Ekern är på plats, kassetten som höll på att lossna är åtdragen och sadelknaket som kunde drivit en död till vansinne är åtgärdat med lite smörja.
Hade en fruktansvärt trevlig kväll hos cykelmekens mamma, hela släkten var där. Mormorn var bäst, hon ville veta allt om Sverige och hon med sina 5 engelska ord, och jag som utökat mitt ordförråd till kanske 20 franska ord, konverserade hela kvällen. När jag skulle gå och sova, efter ganska många glas vin och efter att vi hade provsmakat husets alla aperitifer och digestifer, grabbade hon tag i mina kinder och jag fick tre pussar på munnen, istället för som kanske mer brukligt på kinderna. Och så insisterade hon på att jag skickar vykort från Sverige, jag har sparat hennes adress. Sen partajade hon vidare resten av natten.
Av mamman fick jag en gigantisk lunchmatsäck för att klara mig de 40 kilometrarna ner till Valence där tåget skulle gå ifrån. Varje gång jag fick en liten vindpust med medvind märktes det tydligt att jag hade en mycket mogen getost fastsurrad på sadelväskan. Försökte äta upp så mycket som möjligt av den till lunch, men den var enorm. Stoppade det som var kvar i dubbla plastpåsar. På tåget var det fyra timmar av pajjad AC, och det var väl närmare 35 grader varmt. Svetten rann och folk stirrade ut i luften och såg helt väck ut. Det enda jag kunde tänka på var getosten, skulle påsen gå upp skulle vi bli tvungna att evakuera tåget. Jag stoppade väskan längst in i ett hörn och satte mig en bit bort.
Och sisådär, då blev det Briancon, och omärkligt passerade jag gränsen till Italien. Cyklisterna som passerade mig ropade omväxlande bonjour och ciao, så jag vet faktiskt inte riktigt var gränsen var. Hade tänkt mig ett streck på marken eller nåt.
Första biten var fruktansvärd, och jag förbannade mig själv och min dåliga research igen. Visserligen fina berg, men trafiken!
Tur att mördarmaskinera hade en annan tunnel, hade kunnat bli trångt.
Och i en utförslöpa när det var som värst och lastbilar och tankbilar och personbilar och stora grupper med motorcyklister blåste förbi så började främre halvan av cykeln låta som en blandning av tröskverk och maraccas och jag tänkte nu är det klippt, nu får det bli taxi till Turin. Stod där längs vägen och höll kontinuerligt på att bli överkörd och klämde och kände och försökte komma på vad som lät. Drog åt allt som gick att skruva på, och det blev faktiskt lite bättre. Men sen tror jag att det är styrlagret som är mos, men jag vågar inte öppna och titta för då kanske det rasar ut och jag får inte ihop det igen.
Strax efter det gick det faktiskt att svänga av på en mindre väg mot Sestriere, och det gick att höra fågelkvitter och enstaka koskälla och allt var förlåtet. Följde Torino-Nice rutten på en söt liten grusväg uppåt uppåt uppåt och däruppe mötte jag en man som menade att nu var det tutti piatti (eller vad det nu var han sa) kvar in till Sestriere... nästan rätt, bara några hundra höjdmeter kvar.
Sestriere var öde. Det är en jättestor by, full av skidhotell, men nu är det en spökstad. Lyckades få mig en kaffe och chokladcroissant på en bar, men i övrigt...Turistinfon är stängd, där hade jag annars tänkt få reda på om vägen över till andra sidan bergen är översnöad eller inte. Och så är mataffären stängd, och jag har ingen mat. Hade även bespetsat mig på en ”åretruntöppen” camping strax utanför stan. Stängd.
Det enda positiva är att det iaf inte kommer att vara någon som ser mig och ber mig dra härifrån när jag tältar ute i skidbacken. Förutom kanske ekorren.
Får hänga på låset på baren imorrn och lasta väskan full med croissanter så att jag orkar över passet. Om det nu är snöfritt. Om inte så vet jag inte riktigt vad jag gör... fortsätter med kaffe och croissanter på baren kanske.
