Tänkte försöka ge mig på en förklaring över hur det kändes att cykla på velodromen i Manchester kontra Falun.
Först lite specs:
Falun: 190m 50° Plywood
Manchester: 250m 42° Sibirisk tall
Lite reflektioner:
När jag först kom till Falun så höll jag på att svimma när jag såg hur brant den var. Men en utväxling på 50/12 och inga som helst möjligheter att bryta eller spurta igång maskinen så tog det mig nästan ett och ett halvt varv innan jag fick upp tillräckligt med fart för att våga dyka in i kurvan. Väl uppe i fart gick det riktigt bra. Gick helt ok att hålla svarta linjen. För det är ju så att när man cyklar timmen så mäter man ju inte den faktiska distansen cykeln rullar utan hur många varav man kör räknat från den svarta linjen (den kortaste vägen) så allt man cyklar över den svarta linjen cyklar man i onödan. Problemet i Falun är att g-krafterna i 42km/h blir mycket påtagliga och varje kurva blir blir en liten kamp. Känns nästan som att sitta i en Spitfire. Man kommer in mot kurvan, dyker ner och det smattrar lite och man trycks ihop och man håller lite krampaktigt tag i styret. Det funkar ju kanon om man ska köra typ 4km men inte när man ska köra typ 220varv 440kurvor.. Plus att jag kör ju med 20mm dugast tuber med mint 13bar i och då blir det ganska stötigt i kurvorna. En annan sak som är lite läskig i Falun är att när man ligger på den svarta linjen i kurvorna så är det inte långt ner till "kanten", för det finns inget mjuk övergång mellan det blå plana golvet och plywooden. Visst, den ljusblåa fältet lutar lite men det är fortfarande ingen mjuk övergång. Och när man blir lite trött så är det ju ganska lätt att man vinglar runt lite och då vill man inte trilla ner.
Det första som slog mig när jag kom till Manchester banan var att den var mindre och större på en gång. Svarta linjen distansen kändes kort (bara 60m länge än Falun) men banan är ju enormt bred så den upplevs gigantisk. Det är som ett hav av trä och när man ligger i kurvorna är det nästan som att surfa på en parkett våg. Den är super slät och super stum. Körde 15bar i däcken och det gick hur bra som helst. En annan stor skillnad är alla dom mörkblå plana ytor innanför banan är enorma. Överlag känns allt så öppet, man har fri sikt banan runt och man känner sig aldrig "trängd". Finns hur mycket plats som helst. Kurvorna känns lena och dom hjälper än runt banan, inget dyka in och hålla i. Sen är det en jämn övergång mellan det mörk blå till parketten. Så att ligga på svarta känns hur lungt som helt. Sen är ju g-krafterna mycket softare. Men ändå så när rekord ska slås är det många som väljer en 333m bana för att minimera g-krafterna. Obree's tips var banan i Moskva som Sosenka körde på.
En kul grej som hände när jag körde var att efter att ha stått på ganska hårt på en 4000m runda kom jag lite lågt på den ljusblå och där låg en sån där skumkorv (sån jag snodde med mig). Och när man kommer i typ 40km/h rakt mot den där korven som är i samma propotioner som en trottoarkant tror man att nu är det kört och ens liv svischar förbi ögonen. Men dom är super mjukt stoppade så man märker knappt när man kör över dom.
Rekord i Manchester:
15 världsrekord inkl Boardmans två tim rekord 1996 / 2000
GB lag tempo 4000m 2008
OS teamet tränar i Manchester fram till OS 2012 då dom inte är tillåtna att köra i London, mest för att man vill ha banan i så bra skick som möjligt till OS. Dom slits förvånansvärt snabbt. Man la om Manchester banan 2007 och den ser redan antik ut.
Och ja, jag såg var splintern hade suttit som satt i benet på Keirin snubben.
Blev väldigt sugen på att pröva fler banor så nästa stopp blir nog Ballerup.
Lite random pics från Manchester
Och här är jag i samma kurva, notera den perfekta placeringen:-)
Här ser ni en sån där trottoarkant i skum. Dom ligger där för att man inte ska gena när man kör pursuit och tempo. Man blir inte diskad om man kör på en men man tappar fart.