Fundering, är det bara jag som inte kör tempolopp med grushojen?
Hej
Har med stigande förtjusning följt ett antal trådar som bland annat handlat om ämnet utväxling och fart, 2 ganska relevanta ämnen men faktiskt inget som drabbat mig annat än vid internet cykling och som planering vid cykelbyggen.
Självklart är det relevanta frågor, man vill ju inte bygga en dyr cykel som inte funkar för syftet, men vad är egentligen syftet?
För att ge lite perspektiv, när kassetter bara hade 8 drev så var det inte ovanligt att de som höll till på vägarna körde med 53,39 på kransarna och 12-25 eller kanske 13-23 om man gillade tätstegat, gissa vad de kom upp för backarna då oxå, inte CX-style genom att kasta upp cykeln på ryggen och springa utan genom att trampa.
Min första FS anno 1999 hade 3*9 drivlina med en ”gigantiskt” kassett 11-32 och 22, 32,44 på klingorna och med den klättrade man ganska bra och hade nog mer toppfart än vad som någonsin behövdes i skogen.
Så nu till spaningen, att skogcyklarna har fått ett enormt växelregister med de stora kassetterna har jag viss förståelse för då det idag handlar mycket om att klättra för att sen stå på nedför, man behöver inte ha speciellt mycket register för nedförscyklingen så där blir ju utvecklingen logisk. Men när jag läser trådar om hur folk resonerar när de skall bygga gravel cyklar, då slutar min logik att hänga med. Ok att man kan tänka sig att offra en tätare stegring till förmån för lite brötigare stigar eller bike packing i branta backar, där en 11-42 kanske kommer till sin rätta, men sen börjar man oroa sig för att trampa ur?
Diskussionerna brukar handla om att nedför på landsväg så blir det jobbigt att ligga i 90 kadens för att kunna hålla farter runt 50kmh.
Nu fattar jag att alla kanske inte vill ha ett dussin cyklar om man har familj och bor i lägenhet, men om man bygger en gravelhoj som skall svälja ett par 2,2” däck på 650b, varför funderar man ens på vilken kadens det krävs för att cykla i 50kmh?
Jag har en bättre utför på en av grusvägarna på landet, när jag känner mig lite extra äventyrslysten brukar jag släppa på där, beroende på hur långt ner jag kommer för dagen så blir slutfarten mellan 50-60kmh och då rullar jag, att trampa för att öka denna fart är ju knappast aktuellt givet underlaget.
Så jag har lite svårt att förstå varför man skulle vilja bygga en singelklinga om syftet är att kunna trampa på för farter runt 50kmh på landsvägen.
Om behovet finns för dessa farter när det går utför, då får man ju med sig det på köpet så att säga.
Om man behöver prestera såna farter under kortare perioder borde väl ett par cyklist ben palla 90 kadens i någon minut utan att dö.
Om man faktisk skall ut på en runda där man behöver ligga i såna tempon en längre stund så låter det som man borde ha en helt annan cykel till den sporten.
Vad är det jag missat, är gravel det nya svarta inom Tempocyklingen?
Har med stigande förtjusning följt ett antal trådar som bland annat handlat om ämnet utväxling och fart, 2 ganska relevanta ämnen men faktiskt inget som drabbat mig annat än vid internet cykling och som planering vid cykelbyggen.
Självklart är det relevanta frågor, man vill ju inte bygga en dyr cykel som inte funkar för syftet, men vad är egentligen syftet?
För att ge lite perspektiv, när kassetter bara hade 8 drev så var det inte ovanligt att de som höll till på vägarna körde med 53,39 på kransarna och 12-25 eller kanske 13-23 om man gillade tätstegat, gissa vad de kom upp för backarna då oxå, inte CX-style genom att kasta upp cykeln på ryggen och springa utan genom att trampa.
Min första FS anno 1999 hade 3*9 drivlina med en ”gigantiskt” kassett 11-32 och 22, 32,44 på klingorna och med den klättrade man ganska bra och hade nog mer toppfart än vad som någonsin behövdes i skogen.
Så nu till spaningen, att skogcyklarna har fått ett enormt växelregister med de stora kassetterna har jag viss förståelse för då det idag handlar mycket om att klättra för att sen stå på nedför, man behöver inte ha speciellt mycket register för nedförscyklingen så där blir ju utvecklingen logisk. Men när jag läser trådar om hur folk resonerar när de skall bygga gravel cyklar, då slutar min logik att hänga med. Ok att man kan tänka sig att offra en tätare stegring till förmån för lite brötigare stigar eller bike packing i branta backar, där en 11-42 kanske kommer till sin rätta, men sen börjar man oroa sig för att trampa ur?
Diskussionerna brukar handla om att nedför på landsväg så blir det jobbigt att ligga i 90 kadens för att kunna hålla farter runt 50kmh.
Nu fattar jag att alla kanske inte vill ha ett dussin cyklar om man har familj och bor i lägenhet, men om man bygger en gravelhoj som skall svälja ett par 2,2” däck på 650b, varför funderar man ens på vilken kadens det krävs för att cykla i 50kmh?
Jag har en bättre utför på en av grusvägarna på landet, när jag känner mig lite extra äventyrslysten brukar jag släppa på där, beroende på hur långt ner jag kommer för dagen så blir slutfarten mellan 50-60kmh och då rullar jag, att trampa för att öka denna fart är ju knappast aktuellt givet underlaget.
Så jag har lite svårt att förstå varför man skulle vilja bygga en singelklinga om syftet är att kunna trampa på för farter runt 50kmh på landsvägen.
Om behovet finns för dessa farter när det går utför, då får man ju med sig det på köpet så att säga.
Om man behöver prestera såna farter under kortare perioder borde väl ett par cyklist ben palla 90 kadens i någon minut utan att dö.
Om man faktisk skall ut på en runda där man behöver ligga i såna tempon en längre stund så låter det som man borde ha en helt annan cykel till den sporten.
Vad är det jag missat, är gravel det nya svarta inom Tempocyklingen?
