En äkta hälfts funderingar, frågor och kommentarer kring projekt Paragon;
J: -Robin; vad handlar det här projektet EGENTLIGEN om? Något slags trettioårs-kris eller kanske om att du blir trebarns-far här snart? Tråkigt på jobbet, tråkig fru? Tråkig fru!? Eller har du blomstrat och kommit "full cirkle"?
CHR: -Handlar nog mest om att det var dags att förverkliga en av mina handfasta drömmar. Inte långt kvar tills vi får se barnen förverkliga sina drömmar och det ser jag fram emot!
J: -Det har ju varit fantastiskt spännande för mig att kolla upp dig på forumen lite lagom i smyg, har ju inte velat lägga mig i, och fått se bilder av dig micklandes i verkstaden; drömma och förverkliga, nå resultat, tänka om, försöka igen. Hur är det att stå och fnula på helt själv? Har det varit viktigt att kunna hålla på i ensamhet? Hur var det att använda ett forum som kommunikativt utlopp? Hur viktig har den feedback som du fått varit för dig och projektet?
CHR: -Jag har aldrig varit särskilt bra på att arbeta med umgänge, har ganska svårt att koncentrera mig eller rättare sagt väldigt lätt att bli distraherad. Att fnula ifred är nog ett måste för mig. Forumet har varit helt avgörande för att projektet skulle bli av och att jag faktiskt skulle bli klar. Alla positiva kommentarer har ju varit otroligt peppande men även de som tvekat på min förmåga har gjort sitt för att projektet nådde mållinjen.
J: -Nu har vi ju hängt ihop här i snart 15 år och hustrun i mig har "aldrig" sett dig bli färdig med något, du har alltid så mycket att göra och på nått sätt blir det alltid mer ogjort, inte mer gjort. Du hade ett foto uppe tidigt i tråden där man oavsiktligt såg lite av våra sprättade, halvspacklade väggar i bakgrunden och fick genast några kommentarer om det. Jag har ju tjatat om de där väggarna så länge så jag borde ju ha blivit uppmuntrad när andra pikade. Det konstiga var att min reaktion blev mer att vad fasen, han har väll viktigare saker för sig än det där, livet handlar väll inte om perfekta väggar, vilket trams, kom igen killar, Paragonen handlar ju om något mycket viktigare!
CHR: -Vanligtvis är jag väldigt dålig på att sätta upp rimliga mål, ser ofta till att ha lite för många bollar i luften så att inget blir helt klart. Jag har svårt att hålla isär projekt. De senaste "hobbyprojekten" har lärt mig att så länge man gör NÅGOT, det kan vara att såga av en liten pinne eller ta två tag med filen, så går projektet framåt. Måste ha det tänket, det har varit en stor grej för mig, ny kunskap.
J: -Tänker lite på de här kommentarerna om tid, eller FRI-tid, som du fått på forumen angående projektet.. Du hämtar och lämnar barnen, jobbar frilans med firman och är i och med det alltid jobbsökande och måste prestera på topp för att dra in nya jobb, handlar och lagar maten, bakar brödet, tar hand om mig.. Kommer du ihåg när vi inte gjorde någonting alls, när vi fikade, gick på Filmfestivalen dygnet runt; nattpassen var bäst, vi åkte runt på loppisar, drog till Köpenhamn, London, Manchester eller södra Frankrike så fort pengarna räckte.. Vad fasen fick vi gjort då? Inte ett smack, endel kommer jag inte ens ihåg, det finns faktiskt typ TVÅ HELA ÅR jag inte minns! Är det ändå så att ju mer man har att göra desto mer får man gjort? Nu när du absolut inte har någon tid kan du lika gärna ta dig mer tid? Tankar kring tid? Tiden är demokratisk som din kära svärmor, provocerande kanske, säger?
CHR: -Det här projektet har nog faktiskt inte tagit speciellt mycket effektiv tid. Jag gjort lite hela tiden, 15 min här eller 30 min där. Det har nog aldrig blivit mer än 2h i sträck. Angående förr så var nog meningen inte att vi skulle få så mycket gjort då, tänk om vi hade haft fullt upp då också.. Tiden är ju verkligen demokratisk och man kan lägga upp den precis som man vill, på gott och ont. Jag har lärt mig att vara effektiv så att 20min räcker långt för att få nått gjort. Man måste bara lägga upp en detaljerad plan med delmål och hålla sig till den, varken göra mer eller mindre. Allt ligger i förberedelserna, se till att materialet finns där, att verktygen är färdiga att använda. Då blir de där 20 min till effektiv tid av tillverkning.
J: -Jag ser dig som en kuf med normala tendenser, snarare än tvärtom; Du har alltid gått din egen väg, tänkt utanför lådan, verklighetens förväntningar kan gå dig helt förbi, du har ägnat dig åt udda saker, är och lyckas fortfarande vara totalt fördomsfri, har i grunden en total avsaknad av rutiner men du är samtidigt märkvärdigt och omodernt hyvens, chosefri, trevlig, social, intresserad och anpassningsbar. På något sätt är projektet med Paragonen kanske det mest normala jag sett dig göra. Varför har du blivit sådan som du är? Finns det någon händelse eller några visdomsord som fastnat och följt med dig? Och jag tänker tvinga dig att namedroppa fem stora namn som du träffat och tre otroliga ställen du varit på, du är alltid så modest!
CHR: -Tror det har att göra med att jag vuxit upp utan syskon eller vidare släkt och utvecklat alla udda sidor, aldrig behövt anpassa mig. Vilket iof kan vara minst lika hämmande som befriande..
Visdomsord: "It's not how good you are it's how good you want to be" -Paul Arden, "Gör det bättre själv då" och "Hur svårt kan det vara" -Dan Wolgers
Personer: Matt Hoffman, Tony Hawk, Prince, Marc Newson, Ingmar Bergman
Platser: Himalay, Galapagos, Amazonas djungel
J: -Vad har du lärt dig av din far som kanske brytit fram i processen i arbetet med Paragon? Vad vill du lära våra barn?
CHR: -Att saker inte är så svåra som man kan tro, att allt är möjligt! Just do it.
J: -Hur var Obree, flöt samtalet bara på, MEN VAD SA HAN DÅ, hur var hans cykel? Hoy, hur var han, hade han bara vägarna förbi? Ska du bygga värlsmästar-cyklar nu? Stannade de upp vid någon speciell detalj på Paragon? Vad hände med entusiasten och kostymfavoriten Paul Smith? Hur går det med souvenirerna nu då? Ska vi bjuda alla på en Söndag med grillkorv och Sockerdricka nu?!
CHR: -Obree är en kuf UTAN normala tendenser. Otroligt trevlig, öppen men "The Mad Cyclist" är mycket passande. Konversationen flöt på hur bra som helst, hade tränat in lite tekniska ord och fraser. Var mest orolig för att jag skulle ha svårt att hänga med i den ganska breda dialekten men det gick jättebra. Blev ju såklart en hel del tekniskt prat om min kontra hans cykel. Jag fick reda på en hel del intressanta detaljer om hans gamla "Old Faithful" men fick även höra hur han blev mobbad av andra cyklister för att han inte dopade sig, träning, hans nya bok han håller på och skriver och massa annat. Han är någon sorts teknisk hippie-atlet som tror mycket på "free your mind" och att se saker med nya ögon. Väldigt inspirerande!!!
Cykeln han hade med sig var en standard cykel som hade blivit Obreeifierad med en hel drös av egenpåhittade detaljer som tex en sadelstolpe som mest kan liknas vid ett konstverk.
Världsmästaren och världsrekordhållare Sir Chris Hoy dök faktiskt bara upp. Vi stod och pratade i nått som närmast kunde liknas en lounge med Jan van Eijden, Hoys coach och före detta sprint mästare. Vi skulle ha filmat intervjun med Obree inne på banan men Erik hade hittat den här loungen. I en av stolarna satt en ung man och vi undrade om det fanns någon möjlighet för honom att flytta sig så vi kunde filma och det visade sig vara just Jan van Eijden. Han var otroligt trevlig och det slutade med att det blev en intervju med honom också. Vi pratade om träning, förberedelserna inför OS, den nya banan i London och mycket, mycket mer. Helt plötsligt kommer Chris Hoy gående och blir förvånad och glad över att se Obree, de är bekanta och båda Skottar.
Nä, blir nog inga världmästarcyklar, men Obree blev väldigt sugen på att dra igång ett eget rambyggarmärke.
Ingen speciell detalj men Jan tyckte jag skulle ha en "proper saddle", med glimten i ögat och ett stort skatt. Annars reagerade alla över att den är så lätt, typ 6,5kg med skorna. Obrees cykel vägde 2kg mer!
Har faktiskt precis just nu kommit på vad alla ska få för souvenir. Det var ju typ 100 pers mer än väntat som donerade, mina tidigare planer på specifik souvenir funkar inte riktigt.. Nej, vågar ingen hundramanna-grill på gården, jag tror grannarna fått nog av projektet som det är! Dags att låta dem återgå till sitt skrapande av dörrar och renovering av rangliga köksstolar i den allmänna verkstaden nu.
J: -När du sms:ade mig från tåget in till Manchester om att allt gått bra och att du snart skulle in på velodromen påminde jag dig om att du just i det ögonblicket gjorde något som du kommer att kunna berätta om för våra barnbarn. Kunde du ta in allt? Vad blev som du förväntat dig och vilken var den största överraskningen?
CHR: -Nä, kunde nog inte riktigt ta till mig det då. Var mest nervös över att cykeln skulle vara hel och att allt skulle funka när jag monterat ihop den. Jag vågade inte ha några förväntningar egentligen så överraskningen blev på något sätt att det ändå blev precis som jag inte hade vågat hoppas på, hänger du med?!
J: -Vad hände med "timmen"? Som jag förstått av kommentarerna på forumets tråd har "försöket" haft väldigt intresse. Vad handlade projektet om där, om man tänker procentuellt bygget vs. den fysiska utmaningen?
CHR: -Timmen kommer bli målgången för projektet. Ville inte bygga nått bara för att bygga utan jag ville att den skulle ha någon "funktion", i det här faller är det att cykla timmen. Jag började ganska hårt med tim-delen i projektet men måste erkänna att den aspekten avtog avsevärt ju längre in i bygget jag kom. Jag kommer nog komma igång igen och klara mina 42km! Jag är varken en tävlings- eller träningsmänniska, jag kommer aldrig bli någon atlet. Kommer alltid vara bättre på att bygga cyklar än att cykla på dom.
J: -Vart tar engagemanget, kärleken, glädjen och tillfredsställelsen av att prestera vägen nu? Vad skall du ha för, obs i brist på bättre ord, hobbyprojekt nu då? Kan jag smyg-följa dig på nätet någonstans? Och vart fasen skall vi göra av Paragonen då? Det är ju redan fullt i förråden med pulkor, barnvagnar, blomkrukor, ljusstakar, tavlor och annat mer eller kanske mindre nödvändigt..
CHR: -Känslan av att slutföra ett såndant här projekt finns kvar, varje gång jag sätter mig på Porteuren blir jag varm. Jag har ju länge velat bygga en kajak, just en sådan Eskimåerna har. Kanske kan bli en nu i sommar, tillsammans med barnen. Då kan jag lära dem lite om verktyg och snickrande. Just nu står Paragonen fortfarande nedpackat i låda, lite synd med den fina signaturen på styret.. Kanske kan få den utställd någonstans, är ju fortfarande typ bara ett fåtal som sett cykeln live?!
J: -Tack, det var trevligt att lära känna dig, vad gör du senare ikväll? Är du upptagen..
CHR: -...
P.S. Ett stort tack också ifrån mig till alla Er som stöttat, varvat upp och pressat på min man att fortsätta och därigenom uppnå fullständig succé på inte minst ett personligt plan! // Jennie
