Rödljuscykling är mycket riktigt något avskyvärt, oförlåtligt dumt och själviskt. Och idiotiskt. Något som borde straffas med, om inte döden, så i alla fall näst intill. Utfrysning, hån, hot och hat.
Men nu ska vi komma ihåg att allt hänger ihop på ena eller andra sättet. Cykla mot rött kan, tro det eller ej, t.ex. sättas i relation till kroppens basala fysiologi. Samt psykologi. Om man som undertecknad denna dag har haft en heldag på cykeln med ärenden både norr och söder samt öster och väster om stan, med ett flertal stopp där både te och kaffe inmundigats i stora volymer. Ja då blir man till slut rent ut sagt förbannat p*ssnödig. De få skogsdungar som passeras under den stundom hetsiga färden kors och tvärs genom förorter, parker och trafikleder, och där man eventuellt skulle kunna uträtta sina behov i ett relativt lugn och ro, ja där känner man ju inte det minsta trängning. Varför stanna för ett pisstopp då, tänker man. Kortsynt, såklart. För så snart innerstan nalkas, med sina tusenden och åter tusenden av bilar, turister, voiare, lördagsflanörer och små barn som så gulligt badar vid trekanten (ja sjön alltså, vid liljeholmen, vad tänkte ni på?). Ja då sätter trängningarna igång något alldeles överj*vligt. Att stanna vid ett rödlyse kan i ett sånt läge bli närmast fatalt. Det enda som faktiskt kan hålla trycket en liten aning i schack är att sitta hårt på sadeln, trampa, helst frenetiskt, på pedalerna, och tänka på annat. Att undvika att cykla parallellt med spårvagnsspåren vid nämnda liljeholm t.ex. Och bara satsa sina sista krafter på att hinna hem, helt enkelt. I ett sånt läge är ett rödljusstopp inte det första man tänker på. Och inte ska tänka på. Alls, över huvudtaget. Det får det faktiskt bli frågan om vid ett annat tillfälle.
Mmvh.
