Hej Happy!
Nu gör jag såhär. Jag startar en tråd. Vet inte helt var det tar vägen, kanske det är bra att bara få bikta sig. För när den 200 gram chokladkakan som jag bara skulle smaka en bit av försvann inom en kvart så tyckte jag inte ens det var gott. Det känns mest kvalmigt. Jag måste få en förändring i mitt beteende.
Försök att summera senaste åren kort: Tror egentligen det kanske började runt 2018. Tog tjänstledig för en utlandstjänst som visade sig vara något annat än jag trott. Gav väldigt lite stimuli och utveckling, tvärtemot förväntan. Min mentala hälsa fick sig en knäck, och någonstans där tror jag att tröskeln för sötsaker sänktes. Flyttade hem till Göteborg och något år senare flyttade jag till Norge, strax före pandemin. Ny stad, nytt land och isolation tog hårt på min mentala hälsa. Blev sjukskriven för depression en period där. Sen kom barnen, det första med kolik och dålig sömn första året, det andra har vi fortfarande sömnutmaningar med efter två år. Vidare har min sambo haft utmaningar, bland annat en olycka som gav hjärnskakning, som gjort att jag i perioden nästan känt mig som ensammastående pappa (ingen skugga kastad på henne, hon är en krigare). Tid för egen återhämtning och mental återuppbyggnad är extremt begränsad.
Kanske anledning och historia i och för sig inte spelar så stor roll. Ville lufta när jag ändå skriver av mig. Problemet är att jag under dessa perioder av nedstämdhet och/eller hög belastning anskaffat mig en väldigt dålig vana av att tröstäta, främst godis och kakor. En hel stor chokladkaka försvann alltså tidigare idag. En dag tidigare i veckan så reste jag mig från kontorsstolen och gick till kvartersbutiken och köpte 3 hg lösgodis. Jag bara gjorde det, knappt utan att tänka. Den påsen tog slut under dagen.
Nu är jag av kroppsmodell som jag äta mycket utan att det syns. Men jag tränar inte längre, cyklar bara för transport till jobb, och passerade nyligen 40. Det börjar trots allt synas lite på magen, men framförallt borde jag väl få förändring för att minska risk för framtida sjukdomar samt ta hand om mina tänder.
Den mentala hälsan är väl på rätt väg. Till sommaren flyttar vi hem till Sverige, till Småland, närmare vänner och familj. Men jag tröstäter fortfarande.
Så, vad tror ni? Vad är vinnande upplägg för att sluta tröstäta? Och börja träna? Någon med liknande erfarenheter?
Jag tänker jag testat detta, att dela med mig av problemet. Då kanske jag påminns när jag tittar in här och får lite mer hävarm på mig själv att förändra mitt egna beteende.
inga livsstilsfaktorer att förbättra heller.
