RR Malmö 200k
Har ju varit i valet och kvalet om jag skulle köra den avslutande breveten för året pga lite krämpor i ett knä. Var först hos jobbets massör som sa "överansträngning" och "Voltaren" och gav mig några rehabövningar. Var sen hos en läkare på idrottskadekliniken som sa "inflammation i muskelfästet", sa samma som jobbmassören + lite cykling/löpning och gav min Voltaren. Helgen innan 200k var jag fortfarande inte ok i knät och fick då tips om en duktig fysioterapeut (heter det så?) som kunde tejpa och lyckades få en tid på onsdagen. Efter grundlig intervju kände och klämde han på mitt ben och sa "muskelinflammation" samt inflammation i leder och muskelfästen" och "löparknä". Han gav mig ultraljuds-/stötvågsbehandling och tejpade och sa att jag kommer känna av behandlingen men att jag skulle kunna cykla på lördag. Jag tvivlade men hoppades att han hade rätt.
Mycket riktigt så hade jag värk efter behandlingen. Jag hade oxå samma dag slutfört voltarenkuren så nu gjorde det ont på riktigt. Dumma knä! Kände mig lite ynklig och gnällig hela torsdagen och hade på fredagen fortfarande inte riktigt bestämt mig om jag skulle köra eller inte.
Eller hur? Vem försöker jag lura :D Klart jag skulle köra! Packade och gjorde i ordning allt inför kortisbreveten på fredagen efter jobbet.
Lördag morgon var det tidig start. 0515 gick larmet igång men jag vaknade med ett skrik 0530. Upp å hoppa å klä på. Provade ett nytt grepp och sällar mig till grötfascisterna och slevade i mig en stor portion havregröt. Inte så gott men jag tror det var gott om energi iaf. 0600 var jag utanför dörren och begav mig ut i gryningen och genom dimman mot tågstationen. När jag kom fram så stod tåget på perrongen med ett par minuter till avgång. Lite stress men jag skulle hinna. Skulle bara köpa biljett i automaten men varför ville inte apparaten ta mitt kort? Skit oxå. Försökte ett par gånger och tåget stängde dörrarna och gick. Hmpf. Bort till bankomaten och kollade. 130 kr på kontot. Vem har handlat på mitt kort nu igen :D
Jahapp. Skam den som ger sig. Hem igen då och packade in cykeln i bilen och som ett skott ner till Malmö. Parkerade med en bredsladd tio minuter innan start och han precis hämta mitt kort. Det gäller ju att vara punktlig. Hann tyvärr inte hälsa på alla.
Vi drog iväg i sedvanlig samlad trupp genom stan och jag han byta några ord med några jag kände. Ebbe sa att han ville ha en bra tid och fiskade lite efter vem och vilka som skulle bilda förstagrupp. Jag mumlade nått om att jag skulle ta det lugnt och pekade på mitt tejpade knä.
Efter någon mil så ryckte två snabbingar och jag ropade till Ebbe att om han skulle med så fick han vara med nu. Jag ville gå med så det värkte men hade lovat mig själv att ta det väldigt lugnt och stannade kvar i gruppen. Efter en kort stund så stack två andra oxå och jagade ikapp förstagruppen och då kunde jag inte hålla mig längre. En så fin snabbgrupp kan man ju bara inte släppa iväg så jag jagade oxå ikapp och hängde på. Det gick bra ett tag men efter ett par mil började jag känna att jag inte kunde hänga med i backarna.
Det var faktiskt inte pga av knät som jag släppte utan jag hade inte kraft och ork att hänga på. Bristen av cykelträning den sista tiden tog sig tribut. Jag släppte alltså och körde solo ett tag och då började knät protestera. Tittade på GPSen. Jag hade cyklat ca 3 mil. Hade 17 mil kvar. Jag stannade och hade krismöte med knät. Skulle jag cykla tillbaka? Hittade jag ens tillbaka? Jo, kanske. Skulle jag cykla till nästa station och ta tåget till Malmö? Hur ont har jag på en skala? Var det bara gnäll? Jag bestämde mig för att vänta in de andra. Skulle det bli för jävligt kunde jag ta tåget tillbaka i Höör. Jag cyklade långsamt och passade på att ta lite foton. Dimman hade ännu inte lättat. Det var faktiskt en bedövande vacker morgon.
Efter en stunds slöcykling så började jag undra var de andra blev av. Så långt bak kunde de ju inte vara. Fingrade lite på GPSen och såg plötsligt att jag var "ur spår" Meh Va Fan! Gjorde helt om och hittade den lilla kostigen som var rätt väg enligt spåret. Det var en trixig väg. Inget sportgrus precis utan en traktorväg med makadam och som delade sig flera gånger.
Jag har bara ett spår att följa på min Garmin 500 så det är lite klurigt i krosningar. När man ska svänga säger den inte till förrän man har kört fel och han man kört fel säger den bara att man kört fel inte var man ska. Väldigt hemlighetsfull. En annan GPS står på önskelistan. Efter en stunds kryssande mellan grästuvor och stora vassa stenar såg jag en cyklist stå och huka över sig cykel.
Det var en som jag kände som hade fått punktering både fram och bak. Samtidigt. Stackars. Han informerade mig om att vi hade alla framför oss. Jag erbjöd assistans men han menade att han nog skulle klara sig så efter lite pepp och glada tillrop så drog jag vidare - ännu mer nervös att jag skulle få punka. Jag hade bara en slang med mig och när jag tänkte efter så kom jag på att jag nog inte hade adapern som jag behöver mellan ventil och pump så fick jag punka nu skulle jag vara rätt så rökt.
Väl ute på andra sidan kunde jag pusta ut. Stannade och inspekterade däcken och bromsar för säkerhets skull så att ingen liten rackarns sten hade satt sig. Allt så helt och fint ut. Om jag fortar mig, tänkte jag, så hinner jag kanske ifatt de andra.
Någonstans efter gruset och Höör, minns inte om det var före eller efter första stämplingen i Blentarp, hann jag i fatt Ove och en till som jag inte vet namnet på. Vi tog följe ett tag och snackade lite. Jag nämnde min fadäs med att jag glömt ventiladaptern hemma och Ove börjar rota i sin stora väska. "Du kan få låna den här", säger han och håller fram precis en sån jag behöver. Gulle. Tack snälla. De vinkade av mig i någon backe när jag drog vidare.
Hade nästan inget batteri på mobilen så jag stannade till i Höör och laddade den lite samtidigt som jag fyllde på depåerna med red bull och mumiebulle. Ser att det blivit fukt i telefonen så bilderna blev lite dimmiga.
När batteriet blivit grönt så packade jag ihop mig och skulle dra vidare. Precis när jag ska cykla iväg ser jag en dam på en gammal skruttig damcykel kör rakt ut i rondellen och kör in i baken på en bil. Ekipaget åker i marken med en skäll så det dammar om det och jag lägger min cykel och stapplar ut mitt i gatan med mina cykelskor och stoppar trafiken. Damen sitter med handen mot pannan och det blöder otäckt mycket och klagar över smärtor i axel och armen. Bilisten har stannat och är uppenbart chockad över situationen. Två mc-förare stannar och en av dem ringer 112. MC-föraren lämnar telefonen till mig och säger att det är bästa jag pratar då han inte är där ifrån. Jag får förklara vad som hänt och var vi är och de skickar ut en ambulans från Eslöv. Full trafikkaos och något spån börjar tuta och undrar varför någon har "parkerat mitt i rondellen" Idiot!
Jag och en till flyttar den skadade och hennes cykel till sidan. Alla saker som hon hade i handväskan har spridit ut sig över asfalten och någon snäll person samlar ihop allt. Det samlas mycket folk. Det stannar även en civil läkare och en från räddningstjänsten som råkade köra förbi. Först kommer räddningstjänst och sen kommer en jättestor brandbil. En gubbe från räddningstjänst frågar mig vad som hänt och jag förklarar det jag sett. Då har det gott och väl gått en timme och jag kan ju glömma att komma ifatt de andra. Ove med sällskap hade inte dykt upp. Jag hade inga lampor på cykeln så jag började få lite tidsbrist. Jag frågar om det är ok att jag drar och det var det så jag lämnade dem till sitt öde. Damen verkade ju vara omhändertagen vid det här laget.
Höör är halva sträckan och smärtan i knät är den samma. Det är som om den går upp till en viss nivå i smärtskalan men stannar där, med ett par få avstickare uppåt. En nivå som jag klarar av. Stundvis glömmer jag till och med bort att den finns. DNF är inget jag funderar på iaf. På väg ut ur Höör har jag återigen lite svårigheter att hitta rätt spår men efter några svordomar och gråa hår så hittar jag. Kommer in i ett par fina modes med fokus och skönt tryck i benen. Känner mig ändå i rätt fin form. Fattas bara så mycket som jag har vilat :D Blev en och annan fruktstund och fotostopp. Sånt man kan lyxa till det med när man cyklar solo.
När jag kommer fram till Shell i Malmö sitter en väninna till mig och väntar med bullar :D Vilket välkomnade alltså! och så fick jag prata av mig om all dramatik som jag genomlevt under dagen. Vilka vänner jag har <3
Vilken dag! Jag är så glad att jag genomförde loppet trots att jag har lite krämpor. Nu ska jag ta tag i rehaben på allvar och fundera på hur jag ska gå vidare med min träning så att den blir hållbar i längden. Jag vill fortfarande cykla när jag är 80 år.
Distans: 216km
Höjdmeter: 1417m
Totaltid: 9:35
Moving time: 8:10
Snitthastighet: 26,4km/h
Snittwatt: 149w
http://www.strava.com/activities/197124502/overview
E: stavfel x3
