Laddad till tänderna, gav jag mig ut igår med målet att slå förra årets tid. Nu skulle det ske, målet sub6 var ju så gott som spikat. Några oj, aj, ohhps, sh..t mm senare insåg jag snabbt att det där med 6h var bara att glömma, kanske 7. Efter 6mil tänkte jag ge upp, gud så tråkigt, man fick ju bara gå hela tiden och de få ställena där man borde ha kunnat cykla så var det antingen det ena eller det andra med cykeln. (Typ välja växel efter terrängen var ju bara att glömma, man fick ta den växlen som gick i.) Hade valt Explorer fram och Twister bak, vilket kanske kan verka tokigt, men det fungerade förvånansvärt bra. Det var nog slirigt för det flesta där bak, oberoende mönster.
Om inte min cykelkompis i alla väder hade pushat mig så skulle jag nog ha givit upp i Löttinge. Det visade sig senare att det hade varit oerhört korkat. Några gel senare så blev det ju också mycket riktigt roligt att cykla MTB igen (vilket det ju egentligen alltid är, eller hur?). Ett "snabbt" skutt över Väsjöbacken och målet var i sikte igen. Numera var det helt irrelevant vilken tid det skulle bli, bara att komma i mål var en seger i sig.
Och nu till varför man aldrig skall ge upp i onödan. Man kan ju vinna en cykel. Ja ni läste riktigt jag blev den lyckliga vinnaren av en TREK 8500 disc. Och så ren den var... :-)
Inga flera ursäkter nästa år skall det bli sub6... ;-)
Ses där
//Robban
