H som i Haveri
Så var H12-helgen avverkad då. Hade det inte varit för allt strul och haverier hade det ju varit en kul helg även för mig. Nu låter jag kanske lite pessimistiskt. Faktum är att det är jag själv som ordnat det mesta av strulet för jag cyklade omkring med huvudet under armen hela helgen.
För de som inte vet så är H12 en MTB tävling som körs på en varvbana. I år 13 km rotmatta blanadat med lite grus och torvunderlag. Man kan köra solo eller bilda 4-mannalag och deltagarna ska köra så många varv man hinner på 12 timmar. Jag trodde först att "H" stod för timmar (hours) men tydligen står det för Haveri.
Vi i Hässleholm CK hade satt ihop ett lag med fyra damer.
Här laddar vi med pizza och taktiksnack kvällen innan.
Cykeln få så klart sova med mig
Alla vi var mer eller mindre nybörjare och jag hade på grund av min långa och enorma erfarenhet inom sporten blivit utsedd till lagets stjärna. Bara den pressen! Ni förstår? Jag hade oxå, pga av att jag är begåvad med vassa armbågar, blivit utsedd till att ta första varvet med uppgift att säkra en god placering.
Off we go! Jag hade varit tämligen otaggad om jag ska vara ärlig men när starten gick så rann endorfiner och adrenalinet till och tände tävlingsinstinkten. Jag stod nästan sist i starten men arbetade mig fram med god fart och benen kändes bra. Banan var torr och snabb och inte så väldigt teknisk. Jag hade dessutom en bantad cykel som jag var lite nykär i och Jag kunde glädja mina lagkamrater med en god placering av de 12 startande damlagen. De nämnde tom pallplacering, vilket jag betvivlade stark. Mina följande tre lagkamrater gjorde ett bra jobb och när det var min tur igen så hade vi en 8de placering och nu var det upp till mig att köra in lite tid. Kanske hade jag möjlighet att jaga ikapp till en 5te placering och de andra i laget skulle upprätthålla.
Iväg som ett skott. Andra varvet skilde sig lite från mitt första eftersom det hade varit en startloop och denna gången var det ett hopp på banan. Det var mycket folk framför och efter och det var en ganska lång svagt lutande nedförsbacke som man kunde få god fart i. När jag såg skylten med hoppet tänkte jag "Hoppa?" Nej, jag vill inte hoppa" men det var försent att ta den alternativa vägen utan stöka till det för mig och andra runt omkring så det var bara att sikta och trampa. Och jag hoppade. Det var rätt kul faktiskt och jag gjorde en perfekt landning. 10 meter senare började det rassla om mina växlar och ytterligare några tramptag senare var kedjan av. Inga problem. Jag såg att det var kedjelåset som hade gått sönder och jag hade med mig ett nytt så jag drog kedjan och monterade det nya låset. Lite svårt att få dit det nya då det var lite hårdare än vad jag var van vid men med lite extra handkraft och jävlar anamma så satt det där. Tog inte mer än en minut.
Upp och iväg igen då. "Men oj vad det låter illa", tänkte jag och kollade. Då hade jag inte fått in kedjan i kedjestyraren över klingorna. "bara av med kedjan ingen då", tänkte jag men - se, det gick inte så lätt. Det nya låset satt som berget!!! Efter några försök och några väl valda ord som hade gjort Kumlas interner förlägna tog jag beslutet att springa upp till målområdet igen, det vara bara någon km, och se om jag kunde få hjälp men det var ju ingen med verktyg så jag bad speekern att kalla in nästa person i mitt lag genast. De hade ju precis skickat iväg mig och satt väl i godan ro och gurglade i red bull eller nått i tältet och hörde inte kallelsen. Det tog en halv evighet (ca 10 minuter) innan nästa person kom och jag hade ännu inte fått tag i verktyg eller fått upp låset även om mitt blotta humör nästan på kunde smälta metall.
När jag väl hade skickat iväg lagkamraten begav jag mig med munter min och sol i sinnet ner till tältet och första person som kom och skulle hjälpa mig fick veta att den gjorde bäst i att hålla sig undan. Jag satt och hukade och muttrade med min tång som inte gjorde jobbet och inte heller mig gladare. Efter en stund vågade sig en annan hjälpsam person sig fram och stack till mig en kedjelåsnyckel så jag fick rätt på grejerna. Mitt påbörjade varv annulerades och tiden lades på den stackaren som jag fick skicka ut i mitt ställe. Vi hade halkat ner till en 11 placering
Med ordnad kedja och taggad upp till tänderna gick jag upp och ställde mig för att ta nästa varv.
Jag kom iväg och denna gången hoppade jag inte utan tog fegisturen runt om. Med Skammen över min mektabbe och adrenalinet rinnande ut öronen var jag väldigt angelägen om att få en bra tid men oxå noga med att inte växla fel och trampa för hårt i backarna så jag skulle slippa kedjemackelimang igen. Mitt andra varv gick bra och jag återvann en lite gnutta heder och punkorna hade hittills lyst med sin frånvaro. Jag hade oxå kommit om ett lag så vi hade nu en 10de placering vilket mina lagkamrater upprätthöll med sina otroligt starka insatser.
Det tredje varvet stod på tur och jag hade vilat och ätit. Lite stel i kroppen men fokuserad på uppgiften. Iväg då. Nu började jag kunna banan. Valde rätt vägar. Fina omkörningar. Kändes bra. Detta kommer bli min bästa runda kände jag. När jag fått upp värmen, likstelheten och mjölksyran var long gone stog jag upp och trampade över lite rötter. Satte mig ner. "knak" sa det. Mer rötter. Stod upp. Trampade. Satte mig ner "knak" sa det igen och sadeln försvann. Hela sadelstolpen vek sig bakåt. Jag stod där som en fågelholk med cykeln i ena handen och sadelstolpe, sadel och en bit av ramen i min andra. "jaha... Vad gör jag nu då?" Jag ville ha med mig sadel och stolpe hem så jag tänkte fråga en flaggvakt om hen kanske kunde ta den till målområdet så kunde jag cykla vidare ståendes. Det var väldigt långt till nästa flaggvakt och jag cyklade länge med stolpen i handen innan jag stötte på en kamrat från grannklubben som hade punka. Hon hade "nada" med sig för att byta slang så jag stannade och hjälpte henne att ta av slangen från bakhjulet och satte in min slang och skulle pumpa. Tog fram patronen men hittade inte adaptern. Var är den? Borta. Finns inte. "Sorry, Sa jag. Du har iaf en hel slag. Försök hitta någon med pump", sa jag. Min kompis erbjöd sig att ta min sadel och stolpe och gav mig iväg igen.
Jag stod upp och trampade i en mil. Grymt effektivt. Fick stanna och dricka ett par gånger för det var väldigt svårt att stå upp med bara en hand på styret. Jag kom runt och fick inte en helt pjåkig tid heller efter omständigheterna. Vi var nere på en jumboplacering och vände men slutade till sista på en 10de plats
Det var mitt sista varv för denna gången. Jag fick faktiskt erbjudande att låna en fin heldämpad 29er men med min tur så jag vågade jag faktiskt inte.
Tack för en aktionfylld helg. Önskar jag hade haft huvudet mer på skaft och inte under armen. Nästa gång. Då jävlar!
För de som inte vet så är H12 en MTB tävling som körs på en varvbana. I år 13 km rotmatta blanadat med lite grus och torvunderlag. Man kan köra solo eller bilda 4-mannalag och deltagarna ska köra så många varv man hinner på 12 timmar. Jag trodde först att "H" stod för timmar (hours) men tydligen står det för Haveri.
Vi i Hässleholm CK hade satt ihop ett lag med fyra damer.
Här laddar vi med pizza och taktiksnack kvällen innan.
Cykeln få så klart sova med mig
Alla vi var mer eller mindre nybörjare och jag hade på grund av min långa och enorma erfarenhet inom sporten blivit utsedd till lagets stjärna. Bara den pressen! Ni förstår? Jag hade oxå, pga av att jag är begåvad med vassa armbågar, blivit utsedd till att ta första varvet med uppgift att säkra en god placering.
Off we go! Jag hade varit tämligen otaggad om jag ska vara ärlig men när starten gick så rann endorfiner och adrenalinet till och tände tävlingsinstinkten. Jag stod nästan sist i starten men arbetade mig fram med god fart och benen kändes bra. Banan var torr och snabb och inte så väldigt teknisk. Jag hade dessutom en bantad cykel som jag var lite nykär i och Jag kunde glädja mina lagkamrater med en god placering av de 12 startande damlagen. De nämnde tom pallplacering, vilket jag betvivlade stark. Mina följande tre lagkamrater gjorde ett bra jobb och när det var min tur igen så hade vi en 8de placering och nu var det upp till mig att köra in lite tid. Kanske hade jag möjlighet att jaga ikapp till en 5te placering och de andra i laget skulle upprätthålla.
Iväg som ett skott. Andra varvet skilde sig lite från mitt första eftersom det hade varit en startloop och denna gången var det ett hopp på banan. Det var mycket folk framför och efter och det var en ganska lång svagt lutande nedförsbacke som man kunde få god fart i. När jag såg skylten med hoppet tänkte jag "Hoppa?" Nej, jag vill inte hoppa" men det var försent att ta den alternativa vägen utan stöka till det för mig och andra runt omkring så det var bara att sikta och trampa. Och jag hoppade. Det var rätt kul faktiskt och jag gjorde en perfekt landning. 10 meter senare började det rassla om mina växlar och ytterligare några tramptag senare var kedjan av. Inga problem. Jag såg att det var kedjelåset som hade gått sönder och jag hade med mig ett nytt så jag drog kedjan och monterade det nya låset. Lite svårt att få dit det nya då det var lite hårdare än vad jag var van vid men med lite extra handkraft och jävlar anamma så satt det där. Tog inte mer än en minut.
Upp och iväg igen då. "Men oj vad det låter illa", tänkte jag och kollade. Då hade jag inte fått in kedjan i kedjestyraren över klingorna. "bara av med kedjan ingen då", tänkte jag men - se, det gick inte så lätt. Det nya låset satt som berget!!! Efter några försök och några väl valda ord som hade gjort Kumlas interner förlägna tog jag beslutet att springa upp till målområdet igen, det vara bara någon km, och se om jag kunde få hjälp men det var ju ingen med verktyg så jag bad speekern att kalla in nästa person i mitt lag genast. De hade ju precis skickat iväg mig och satt väl i godan ro och gurglade i red bull eller nått i tältet och hörde inte kallelsen. Det tog en halv evighet (ca 10 minuter) innan nästa person kom och jag hade ännu inte fått tag i verktyg eller fått upp låset även om mitt blotta humör nästan på kunde smälta metall.
När jag väl hade skickat iväg lagkamraten begav jag mig med munter min och sol i sinnet ner till tältet och första person som kom och skulle hjälpa mig fick veta att den gjorde bäst i att hålla sig undan. Jag satt och hukade och muttrade med min tång som inte gjorde jobbet och inte heller mig gladare. Efter en stund vågade sig en annan hjälpsam person sig fram och stack till mig en kedjelåsnyckel så jag fick rätt på grejerna. Mitt påbörjade varv annulerades och tiden lades på den stackaren som jag fick skicka ut i mitt ställe. Vi hade halkat ner till en 11 placering
Med ordnad kedja och taggad upp till tänderna gick jag upp och ställde mig för att ta nästa varv.
Jag kom iväg och denna gången hoppade jag inte utan tog fegisturen runt om. Med Skammen över min mektabbe och adrenalinet rinnande ut öronen var jag väldigt angelägen om att få en bra tid men oxå noga med att inte växla fel och trampa för hårt i backarna så jag skulle slippa kedjemackelimang igen. Mitt andra varv gick bra och jag återvann en lite gnutta heder och punkorna hade hittills lyst med sin frånvaro. Jag hade oxå kommit om ett lag så vi hade nu en 10de placering vilket mina lagkamrater upprätthöll med sina otroligt starka insatser.
Det tredje varvet stod på tur och jag hade vilat och ätit. Lite stel i kroppen men fokuserad på uppgiften. Iväg då. Nu började jag kunna banan. Valde rätt vägar. Fina omkörningar. Kändes bra. Detta kommer bli min bästa runda kände jag. När jag fått upp värmen, likstelheten och mjölksyran var long gone stog jag upp och trampade över lite rötter. Satte mig ner. "knak" sa det. Mer rötter. Stod upp. Trampade. Satte mig ner "knak" sa det igen och sadeln försvann. Hela sadelstolpen vek sig bakåt. Jag stod där som en fågelholk med cykeln i ena handen och sadelstolpe, sadel och en bit av ramen i min andra. "jaha... Vad gör jag nu då?" Jag ville ha med mig sadel och stolpe hem så jag tänkte fråga en flaggvakt om hen kanske kunde ta den till målområdet så kunde jag cykla vidare ståendes. Det var väldigt långt till nästa flaggvakt och jag cyklade länge med stolpen i handen innan jag stötte på en kamrat från grannklubben som hade punka. Hon hade "nada" med sig för att byta slang så jag stannade och hjälpte henne att ta av slangen från bakhjulet och satte in min slang och skulle pumpa. Tog fram patronen men hittade inte adaptern. Var är den? Borta. Finns inte. "Sorry, Sa jag. Du har iaf en hel slag. Försök hitta någon med pump", sa jag. Min kompis erbjöd sig att ta min sadel och stolpe och gav mig iväg igen.
Jag stod upp och trampade i en mil. Grymt effektivt. Fick stanna och dricka ett par gånger för det var väldigt svårt att stå upp med bara en hand på styret. Jag kom runt och fick inte en helt pjåkig tid heller efter omständigheterna. Vi var nere på en jumboplacering och vände men slutade till sista på en 10de plats
Det var mitt sista varv för denna gången. Jag fick faktiskt erbjudande att låna en fin heldämpad 29er men med min tur så jag vågade jag faktiskt inte.
Tack för en aktionfylld helg. Önskar jag hade haft huvudet mer på skaft och inte under armen. Nästa gång. Då jävlar!
Bilagor
Senast ändrad:

