theBrand sa:
Jag måste säga att jag har lite svårt att förstå den utbredda feminismskräcken?
Skräck? Det finns ingen feminismskräck. Det finns däremot ett utbrett avståndstagande från att vilja identifiera sig som feminist. Varför ska jag sätta en stämpel på mig själv, när jag inte har kontroll över vad den stämpeln betyder i andras ögon? Jag står för mina åsikter, ställ en fråga och du får svar. Jag tycker att debatt är intressant, särskilt när jag ser något från ett nytt håll, när någon ger mig perspektiv och jag ändrar åsikt. Då växer jag som människa. Men jag behöver ingen grupp som backar upp mig. Vad händer när jag inte tycker som gruppen?
Jag ser mig dock som jämställdhetsivrare, det är viktigt för mig att vi är jämställda. Det betyder att jag tycker att varje man och kvinna skall bemötas och bedömas utifrån sina egenskaper på individuell nivå. Inte pga tillhörighet som nationalitet, social status eller hudfärg. Inte pga kön. Jag skiter i om ett barn leker med dockor eller bilar, bär klänning eller byxor, gillar rosa eller blått. Så länge det är barnets egna val. Inte ett val pga konstruktion. Inte ett val pga skuld. Utan ett val av egen fri vilja.
Den feministiska rörelsen har absolut poänger. I ett klassrum skall samma regler gälla för alla. Jag tycker inte att man skall tolerera en högre ljudnivå från vissa individer med ursäkten; ”killar är sådana”. Jag har haft lärare som gjort skillnad på kön. Tror jag att de medvetet försökt bibehålla en strukturell könsmaktordning? Nej, jag tror att de har kommer från en annan tid och att de gjort så gott de kunnat.
So far, so good. Men vad feminismen har kommit att stå för (för mig) är en aktiv gruppering av individer efter kön, för att sedan tillskriva dessa individer historia, egenskaper och åsikter beroende av vilken grupp de placerats i. Logiken hos en rasist men nu definieras inte en minoritet i samhället (vilket av nån outgrundlig anledning gör detta okej). Så man skuldbelägger hela gruppen bestående av män, kollektivt. Männen bör dessutom rätta till det männen ställt till med, eftersom de tydligen bestämmer allt. Och så arbetas det aktivt för att gruppen med kvinnor ska få det bästa av vad ett fåtal av männen har idag... Ju mindre tid kvinnor spenderar med sina barn, desto bättre. Det har feminismen kommit fram till. Men är det här ens vad alla kvinnor vill? Arbetet åt andra hållet är för övrigt inte särskilt högprioriterat.
Sen har vi hela genusbiten också vilket många så kallade feminister tagit till sina hjärtan alldeles för lättvindigt, enligt mig (nej, något blir inte vetenskap bara för att det är en akademikers verk). Under denna process identifierar man skillnader mellan grupperna och kallar de stereotypiska beteenden. Och här gör dessa genusvetare/feminister ett sånt jävla stort misstag. De tror att om alla har det likadant så är världen rättvis. T.o.m. att om alla människor är på samma sätt så är det ännu bättre. Men människor är ju inte likadana! Vi resonerar inte på samma sätt, har inte samma intressen, vill inte åt samma håll med våra liv. Vi är unika, vilket enligt mig är vackert och värt att bevara. Men nu vill man minska skillnaderna mellan grupperna på alla plan, i rättvisans namn. Då blir dessa stereotypiska beteenden oönskade, oavsett om individerna bemöter sina medmänniskor med respekt och omtanke. De beläggs med skuld. Att vara en stereotyp är att representera orättvisa och befästa den ordning mellan könen som anses råda. Nu säger vi till män och kvinnor, eller snarare barn (vilket är ännu värre), att inte längre vara sig själva. Nu finns ett nytt ideal – hur man inte ”får” bete sig, eftersom det representerar något oönskat. Inte baserat på moral (eller vetenskap). Utan vad som är klassiskt manligt eller kvinnligt. Det har nu blivit fult, vad jag tror finns naturligt inom många ska nu aktivt motarbetas på ett personligt plan. Alla ska vara mittemellan.
Konstigt att ett motstånd växer fram?
Angående #metoo vill jag verkligen hylla de individer som vågat gå ut och berätta för en allmänhet, om de utsatts för ett övergrepp. En jättestor kram till dem, måste kräves ett oerhört mod!
Sen finns det en betydligt större massa som nu vill ”vara med i gemenskapen” och beskriver saker som får en punktering i januarinatten att framstå som en existentiell kamp på liv och död. Dessa människor behöver inte min sympati, de är tillräckligt sköra redan, de behöver lära sig att stå upp för sig själva och säga ifrån! Det här är människor som om de stod bredvid en brandpost och bevittnade en villabrand skulle skrika; ”någon borde göra något”. Sen skulle de ta upp sin telefon och filma. Mentalt handikappade har de blivit. Man behöver för helvete lite motstånd i livet för att kunna växa sig stark, det vet alla som försökt bli bra på något.
Färdigraljerat för idag. ;)
