Dags att avsluta 2008 års Dolomitresa med de två sista etapperna på loppet.
Näst sista etappen var den med flest höjdmeter då totalt fyra pass skulle avverkas med i tur och ordning Passo Sella, 2239 möh, Passo Pordoi 2243 möh, Passo Campolongo 1875 möh och Passo Gardena 2121 möh och där den sista var dagens tidtagningsbacke.
Genom att det var en lång etapp så var det start klockan halv åtta vilket innebar frukost vid sex.
Första 2,5 milen av etappen gick upp genom Isarcodalen i riktning mot Bressanone/Brixen. Hade ganska stor respekt för denna etapp och vet att jag redan i de få små knixarna uppför genom denna dal såg till att gå ner på låg växel och försöka hålla bra kadens för att spara benmusklerna. I övrigt var denna del av etappen lite seg då det är lite monotont då man segar sig uppför i dalen.
Vid Ponte Gardena/Waidbruck tog vi av och klättrade uppför på norra sidan av Val Gardena så vi kom upp till väg SS 242d. Det går även en väg nere i dalen (SS242) som jag personligen föredrar då den är mindre trafikerad. Den är dock bitvis brantare och ger lite sämre utsikt.
Några km före Ortisei/Überwasser (f.ö. där gamla discoproducenten Giorgio Moroder kommer ifrån) går vägarna ihop. Man börjar här också se bergen i Sellagruppen som vi på etappen skulle runda.
Uppe i trakten av Selva Gardena var dagens första depå belägen. Fältet var så utsträckt att de tidigare kommande hade gjort slut på vattnet så vi eftersläntrare fick åka bort och fylla på vid en kran vid ett hus. Sedan trampade vi vidare uppför. Efter ett tag delar sig vägen och man kan ta vänster och komma till Passo Gardena eller till höger, vilket vi gjorde, och komma till Passo Sella. Bilden nedan är tagen kort innan där vägen delar sig.
Klättringen upp till Passo Sella är aldrig riktigt brant, men det faktum att den är lång och att det totalt blir många höjdmeter gör den ändå ganska jobbig. Vyerna är dock inget att klaga på.
Vid Passo Sella fanns en mindre depå med dryck. Tog någon mugg innan jag rullade vidare.
Från Passo Sella kan man se bort mot Marmoladaglaciären, vad som nu finns kvar av den.
Från Passo Sella är det drygt 400 höjdmeter utför innan man kommer till vägskälet där man ska ta vänster om man inte ska fortsätta ner till Canazei utan ta vägen upp till Passo Porodi, vilket vi skulle. Minns att jag på denna sträcka kom i samspråk med några norrmän och vi pratade om att det var så skönt att det varit fint väder hela loppet och att vi sluppit regn. Visade sig vara ett rejält misstag.
Blommade fint utmed vägkanten med en hel del orkidéer.
Stigningen upp till Passo Pordoi är ca 6 km från avtagsvägen med runt 6,5% snittlutning. Lite brantare på några ställen men aldrig tokbrant.
Om jag minns rätt fanns det även en depå vid Passo Pordoi. Alternativt kan det möjligen ha varit nere i Arabba i botten av backen ned från Pordoi.
Nedan, vy mot öster/nordost från strax nedanför passet.
I Arabba, på ca 1600 möh, börjar man direkt klättringen upp till Passo Campolongo. Det är mindre än 300 höjdmeter upp, men det är en km med runt 8% och ett parti med 10% så jag har de gånger jag åkt den tyckt den varit lite segare än den borde.
Därefter följer en utförskörning på 350 höjdmeter ner till Corvara. En fin utförskörning, men det finns en kurva som jag tycker nyper till lite mer än de andra. Nu kör jag inte på gränsen utför, men jag vet att jag fått bromsa till lite mer resolut där.
Får erkänna att jag inte minns om det var någon depå i Corvara denna upplaga. Tycker dock att det borde ha varit det då det var så vid en senare upplaga då rutten var densamma.
Hur som helst, i utkanten av Corvara börjar backen upp till Passo Gardena/Grödnerjoch. Är ca 8 km med runt 7% snittlutning. Finns ett parti i början och några under senare delen där det går upp mot 10%.
Jag hade hittills under loppet inte satsat fullt på någon tidtagningssträcka, men då detta var sista egentliga backen på loppet, det var väsentligen mest utför på etappen efter den och benen dessutom kändes skapliga gjorde jag ändå ett försök och tryckte på vad jag kunde upp.
Hittade ett ganska bra tempo och när det började dugga lite med några km kvar tyckte jag det mest var skönt. Regnet tilltog dock och när jag kom upp till toppen var det närmast skyfall. Var dock rätt nöjd med min egen insats och var lite nyfiken på om jag kanske skulle kunna vara på den övre halvan av resultatlistan.
Fick senare reda på att tidtagningssträckan strukits p.g.a. en motorcykel lagt sig över vägen och andra fordon blockerat vägen när täten kom så de hade blivit hindrade. Lite snopet.
Ett par regnbilder från passet.
De 600 höjdmeterna ner från Passo Gardena till Selva Gardena där lunchen var belägen var inte jättekul. Det var som att åka i en konstant dusch med inte alltför varmt vatten med mkt vatten rinnande på vägen. I en innerkurva var nog vattendjupet runt 3 cm för det gick en bra bit upp på min fälg. Vågade inte alls släppa på utan det blev mycket bromsande ner. Risken för överhettade fälgar var dock noll med den konstanta vattenkylningen.
De som kom lite senare hade tydligen haft det ännu värre med blixtar och hagelskurar. Var tydligen en del cyklister som hoppat på en buss som kom, med cyklar och allt, och åkt med ner till Selva Gardena för att slippa cykla ner.
När vi kom ner till Selva Gardena fanns våra ryggsäckar så man kunde få på sig lite torra kläder innan man gick in och åt lunch. Skönt. Även om det inte var så farligt kallt, har för mig att jag såg en termometer som sa 15 grader, så var det en hel del nerkylda cyklister. När jag stod och bytte om var det en äldre tunn man som när han försökte byta om stod och skakade ordentligt.
Var dock bara en lokal skur så när vi ätit färdigt var det åter uppehåll och det var bara att ta sig de sista knappa fem milen av etappen tillbaka ner till Bolzano, samma väg som vi kommit så när som på att vi nu tog vägen nere i botten av Val Gardena ner till Ponte Gardena.
Sista dagen där nere och sista etappen var det den klart enklaste etappen. Huvudsakligen gick turen ner ett drygt 4 mil på västra sidan av dalen söderut och sedan tillbaka på östra sidan dalen. För att få en tidtagningsbacke hade de lagt rutten så att vi från Appiano cyklade ca 4 km upp mot Passo Mendola. De snabbaste gjorde den på under 10 minuter. En bild från väntan på starten som var först halv nio denna dag.
På väg söderut i dalen efter att vi klarat av tidtagningssträckan och rullat nedför backen därefter.
I södra spetsen på rutten var etappens enda depå belägen vid någon sorts vinlastningscentral i Mezzocorona. Inte så inspirerande miljö, men i alla fall lite fina berg att titta på om man höjde blicken.
Tillbaka till Bolzano och lunchen hade vi order att försöka hålla oss lite längre fram i klungan för att kommer hyggligt till i matkön och därigenom kunna komma tillbaka till hotellet hyggligt raskt för att duscha och packa in cyklar och bagage i bussen och bege oss hemåt.
För en annan som mest legat i svansen på gruppen under veckan blev dessa sista mil på loppet en lite annorlunda upplevelse och även om det naturligtvis inte alls är samma sak gav det ändå en aning av hur det är för de som tävlar i stora klungor såtillvida att man hela tiden måste se till att försvara sin position långt fram när det fyller på med cyklister på kanterna. Annars har man snabbt tappat väldigt många placeringar i klungan.
I morgon, ny lucka och ny resa.
