhäftig, och detta intresse kan därför ofta få väga över den enskildes anspråk på skydd mot kränkande uttalanden. Jag åsyftar därvid den rutinmässiga strömmen av nyheter om händelser av olika slag, men däremot icke sensations- eller skandaljournalistik som ej står i samband med den egentliga nyhetsförmedlingen. Det kan i detta sammanhang erinras om att pressorganisationerna utarbetat publiceringsregler som i flera viktiga hänseenden ger upplysning om de normer som anses böra iakttagas. Avgivandet av tjänstevitsord, vare sig i enskild eller allmän tjänst, är en vanlig situation, där konflikt mellan olika intressen kan uppkomma. Även i övrigt torde uppgifter som lämnas för att tillgodose ett berättigat allmänt eller enskilt intresse få anses lämnade i en på samma sätt privilegierad situation.
I lagtexten har inte närmare angivits de olika situationer då allmänt eller enskilt intresse påkallar lämnande av uppgift och denna därför bör anses fri från ansvar. Det i lagtexten upptagna förbehållet om frihet från ansvar, då uppgiftslämnaren var skyldig att uttala sig eller det var försvarligt att han yttrade sig lagfäste emellertid resultatet av en lång utveckling i rättspraxis. I föregående upplagor av denna kommentar lämnas en ur straffrättskommitténs betänkande, SOU 1953:14 s. 204–212, hämtad redogörelse för rättstillämpningen på detta område.
När det gäller andra privilegierade situationer än egentliga intressekollisioner får avgränsningen av dessa fall ske enligt lagtextens ledande princip för bedömandet, nämligen att för straffbarhet fordras att gärningen med hänsyn till de omständigheter under vilka den skedde inte var försvarlig. En närmare bestämning av det straffbara området har överlämnats till rättstillämpningen.
I det vid kommentaren till första stycket berörda rättsfallet NJA 1987 s. 336 ansågs det ha varit försvarligt att ett fackförbund i en förhandlingssituation till sin motpart, ett arbetsgivareförbund, lämnat viss uppgift som var att bedöma som förtal mot en företagsledare. Fråga om det varit försvarligt att lämna uppgift i saken prövades, i tryckfrihetsprocess, i NJA 1966 s. 565. Målet gällde ansvar för förtal mot en död man, Dag Hammarskjöld, genom återgivande i tidning av en tidskriftsartikel. Uppgiftslämnandet ansågs inte vara försvarligt. I NJA 1987 s. 285 I var fråga om ansvar och skadestånd med anledning av att i ett TV-program av betydande allmänintresse fällts uttalanden om två polismän, vilka namngivits, innefattande förtal (yttrandefrihetsbrott) av dem. Inte heller i detta fall var det försvarligt att lämna uppgifterna. Se även förtal i skönlitterär bok i SvJT 1970 rf. s. 2. Skälig grund uteslöt ansvar i SvJT 1977 rf. s. 33. I RH 1982:81 var fråga om ansvar för förtal för uttalanden som inför rätta gjorts i mål om äktenskapsskillnad och vårdnad. Talan ogillades därför att det ansågs försvarligt att uppgifterna lämnades. Lämnande av nedsättande uppgifter, som bedömdes som förtal, i anmälan till socialnämnd ansågs inte ha varit försvarligt i RH 1992:58. Se om försvarligheten även Strömholm, Teaterrätt, 1971, s. 30.
Med bestämmelsens avfattning har även åsyftats att lagfästa en viss frihet beträffande yttranden i ”förtrolig sammanlevnad och vänskap”, såsom det heter i det numera upphävda kungl. brevet den 24 april 1754 angående undantag från vittnesplikt beträffande sådant som talas mellan fyra ögon. Även om ingen egentlig intressekollision föreligger, kan omständigheterna vid uttalandet av en nedsättande beskyllning om annan i vissa fall vara sådana, att man måste säga att uttalandet inte var obehörigt eller oförsvarligt. Umgänget människor emellan kräver en inte obetydlig frihet att om annan meddela även sådant som är nedsättande. Utrymme måste finnas för en ganska vidsträckt yttrandefrihet inom familjen eller andra kretsar av närstående. Vid bedömande om ett nedsättande yttrande som har fällts under sådana förhållanden var försvarligt får i första hand beaktas den omedelbara situationen, dvs. när, var och till vem uttalandet gjordes, men även en sådan omständighet som syftet med uttalandet är av betydelse. Sett ur den beskylldes synpunkt kan gränsen för straffbarheten även sökas i svaret på frågan om genom beskyllningen den naturliga gränsen för hans integritet överskridits.
Enligt departementschefen har med formuleringen av lagtexten kommit till klart uttryck, att lagen accepterar en det dagliga livets yttranderätt beträffande sådant som riktigt återger vad som hänt. Även den bedömning av förtroliga meddelanden som kommit till uttryck i motiven till 1958 års departementsförslag har erforderlig täckning i lagtexten.
Bestämmelserna i 1 § är inte så att förstå, att det aldrig skulle kunna anses straffritt att lämna en osann eller ogrundad uppgift, som är ägnad att utsätta någon för andras missaktning. Av motiven till ärekränkningsbestämmelserna framgår att i praxis utbildade principer om straffrihet vid intressekollision och andra privilegierade situationer, t.ex. med hänsyn till yttrandefriheten och den yrkesmässiga nyhetsförmedlingen, kan tillämpas även i fall på vilka andra styckets formulering till synes passar mindre väl. Det ligger dock i sakens natur att gränserna för det område, där en privilegierad bedömning kan komma i fråga, måste bestämmas snäva då fråga är om osanna eller ogrundade uppgifter. Det kan vara godtagbart att makar emellan berätta ett löst rykte endast för att vara underhållande men inte att ett sådant rykte återges i en tidning därför att det kan väntas tilldra sig ett allmänt intresse. Även om tidningsartikeln formellt tar avstånd från ryktet och betecknar det som ogrundat är återgivandet i regel straffbart (NJA 1966 s. 565).
Till de privilegierade situationerna torde kunna hänföras vissa fall av s.k. retorsion, dvs. att den förorättade själv framkallat den kränkande handlingen. Även om svensk lag aldrig innehållit någon särskild regel om retorsion, torde enligt en allmän uppfattning gälla att yttranden av en i och för sig förgriplig karaktär, vilka framkallats genom ärekränkning, ofredande e.dyl., på grund härav i viss utsträckning betraktas såsom ursäktliga och följaktligen inte är straffbara. Beträffande förtal har genom framhävandet att gärningen skall framstå såsom icke försvarlig givits en antydan om möjlighet till frihet från ansvar i vissa hithörande fall.
Andra stycket upptar också en regel om sanningsbevisning. Den som lämnat en kränkande uppgift måste för att vid intressekollision eller annan privilegierad situation gå fri från ansvar visa, att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den.
Av 1 § andra stycket följer, att bevisning rörande uppgiftens sanningshalt får föras i sådana fall, då det med hänsyn till omständigheterna får anses ha varit försvarligt att lämna uppgift i saken. I övriga fall är straffbarheten oberoende av om uppgiften är med sanningen överensstämmande eller ej. Konsekvensen härav blir att något behov av att föra bevisning i sanningsfrågan regelmässigt inte föreligger. För bedömande av brottsligheten i andra fall än de som avses i 1 § andra stycket krävs inte att domstolen får närmare kännedom om vilka grunder som kan åberopas för riktigheten av den uppgift som har föranlett ärekränkningsåtalet.
Förbud mot sanningsbevisning är alltså huvudregel. Endast om intressekollision eller annan i 1 § andra stycket avsedd privilegierad situation föreligger är sanningsbevisning tillåten.
Vid tolkningen av BrB har man således att utgå från att lagen straffbelägger ärekränkande beskyllning vare sig den är sann eller inte. Beskyllningens sanning eller osanning får därför inte bli föremål för bevisning i ärekränkningsmålet. Det är inte en beskyllnings sanningslöshet, som är grunden varför den skall bestraffas, utan det obehöriga i att beskyllningen framställs. Från denna grundsats görs emellertid undantag för de fall av intressekollision och liknande som i 1 § andra stycket beskrivs såsom fall där den beskyllande var skyldig att uttala sig eller det annars med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att han lämnade uppgift i saken.
Frågan om en sådan situation förelåg får naturligtvis bli föremål för bevisning. I princip ligger väl, i enlighet med allmänna regler om bevisningen i brottmål, bevisbördan rörande denna fråga på den åtalandes, den beskylldes, sida. Av sakens natur följer dock att ett påstående av den tilltalade om en sådan situation inte förtjänar avseende om det inte stöds av omständigheterna. Mycket ofta är det emellertid utan att någon särskild bevisning behöver förebringas klart om en situation av denna beskaffenhet var för handen.
Om så var fallet står det öppet för den tilltalade, den som framställt beskyllningen, att förebringa bevisning som annars varit utesluten. Han får nämligen söka bevisa att han hade skälig grund för att uttala sig som han gjort och t.o.m. att söka bevisa sanningen av beskyllningen. Lyckas han förebringa sådan bevisning skall han frikännas.
I de fall där intressekollision eller liknande föreligger skall således den tilltalade kunna gå fri även om han inte bevisar att beskyllningen var sann. Det räcker att han visar att han hade skälig grund för beskyllningen. Vad som skall fordras måste vara olika i olika situationer.
Det är givet att om den tilltalade söker bevisa att hans beskyllning var sann, det från andra sidan får föras motbevisning i detta avseende. Däremot torde det inte böra tillåtas denna sida att i annat fall söka bevisa att beskyllningen var osann, något som den beskyllde kan önska göra för att få sin oförvitlighet ådagalagd eller för att söka påverka straffmätningen. Det kan inte vara lagens mening att den tilltalade, den beskyllande, skall vara avskuren från sanningsbevisning utom i vissa situationer men däremot den beskyllde, eller åklagaren, ha rätt att dra in frågan om sanningen när han så finner för gott.
I detta sammanhang kan betonas att domstolens processledande verksamhet blir av särskild betydelse i ärekränkningsmålen, framför allt i fråga om vilken bevisning som enligt bestämmelserna i 1 § andra stycket skall tillåtas. I de fall där sanningsbevisning är tillåten bör domstolen noggrant övervaka att endast för bevisning relevanta fakta dras fram i rättegången. Det får inte förekomma att den åtalade tillåts i målet införa nya, mera preciserade kränkningar och föra bevisning om dem. Med hänsyn till vad som sagts är det i ärekränkningsmål av särskilt stor vikt att rätten vid förberedandet av huvudförhandlingen gör sig noga underrättad om vilka bevismedel parterna vill åberopa samt med ledning härav avgör om viss bevisning skall tillåtas eller med stöd av 35:7 RB avvisas. För ändamålet kan anordnas särskild huvudförhandling (45:14 och 47:22 RB).
Att i BrB närmare ange de krav som i skilda fall av privilegierade situationer bör ställas på svaranden i ett förtalsmål har inte ansetts möjligt. De krav som får ställas måste, såsom departementschefen förutsatt, anpassas efter omständigheterna. Ytterlighetsfallen är, såsom lagrådet framhållit, å ena sidan att någon vid straffansvar är pliktig att uttala sig, och å andra sidan att en ärekränkande uppgift lämnas utan att det är påkallat av något som helst allmänt eller enskilt intresse.
Om någon är pliktig uttala sig kan det inte fordras att han skall vara beredd att i en senare ärekränkningsprocess förebringa några bevis för riktigheten av en ärekränkande uppgift som hör till saken. Han har endast att förklara vad han stöder uppgiften på. Även om någon hörs av en myndighet t.ex. inom socialtjänsten är det naturligt att han öppet meddelar myndigheten vad han iakttagit. I andra privilegierade fall kan situationen vara den att vederbörande bör vara beredd att kunna anföra plausibla skäl för uppgiften samt iaktta viss försiktighet vid användningen av vad han tror sig veta. Såsom framhållits under lagstiftningsärendets behandling måste vidare i fråga om tidningarnas verksamhet för nyhetsförmedling hänsyn tas till de förhållanden under vilka journalister arbetar. Beträffande meddelande som lämnas i förtroende måste beaktas om det kan vara av betydelse att mottagaren varnas eller om annat giltigt skäl till meddelandet föreligger, men även i övrigt måste förtroliga meddelanden anhöriga eller vänner emellan lämnas fria från ansvar, om rimliga anspråk på försiktighet iakttagits. Misstänks någon för grovt brott kan det ur allmän eller enskild synpunkt vara särskilt angeläget att misstanken framförs exempelvis till en överordnad, även om några bevis inte är kända. Man kan således inte generellt fordra, att större försiktighet iakttas när uppgiften innefattar en allvarligare beskyllning, på annat sätt än att vederbörande inte får uttala sig mera bestämt än han har rimligt fog för att göra samt måste välja tid och rum på lämpligt sätt. Såsom departementschefen framhållit, är det emellertid uppenbart, att en uppgift om ett mycket allvarligt och graverande förhållande i regel inte bör lämnas utan att man är klart förvissad om uppgiftens tillförlitlighet, medan man då det gäller ofarligare ting kan vara försvarad med att gå mera lättvindigt till väga. Departementschefen framhöll också, att kravet på kontroll av tillförlitligheten av vad man säger i allmänhet torde få anses mindre i en förtrolig krets än eljest.
Fråga om uppgiftslämnaren haft skälig grund för lämnad uppgift prövades i det förut nämnda rättsfallet NJA 1987 s. 336 samt i tryckfrihetsmålet NJA 1987 s. 285 II, i vilket fördes skadeståndstalan av en hemsamarit och hennes make mot ett tidningsföretag och tidningens ansvarige utgivare med anledning av artiklar i en daglig tidning som innehöll uppgifter som innebar att makarna utpekades för brottsligt förfarande mot en gammal kvinna hos vilken hemsamariten tjänstgjort. I tryckfrihetsmålet NJA 2006 s. 16 ansågs uppgiftslämnandet försvarligt och skälig grund förelåg. Se även SvJT 1977 rf s. 33, RH 1988:97 och RH 1994:14.
Att en beskyllning avser brott medför enligt BrB i princip inte att den intar någon särställning i förhållande till andra beskyllningar. Har den beskyllde blivit dömd för brottet medför detta i princip inte att man straffritt får beskylla honom för detta eller uppge att han blivit dömd för brottet. Såsom torde framgå av det föregående, måste emellertid från denna ståndpunkt göras vittgående undantag.
Det kan vara straffbart att dra fram en gammal dom ur glömskan om det inte föreligger beaktansvärda skäl att göra det. Det måste dock vara tillåtet att omtala domar som fällts så nyligen att ett omtalande härav hör till den legitima nyhetsförmedlingen. Dessutom måste det också vara straffritt i ganska stor utsträckning att som varning fästa andras uppmärksamhet på att någon begått brott eller ådragit sig misstanke därom.
I en förtalsprocess som avser beskyllning för brott kan därför bli fråga om beskyllningens sanning. Därvid är emellertid inte i och för sig avgörande om brottet varit eller blir föremål för dom. Förutsatt att situationen var sådan att bevisning om beskyllningens sanning får föras, kan man tänka sig olika situationer.
Har det påstådda brottet inte tidigare varit föremål för åtal, kan det tänkas att den tilltalade är i tillfälle att föranstalta om åtal för brottet antingen genom att såsom målsägande själv väcka åtal eller genom att förmå åklagare eller den som är målsägande att anställa ansvarstalan. Kommer åtal till stånd, kan det vara lämpligt att ärekränkningsmålet enligt 32:5 RB förklaras vilande i avbidan på dom i det andra målet. Skulle båda målen höra under samma domstols prövning, kan möjlighet föreligga att enligt 45:3 RB uppta dem till gemensam handläggning.
Har den gärning som beskyllningen avser tidigare varit föremål för domstols prövning och har därvid åtalet ogillats, utgör detta inte något hinder för att frågan om beskyllningens sanning görs till föremål för särskild bevisning i ärekränkningsmålet. Enligt 30:9 RB innebär res judicata endast att, sedan dom vunnit laga kraft, fråga om ansvar för gärning som genom domen prövats inte åter får tas upp. Hinder föreligger inte att i annat avseende ta frågan under förnyat övervägande. Detta kan ske exempelvis i samband med fråga om skadestånd eller annat enskilt anspråk i annat mål än där talan om ansvar förts. Ärekränkningsmålen intar i detta hänseende inte någon särställning. Det ligger dock i sakens natur att det endast i undantagsfall kan förekomma att frågan om sanningen i en beskyllning om brott görs till föremål för ny bevisning då friande dom rörande brott föreligger. Med hänsyn till domstolens befogenhet enligt 35:7 RB att pröva vilken bevisning som skall tillåtas, har det inte ansetts erforderligt att införa någon bestämmelse av det slag som förekommer i vissa utländska strafflagar avseende att sedan friande dom fallit, bevisning i ärekränkningsmålet inte får föras rörande beskyllningens sanning.
Vad nu sagts om rätt att föra sanningsbevisning rörande fråga som tidigare prövats av domstol är i princip tillämpligt även för det fallet att den påstådda brottsliga gärningen prövats i samband med skadeståndstalan eller annat enskilt anspråk.
Såsom subjektivt rekvisit fordras för ansvar att gärningsmannen haft uppsåt i någon form i förhållande till de i första stycket angivna objektiva brottsförutsättningarna. Han skall således uppsåtligen ha lämnat en uppgift om en annan person och därvid ägt kännedom om de omständigheter som gjorde uppgiften ägnad att utsätta denne för andras missaktning. Eftersom bland de objektiva rekvisiten inte ingår att uppgiften skall vara osann, ingår inte heller bland de subjektiva att fråga skall vara om medveten osanning. Trodde han att uppgiften var sann saknar denna uppfattning betydelse för det personliga ansvaret. Han kan dock gå fri från ansvar under de i andra stycket angivna förutsättningarna som är oberoende av gärningsmannens uppsåt.
För ansvarsfrihet enligt andra stycket förutsätts till en början att den som lämnade uppgiften var skyldig att uttala sig eller att det objektivt bedömt var försvarligt att lämna uppgift i saken. Det är således inte gärningsmannens egen åsikt om han hade tillräcklig anledning att uttala sig i saken som är avgörande. Var uttalandet objektivt sett försvarligt och uppgiften objektivt sann går gärningsmannen fri från ansvar även om han inte kände till att så var fallet. Han går fri även om uppgiften var osann eller dess sanningsenlighet oviss i det fall han hade skälig grund för att hålla den för sann. Häri ligger så till vida ett subjektivt moment, att gärningsmannen går fri från ansvar, om han vidtagit skäliga mått och steg för att förvissa sig om uppgiftens sanning eller annars hade tillräcklig grund att hålla den för sann. (Se Jareborg, Straffrättens ansvarslära, 1994, s. 235 f.) – Fråga om gärningsmannen handlat uppsåtligen vid lämnande av uppgifter som var ägnade att utsätta annan för missaktning var under bedömande i rättsfallet NJA 1990 s. 231.
Vad angår förtal genom tryckt skrift förtjänar framhållas att den för en tidning ansvarige likväl som en enskild person vilken som helst har skyldighet att, innan han sprider en ärekränkande uppgift om någon, kontrollera riktigheten av uppgiften, om han inte ändå kan framlägga tillräcklig grund för denna. Vid bedömande om från tidningens sida skäliga mått och steg vidtagits för att kontrollera en uppgift bör beaktas såväl de särskilda betingelser under vilka pressen arbetar med hänsyn särskilt till kraven på snabb nyhetsförmedling som det särskilda ansvar som åvilar tidningsmännen såsom yrkesmän på grund av den stora spridning deras uppgifter erhåller. Frågan om förtal genom tryckt skrift skall strax vidare beröras. Motsvarande beaktande bör ske när fråga är om ansvar för yttrandefrihetsbrott.
Straffet är för normalgraden endast böter, medan för grovt förtal enligt 2 § stadgas böter eller fängelse i högst två år. Departementschefen uttalade i detta sammanhang att en ekonomisk påföljd ofta är den mest ändamålsenliga. Genom den möjlighet domstolen har att kombinera böter med skadestånd torde domstolen kunna bestämma en lämplig reaktion. Särskilt då skada och lidande vållats den kränkte genom att den kränkande uppgiften fått stor publicitet och ärekränkaren ekonomiskt utnyttjat sina uttalanden är det påkallat att den kränkte erhåller ett skadestånd som sätts tillräckligt högt för att bereda honom skälig gottgörelse för skada och lidande. I övrigt hänvisas till vad som anförs vid 2 §.
Vad beträffar ärekränkningsbrottens förhållande till tryckfrihetsförordningen stadgas i 7:4 TF att såsom tryckfrihetsbrott skall anses, om gärningen begås genom tryckt skrift och är straffbar enligt lag, bland annat, förtal sådant det är beskrivet i BrB. Enligt 8:1 TF gäller vidare att för tryckfrihetsbrott genom periodisk skrift svarar i första hand utgivaren. Vid bedömande av fråga om ansvar för honom skall enligt 8:12 anses som om vad skriften innehåller införts däri med hans vetskap och vilja. Den eller de andra personer som genom författande av artiklar eller på annat sätt medverkat till att skriften fått visst innehåll är uteslutna från ansvar. Anledningen härtill är att ett dylikt ansvar skulle kunna verka hämmande på yttrandefriheten. Ett nödvändigt komplement till yttrandefriheten har ansetts vara att artikelförfattare och andra bidragsgivare till en tidning skall kunna göra anspråk på anonymitet (3 kap. TF). Motsvarande gäller i fråga om ärekränkande gärningar som sker i ljudradio, television eller film. Yttrandefrihetsgrundlagens yttrandefrihetsbrott motsvarar de gärningar som i TF upptas om tryckfrihetsbrott. I 5:1 YGL hänvisas till 7:4 TF. Ansvarighetsreglerna upptas i 6 kap. YGL. Enligt 7 § i nämnda kapitel anses den som ansvarar för yttrandefrihetsbrott ha haft kännedom om innehållet i framställningen och ha medgett dess offentliggörande. Rätten till anonymitet regleras i 2 kap. YGL. En utförligare redogörelse för författningarnas innehåll lämnas vid kommentaren till 20:3 BrB.
I rättsfallet NJA 1976 s. 150 var fråga om i olika nummer av en periodisk skrift förekommande yttranden kan sammanföras med varandra så att genom dem ett enda tryckfrihetsbrott – förtal – anses begånget.
De tryckfrihetsrättsliga reglerna innebär att den ansvarige utgivaren för en tidning i stort sett får svara för en i tidningen införd artikel som om han själv skrivit den, oavsett om han i verkligheten inte ens tagit del av den innan den infördes. Bedömningen av subjektiva omständigheter måste då gestalta sig något annorlunda vid tryckfrihetsbrott och yttrandefrihetsbrott än vid förtal i andra sammanhang. Uppsåtsbedömningen torde få utföras huvudsakligen med ledning av artikelns innehåll, de yttre omständigheter varunder denna tillkommit samt det syfte som med hänsyn härtill framkommit. Den ansvarige kan inte undgå att uppsåtet tillräknas honom enbart genom att hänvisa till att han inte tagit del av den aktuella artikeln eller till att han personligen inte hyst det relevanta uppsåtet. (Se SOU 1947:60 s. 156 och 260 samt prop. 1948:230 s. 39 f., 62 f., 93 och 173 f. ävensom Kjellin i Förvaltningsrättslig tidskrift 1952 s. 327 f.; se även Petrén-Ragnemalm, Sveriges grundlagar, s. 453, Axberger, Tryckfrihetens gränser, 1984, s. 97 och Jareborg, Straffrättens ansvarslära, 1994, s. 230 f.) – Ansvarig utgivare av en tidning fälldes i rättsfallet NJA 1991 s. 155 till ansvar för förtal för att en löpsedel, som utarbetats av en medarbetare i tidningen, av misstag fått en formulering varigenom en person utpekats som brottslig. HD uttalade, att den ansvarige endast under extrema omständigheter kan undgå ansvar för en artikel av sådant innehåll att dess offentliggörande objektivt framstår som ett tryckfrihetsbrott.
I viss mån likartade svårigheter kan uppkomma vid tillämpning i yttrandefrihetsmål av bestämmelserna i andra stycket av 5:1 BrB. Formuleringen i stadgandets senare del anknyter – för det fall att uppgiften inte styrks vara sann – omedelbart till vad som var bekant för uppgiftslämnaren och bevisbördan läggs på honom. Då berörda stadgande skall tillämpas på t.ex. en tidnings ansvarige utgivare, inriktas bevisningen normalt på att så långt anonymitetsskyddet det medger styrka att utgivaren, när han lät införa artikeln, med hänsyn till utförda kontrollåtgärder eller annars förfogade över upplysningar, som utgjorde skälig grund för de uttalanden varom i målet är fråga. Det bör observeras att det egentliga föremålet för bevisningen inte torde bli om den tilltalade ansåg sig ha skälig grund utan om han ägde kännedom om sådana omständigheter som vid ett objektivt bedömande kan anses ha utgjort skälig grund.
I NJA 2003 s. 567 avses tryckfrihetsbrott. En ansvarig utgivare fälldes för förtal efter att nedsättande osanna uppgifter om en offentlig person lämnats på en löpsedel. Enligt HD var det försvarligt att lämna den osanna uppgiften eftersom det att en sådan person skulle medverka i en pornografisk film får anses vara av så allmänt intresse att detta har företräde framför intresset att skydda den enskilde. Uppgiften var dock inte sann och uppgiftslämnaren hade inte heller skälig grund för att den.
Slutigen kan i detta sammanhang nämnas att av pressens samarbetsnämnd utgivits ”Spelregler för press radio tv” som innehåller bl.a. publicitetsregler. Reglernas efterlevnad bevakas av pressombudsmannen och pressens opinionsnämnd. Se Cars, SvJT 1981 s. 1 ff. och 317."
- Status
Liknande trådar
Köp & Sälj
-
Säljes i Halland -
Säljes i Stockholm -
Säljes i Västra Götaland -
Säljes i Västra Götaland -
Säljes i Dalarna
Artiklar
-
Vätternrundan Gravel 2026 – Se bilderna här! -
Sveriges bästa cykling 2026! Gör din röst hörd och vinn ett mekställ från Topeak
-
Stenbocksturen 2026 – Se bilderna från finalen i långloppscupen
-
Vätternrundan Gravel – Sveriges största gravellopp redan i premiären
-
Bockstensturen 2026 – Se bilderna från loppet!