Lösa tankar och minnesbilder från i lördags.
Jag blev så djäkla glad när mailet kom med info om att det skulle gå att köra randolopp igen. Har verkligen saknat loppen under våren och att Sverigetempot försvann, så jag var så sjukt pepp på att köra. Premiär på denna rundan också :-)
Vädret skulle ju bli magiskt även om man har respekt för värmen, men peppar peppar så brukar jag klara mig bra. Kör med resob i flaskorna och det verkar vara ett recept som funkar. Hade packat lite onödigt mycket, men efter att kört light style på en Täby 600 och överraskats av regn i Grängesberg gör jag inte om det. Hellre lite för mycket än för lite.
Jag hade ingen direkt plan mer än att sikta på under dygnet, men det beror ju också vilka som man kör ihop med. Jag hade packat en foliefilt uti fall att. Som det skrivits tidigare så rullade det på bra från början, men det var ingen stress vid stämplingarna utan alla han med att göra det man skulle.
Vid backarna in mot Borensberg så tackade Ingvar för sig och då var det Staffan, Adrian, Sven och jag kvar. Kropp och knopp kändes fortfarande OK och snart skulle vi ju vända hemåt :-) Ganska snabbt stopp i Vadstena då vi skulle käka middag i Ödeshög.
Sven sa tidigt att han skulle ta det lugnt upp för Omberg och jag tänkte gå på känsla. Jag hade ju tydligt märkt att Adrian och Staffan var pigga och vi hade inte uttalat någon gemensam plan utan jag tänkte att det får gå som det går. Det är ju en fantastiskt vacker väg vid Omberg och jag kunde till och med njuta av den. Sven gjorde som han sa och kom in till Ödeshög lite efter oss.
Efter ett skönt stopp rullade vi fyra iväg. Staffan visade inga tendenser till att mattas av utan sin vana trogen höjde farten ett snäpp vid varje förning. Vid backarna in till Mjölby släppte Sven oss. Sakta men säkert blev det tydligt vilken form Staffan har. Jag har aldrig tidigare upplevt att jag längtat efter att få ta min förning så att jag kund få ta ner tempot och återhämta mig lite. Staffans lösning på det var att bara ta längre förningar.....
Sån tur var hade Staffans lampa legat på i ryggsäcken så laddningen inte räckte hela natten. Det gav mig och Adrian turligt nog någon timme i ett mer humant tempo tills Staffan tyckte att det ljusnat tillräckligt för att gå fram igen. Nu kan jag erkänna att jag hade en extralampa i packningen, men min överlevnadsinstinkt gjorde att jag var tyst.
Det fanns stunder då jag verkligen övervägde att släppa, men hoppet av att killen skulle bli trött någon gång höll mig kvar, men som Staffan skrev tidigare så blev han nästa bara piggare... När han brände av sina 20 min på 300 W var jag så trött att jag nästan blev förbannad, vi var ju för fasen nästan hemma. Men i samma sekund sjukt imponerad av att han fortfarande hade orken och det är ju verkligen ingen som tvingar mig att försöka hålla ett hjul :-) Avslutningen från Sillekrog var galet slitsam, både för kropp och knopp. Så skönt att få rulla in till Hittings och få sätta stämpel i kortet.
Rejält sliten under gårdagen, sin vana trogen väcktes jag av en galen kramp i ljumsken efter 4 timmars sömn runt kl 11. Sjöblöt och helt slut efter att fått den att verka ut var det bara att ta sig en söndagen med ett leende :-)
Stort tack till alla för en minnesvärd runda. Fantastiskt att få cykla genom ett så vackert Sommarsverige. Och extra kudos till Staffan! Fasen vad stark du är, njut av det för det är ingen lek att ligga bakom :-)
Det blir ingen 100-milare för mig. På onsdag kommer jag Istället att ta mig ner till Skåne i lugnt och skönt tempo längs östkusten.