Hemresan igår var episk, finaste på länge. Stan var vit, vacker och tyst. Snön i luften och fukten på glasögonen ger alla lampor en vacker, skimrande aura. Snön på vägen gör att dubbarnas ettriga knatter mot asfalten byts mot ett stillsamt frasande. Trafiken var lugn genom stan, får cykla ospårat längs strandvägen. Perfekt före för mina Nokia 106-or, precis lagom konsistens för att de skulle bita bra. Lite spännande längs Skeppsbron, känns som att bilarna blev lite mer närgångna när cykelbanemarkeringen försvann under snömodden.
Nya Årstabron nästan löjligt vacker, den vita, upplysta körbanan, vinden i ryggen, och resten av staden som tonar ut i det vita töcknet. Blev t.o.m. tvungen att stanna och titta ett tag, men den stickande snålblåsten manade mig vidare rätt snart.
Alldeles ensam på bron, det enda som störde upplevelsen var var knasometern. Så här nära tågens luftledningar fick den ett fullständigt sammanbrott. Det lustiga är att det är inte bara de trådlösa funktionerna(puls, fart och kadens) som fick spader, utan även de knappstyrda funktionerna. Plötsligt så aktiverades ljudlarmen igen. Snömodden på skärmen gjorde att jag inte såg vad som upprörde den, men jag antar att att det var larmen för puls och kadens som gjorde att jag lät som ett gammalt Donkey Kong när jag rullade av bron.
Fick även cykla ospårat över Årstafältet, där en plötslig vindstöt får mig att vingla till och nästan gå omkull. Perfekt för att hålla illusionen av strapatser vid liv.
Älvsjö passeras utan dramatik, men nu får jag inte köra ospårat längre.
I Huddinge börjar drömmen blekna. Snön har tjockat på sig, och börjar packas under skärmarna. Det extra motståndet gör att cyklandet börjar kosta på.
Extra obekvämt blir det när snö som samlats på knäskyddet börjar smälta och rinner kallt och outhärdligt sakta nedför vaden och ner i skon.
Den nya halvtäta yttertröjan var just det - halvtät, och ärmarna börjar kännas tunga och kalla. Handskarna hänger redan som våta disktrasor från fingrarna.
Sista knuffen över Alfred Nobels allé. Går ut i vägbanan för att slippa snöuppbyggnaden, men där är det spårigt. Två överraskande bredställ med räddningar som liknar ett tangoutfall från let´s dance får mig att söka mig tillbaka till cykelbanan.
Kommer just i tid till Parkhemsvägen för att få lite oavsiktlig underhållning när en bil glider med låsta bromsar rakt genom rondellen.
Bjuder själv på lite oavsiktlig underhållning för några människor i en busskur några hundra meter senare, jag går omkull när jag inte ser var den låga kantstenen börjar vid en trottoarpassage.
Några minuter till och jag är hemma, blöt, trött och lycklig. Nytt maxtidsrekord och nytt kalorirekord - och antagligen nytt rekord i längst sammanhängade fånigt flin också.