Detta var en positiv överraskning för ett skogsfetto som mej, som aldrig kört något motionslopp eller tävling på asfalt tidigare. Det gick över förväntan, men insikten i detta kom redan i ineldningen av loppet vilket gjorde mej lite kaxig och överambitiös.
Sammanfattar loppet för en nybörjare med dålig/ingen erfarenhet ungefär så här:
1. Maffigt att starta tillsammans, att i stor klunga rulla de första kilometrarna var mäktigt. (Såg första vurpan efter 2,5 km, då någon låg i en hög med sin cykel på vänster sida av vägen, strax efter tidsstarten.)
2. Skräckblandad förtjusning att under en period under de första milen ligga i en klunga om gissningsvis 100-150 personer som rullade på i ca 55 km/h på platten tack var medvind.
3. Klättringen i Falköping som var aviserad med 19% lutning innan var enklare och kortare än jag trodde. (Kanske till viss del att semestern i Italien med lvg-pass i bergen var till lite nytta....)
4. Mot Broddetorp kom övermodet, och jag övergav min klunga för att jaga ifatt framfrövarande klunga. Tog bra på krafterna och efter 10-15 minuter slitande så var jag nästan ikapp då det vurpade cyklister på träbroarna som var snorhala. Lyckades slinka förbi första utan att vurpa, och stannade upp inför den andra. Och så hade jag ödslat energi på min klungjakt i onödan.
5. Efter några minuters solokörning blev vi en grupp om 10-15 personer som körde belgisk kedja. Skitkul och effektivt. (Även detta en förstagångsupplevelse naturligtvis). Tyvärr ballade det ur när vi kom ikapp ett annat gäng, och det blev någon mindra ordnad klunga. Dock med hygglig fart och hyggligt samarbete. (Bland annat Örebrocyklister?)
6. Släppte denna klungan och gick i depå i Flämslätt (depå nr 2) då jag hoppade första. Hade inte behövts då jag hade mycket vätska och annat för att köra vidare. Hastade iväg själv och hamnade i en solokörning med jakt på ett gäng längre fram. Återigen korkat ödslande med energi för att jag kände mej pigg i benen.
7. Genomfarten i Timmersdala, kul. Massor med folk ute med ballonger och grymt påhejjande. Hade nu hittat ett nytt gäng att haka på. (Vårgårdacyklister). Fungerade ungefär till Holmestad där jag hamnade längst bak eller ytterst i vingen vid kantvind tillsammans med ett gängs med bättre tryck i benen än mej. Fick släppa och körde 5-10 km själv i dödens kant/motvind.
8. Väntade in en klunga som svepte med mej någon kilometer innan första klättringen uppför Kinnekulle. Där hamnade en mötande servicebil lite olyckligt i vägen och det tog stopp när ett par cyklister gick omkull.
9. Motvinden uppe på Kinnekulle/Skagen togs tillsammans med två andra cyklister, så det gick sakta och var ganbska energkrävande.
10. Utförskörning nedför Gössäter, och sedan en ganska tuff bit mot Hällekis i vinden.
11. Klättringen upp mot Kinnekullegården/högkullen, gick förhållandevis lätt och jag passerade fler än vad jag blev passerad av. Krampkänningar i vaderna halva vägen upp.
12. En av de stora tabbarna: Skippade depån på Kinnekulle. Planen att stretcha ut krampen i vaderna på väg utför och missbedömning om hur mycket vätska jag hade kvar straffade sej svårt.
13. In i väggen med krampkänning i vader och rygg (ont som fan i höger vad och rygg) med 3-4 mil kvar. Ömsom solokörning och ibland kortare sträckor hakade på någon som kom ikapp.
14. Sista 5 km bet ihop och vi var en grupp om tre cyklister som drog fram varandra till målet. Tack för peppningen du som övertalade mej om att bita ihop och haka på den sista biten.
Sluttid 5:53 enl egen logg (resultatsidan ligger nere just nu)
Snitthastighet: 30,8 km/h.
Kroppsstatus: Jag behöver en gubbracer alternativt ge fan i sådant här. (Känns lite mesigt att gnälla när man läser om Jennys eskapader nere i Frankrike, men det gör ont.)
Kanske någon känner igen mej från någon av alla grupperingar och klungor jag vimsade omkring i?