Salzkammergut Trophy 2011 - nu med RR och bild!
- Trådstartare superbrat
- Start datum
Campobella
Ny medlem
Salzkammergut Trophy 2011 - nu med RR och bild!
Spännande!
Salzkammergut Trophy 2011 - nu med RR och bild!
DISCLAIMER: Jag har en tendens att både upprepa mig och bli rätt långrandig, omständig osv, men håll tillgodo den som orkar.
På grund av rätt kraftiga periodvisa svackor i träningsmotivationen anmälde jag mig till Salzkammergut Trophy. Det skedde i ett svagt ögonblick när jag trodde att det skulle innebära automatiskt ökad träningsmotivation. Så blev det inte mer än för ett par dagar. Jobb och annat satte stopp för det.
Förutom några enstaka 4x4:or på Monarken så bestod min träning inför detta monstruösa lopp av; Billingeracet, Lida Loop och Ränneslättsturen. Ingen av dessa lopp har 3850 höjdmeter, tveksamt om de ens har de sammanlagt. Så med de förutsättningarna packade jag ner hojen i en kartong och åkte ner till Wien, tog en flygbuss och sen några tåg senare klev jag av i Bad Goisern. Huvudorten för loppet och byn där allt under de närmaste dagarna händer.
märklinhus finns det gott om
Så med min skoltyska till trots, som mestadels består av prepositioner som styr ackusativ eller dativ, lyckades jag ta mig ytterligare vidare till Gosau där jag skulle bo.
Efter installation på hotellet, en bit mat, ihopskruvning av hojen, gick jag till baren för att göra en kvalitetskontroll av det lokala österikiska ölet. I samma ögonblick som jag beställde första ölen så förstod jag att jag hamnat på ett ställe med all-inclusive. Inte helt optimalt för en man med min karaktär.
Hursomhelst var medelåldern drygt 60 så trots alla frestelser kom jag i sängen omedelbums. Min säng som var belägen två rum ifrån baren, visade sig inte vara helt optimalt ur sömnsynpunkt, tre minuter efter mitt sänggående startade umpa-umpa musiken. Underbart – not, men jag sov som en klubbad säl ändå.
Wow vilket drag! All inclusive! Töm tankarna!
Dan före själva loppet gick i princip enligt min plan, enda problemet var hur jag skulle ta mig ner till Bad Goisern och tillbaka för att hämta startkuvert och annat, ner var väl inget problem det var väl bara tillbakavägen som jag inte hade lust att cykla (400hm kanske). Och två gånger €35 för taxi var jag inte så sugen på. Men redan vid frukost mötte jag några till som också fått boendet i Gosau, ett gäng Slovaker som jag mötte vid frukosten. (Vid det här laget hade Hotellet upptäckt att alla som bokat via turistbyrån inte skulle ha all inclusive så vi hamnade på Trophy-specifika bord) Hursomhelst, vi började snacka lite och vi hade väl i princip samma planer, ”löka” ett par timmar, vänta på bättre väder (det regnade och var inte varmt) och sen upp i bergen ett par timmar för att sträcka ut benen, testa hojen, kolla att bromsarna verkligen funkade, sen ner till Bad Goisern för att hämta startkuverten och käka.
Sagt och gjort, när regnet lade sig stack vi ut ett par timmar i lugnt tempo och cyklade upp till Gosausee och sen vidare upp till banans högsta punkt (fast baklänges) och sedan tillbaka till Hotellet (åt rätt håll). Uppe på toppen var det inte varmt (8-10 grader) och jag undrade lite vad jag gett mig in på, neråt gick det ohälsosamt fort och kallt som fasen direkt när man var lite duggregnsfuktig. Insåg att det fanns en enorm misärpotential i det här loppet. "Ösregn imorgon och jag DNF:ar" var en tanke som gjorde sig påmind.
Mina nyfunna Slovakiska vänner, farsan i familjen var 65+
Uppvärmning med några höjdmeter dan innan själva loppet, bakom molnet fanns en stor glaciär som syntes fint dagen efter.
I alla fall, turen i bergen gav mersmak. Vackert så det gjorde ont i ögonen och benen kändes ändå helt OK. Så sedan på förkvällen var det ner till Bad Goisern och TC, Lite som Lida Loops TC fast på anabola steroider, en hel del bra shoppar och i nåt av tälten var det total cykelporr med titan och kolfiberorgier.
TC på steroider, och det här är bara en del av "EXPO"!
Hade man bara haft lite luftigare budget så hade man nog kommit hem med både det ena och det andra. Startkuvertet var fläskigare än fläskigt. I det låg det också en massa presentkort och rabattkuponger, så sedan var man upptagen med att hämta gratis duschkrämer, powerbars, gel, osv, osv ett tag. Ur ett svenskt perspektiv så var det ett arrangemang på en helt annan planet än ett vanligt långlopp.
TC-tältet mitt i byn! Jag tror att GF är på scen.
Jag knallade ner till TC-tältet och åt den mat som gick att hitta, grillad kyckling, pommes och öl. Optimalt? Kanske inte, men man lever bara en gång. Det som gjorde det så coolt var att hela byn var totalt uppslukad av detta arrangemang, TC var mitt i byn på torget och det kändes som att hela byn var där under parollen ”nu är stan stängd nu ska vi ha cykelfest i tre dar”.
Man äter det som finns...
Meanwhile, back at the ranch…
Tillbaka på hotellet så var det bara att kitta upp sig inför morgondagen. På med nummerlappar på med höjdkurvan på styret osv. Packa tröjan, (Jag har fått lite kritik för att jag inte körde i klubbtröjan men det var helt enkelt som så att jag hade följande i mina fickor: 7 stora gel, 2 bars, 2 påsar energy shots, 1 flaska med dryck, armvärmare, regnjacka, telefon, pump, 2 slangar och några insexor och det går inte att få ner i en TSK- klubbtröja) När jag var klar med allt kom det ett SMS från Slovakiska maffian om att de hade träffat på tre svenskar nere i cykelrummet.
utsikt från cockpit
Helt otroligt, det fanns tre svenskar till som skulle köra loppet och alla hade vi hamnat på samma hotell. Det var kul. Så det blev lite snack där och sen hopp i säng.
Och det var nu det började dra ihop sig lite i magen, polarna ringde från SM och berättade lite om vad som hände i Borås och så fick jag höra att de stött på Anna (fd.Enocksson) och det visade sig att hon hade vunnit detta lopp för några år sen så de tyckte jag skulle föra den traditionen vidare som svensk fast i H40. Men jag var ju inte där för att prestera, jag var där för att turista var mitt svar.
Resultatmässigt trodde jag att jag skulle kunna komma runt de ynka 119km och 3850hm på +30% av vinnartiden, dvs kanske att man kunde komma in på 6.30 men jag kan redan här avslöja att jag inte ens var i närheten, inte ens i närheten av närheten. Det kom ett SMS sent på kvällen där nån skrev att kom igen nu du fixar sub8, jag bara garvade och tänkte hmm 6,30 nåt ska nog gå..ja men tjena allena skulle det visa sig.
Om ni haft ”loppsjuka” inför ett race så hade jag nu loppsjuka de luxe, jag hade nog kunnat inbilla mig själv att jag höll på få strupcancer, men lyckades ändå somna in bra, trots umpa umpa musik igen.
Raceday:
Jag var uppe och hoppade med tuppen och gick och åt frukost. Jag var så innihelvete nervös inför det här loppet denna morgon att det inte var sant. Jag brukar inte vara speciellt nervös på ett normalt lopp men här var det några faktorer som inte var under full kontroll och jag hade ingen aning om vad jag skulle vänta mig i form av utmattning under loppet, och litade inte på att transferbussen ner till start skulle komma. Visst jag kunde cykla ner men jag hade liksom ingen lust att rulla ner dit i en timme bara för att slösa på glykogen. Men sen kom bussen och nervositeten gick ner. Sen nere i Bad Goisern inför starten var jag cool som en filbunke, skönt, allt under kontroll, eller nästan i alla fall. För om man har starten mitt i byn och inte ställer upp några bajamajor, var ska man då kissa alla 32 gånger innan start? Speciellt som det var kissförbud på Österrikiskt manér, dvs kissförbud. Men det löste sig det med.
körde förbi 61-årige Gary Fisher i startbacken och tog fram kameran.
Den svenska ”långloppscupsfållhetsen” i starten var obefintlig. De som ville gå fram kunde gå fram. Det var tolv mil till målet och som sagt 3850hm, ”gå fram du bara”.
Starten gick iväg i lugnt tempo och började sedan ringla sig upp på en asfaltsväg på en alp, vafaan, tänkte jag, det här är ju lugnt. Är det asfalt i startbacken, då kanske det inte är så farligt? Jag hade bestämt mig för att ligga på typ hög distansfart under första timmen för att spara benen till den andra riktiga alpen efter Obertraun vid 55km, Ja men tjena! Efter ett par hundra höjdmeter kom en liten nerförskörning och sedan blev det riktigt jäkla brant. På med kedjan på lillklingan fram (och dagen till ära hade jag slängt på så jag hade tredelat fram) och sedan satt den kvar där hela startbacken tror jag, kanske inte för att jag var tvungen men jag vill hålla rätt hög kadens. Ja och sedan så fortsatte det så; upp upp upp en lång stund och sedan ner fort så in i bomben, en mil upp tog en timme, en mil ner tog tio minuter.
Men den riktiga shocken kom sedan vid Hallstadt efter 55km, ni minns dit jag skulle spara mig upp till Salzberg… Det var inte sant vad det var brant, först en serpentin som pågick i evigheter och sedan blev det så brant att alla hoppade av och gick. Det positiva med det var att för varje steg man tog så kunde man stretcha vaderna. Men samtidigt så var det lite som att ge upp. Nu hade man vikt ner sig och verkligen gått med cykeln. Det skall också nämnas att nu var det RIKTIGT varmt ute nu. Regnjackan och armvärmarna kändes rätt överflödiga i fickan, likaså, slangar, pump, flaska allt utom bars o gel.
Hursomhelst, med ett lidande av episka mått ringlade jag mig upp till banans högsta punkt sedan ner mot Rossalm och vidare till Gosausee, vidare ner på asfalten och ner nästan till Gosau i 90km/h och blir då omkörd.
Vet ni hur ett par Racing Ralph låter på slät asfalt i 90+ km/h?
Jag trodde det var en jeep eller lastbil som körde om mig men det var en kille på MTB. Helt galet och ohälsosamt fort gick det.
Micke, en av svenskarna klockade 95,6 km/h där. Nu tyckte jag ända att jag var snart i mål, endast en liten stigning sedan var det ju nästan platt. Den där lilla stigningen var ändå 400hm och när kroppen är helt slut så tar 400hm rätt lång tid att avverka. Dessutom det ”totalplatta” partiet ner tillbaka till Bad Goisern hade ändå ett par stigningar i paritet med Botkyrkabacken, dvs 60hm och t.o.m dessa kändes i benen på slutet. Nåväl, rullade till slut i mål på 7,49 med hälsan i behåll.
Totalt sett var det helt klart min bästa cykelupplevelse i livet. Vyerna var helt magiska stundtals. Hela arrangemanget var kul, publiken stundtals helt galen, stämningen bra, man var aldrig solo på banan, bra med depåer och bra maskineri runt om kring.
Epilog:
Nästa år då jävl…
Inuti grottan i Ewige Wand först kolsvart med solbriller sen bländad av ljuset från blixten
ute ur grottan och ut på kanten av berget
titta inte neråt vänster
ja här var det lite segt
Jo men en gel eller två i fickan
Näe, jag är inte arg, I have just been "fucked by the blunt end of a rag mans bügel..
nånstans längs vägen
Miljöbild
inte långt kvar til mål
Ooooohhh, jag vinner nog
Här var det både varmt och sagolikt jävla brant
På grund av rätt kraftiga periodvisa svackor i träningsmotivationen anmälde jag mig till Salzkammergut Trophy. Det skedde i ett svagt ögonblick när jag trodde att det skulle innebära automatiskt ökad träningsmotivation. Så blev det inte mer än för ett par dagar. Jobb och annat satte stopp för det.
Förutom några enstaka 4x4:or på Monarken så bestod min träning inför detta monstruösa lopp av; Billingeracet, Lida Loop och Ränneslättsturen. Ingen av dessa lopp har 3850 höjdmeter, tveksamt om de ens har de sammanlagt. Så med de förutsättningarna packade jag ner hojen i en kartong och åkte ner till Wien, tog en flygbuss och sen några tåg senare klev jag av i Bad Goisern. Huvudorten för loppet och byn där allt under de närmaste dagarna händer.
märklinhus finns det gott om
Så med min skoltyska till trots, som mestadels består av prepositioner som styr ackusativ eller dativ, lyckades jag ta mig ytterligare vidare till Gosau där jag skulle bo.
Efter installation på hotellet, en bit mat, ihopskruvning av hojen, gick jag till baren för att göra en kvalitetskontroll av det lokala österikiska ölet. I samma ögonblick som jag beställde första ölen så förstod jag att jag hamnat på ett ställe med all-inclusive. Inte helt optimalt för en man med min karaktär.
Hursomhelst var medelåldern drygt 60 så trots alla frestelser kom jag i sängen omedelbums. Min säng som var belägen två rum ifrån baren, visade sig inte vara helt optimalt ur sömnsynpunkt, tre minuter efter mitt sänggående startade umpa-umpa musiken. Underbart – not, men jag sov som en klubbad säl ändå.
Wow vilket drag! All inclusive! Töm tankarna!
Dan före själva loppet gick i princip enligt min plan, enda problemet var hur jag skulle ta mig ner till Bad Goisern och tillbaka för att hämta startkuvert och annat, ner var väl inget problem det var väl bara tillbakavägen som jag inte hade lust att cykla (400hm kanske). Och två gånger €35 för taxi var jag inte så sugen på. Men redan vid frukost mötte jag några till som också fått boendet i Gosau, ett gäng Slovaker som jag mötte vid frukosten. (Vid det här laget hade Hotellet upptäckt att alla som bokat via turistbyrån inte skulle ha all inclusive så vi hamnade på Trophy-specifika bord) Hursomhelst, vi började snacka lite och vi hade väl i princip samma planer, ”löka” ett par timmar, vänta på bättre väder (det regnade och var inte varmt) och sen upp i bergen ett par timmar för att sträcka ut benen, testa hojen, kolla att bromsarna verkligen funkade, sen ner till Bad Goisern för att hämta startkuverten och käka.
Sagt och gjort, när regnet lade sig stack vi ut ett par timmar i lugnt tempo och cyklade upp till Gosausee och sen vidare upp till banans högsta punkt (fast baklänges) och sedan tillbaka till Hotellet (åt rätt håll). Uppe på toppen var det inte varmt (8-10 grader) och jag undrade lite vad jag gett mig in på, neråt gick det ohälsosamt fort och kallt som fasen direkt när man var lite duggregnsfuktig. Insåg att det fanns en enorm misärpotential i det här loppet. "Ösregn imorgon och jag DNF:ar" var en tanke som gjorde sig påmind.
Mina nyfunna Slovakiska vänner, farsan i familjen var 65+
Uppvärmning med några höjdmeter dan innan själva loppet, bakom molnet fanns en stor glaciär som syntes fint dagen efter.
I alla fall, turen i bergen gav mersmak. Vackert så det gjorde ont i ögonen och benen kändes ändå helt OK. Så sedan på förkvällen var det ner till Bad Goisern och TC, Lite som Lida Loops TC fast på anabola steroider, en hel del bra shoppar och i nåt av tälten var det total cykelporr med titan och kolfiberorgier.
TC på steroider, och det här är bara en del av "EXPO"!
Hade man bara haft lite luftigare budget så hade man nog kommit hem med både det ena och det andra. Startkuvertet var fläskigare än fläskigt. I det låg det också en massa presentkort och rabattkuponger, så sedan var man upptagen med att hämta gratis duschkrämer, powerbars, gel, osv, osv ett tag. Ur ett svenskt perspektiv så var det ett arrangemang på en helt annan planet än ett vanligt långlopp.
TC-tältet mitt i byn! Jag tror att GF är på scen.
Jag knallade ner till TC-tältet och åt den mat som gick att hitta, grillad kyckling, pommes och öl. Optimalt? Kanske inte, men man lever bara en gång. Det som gjorde det så coolt var att hela byn var totalt uppslukad av detta arrangemang, TC var mitt i byn på torget och det kändes som att hela byn var där under parollen ”nu är stan stängd nu ska vi ha cykelfest i tre dar”.
Man äter det som finns...
Meanwhile, back at the ranch…
Tillbaka på hotellet så var det bara att kitta upp sig inför morgondagen. På med nummerlappar på med höjdkurvan på styret osv. Packa tröjan, (Jag har fått lite kritik för att jag inte körde i klubbtröjan men det var helt enkelt som så att jag hade följande i mina fickor: 7 stora gel, 2 bars, 2 påsar energy shots, 1 flaska med dryck, armvärmare, regnjacka, telefon, pump, 2 slangar och några insexor och det går inte att få ner i en TSK- klubbtröja) När jag var klar med allt kom det ett SMS från Slovakiska maffian om att de hade träffat på tre svenskar nere i cykelrummet.
utsikt från cockpit
Helt otroligt, det fanns tre svenskar till som skulle köra loppet och alla hade vi hamnat på samma hotell. Det var kul. Så det blev lite snack där och sen hopp i säng.
Och det var nu det började dra ihop sig lite i magen, polarna ringde från SM och berättade lite om vad som hände i Borås och så fick jag höra att de stött på Anna (fd.Enocksson) och det visade sig att hon hade vunnit detta lopp för några år sen så de tyckte jag skulle föra den traditionen vidare som svensk fast i H40. Men jag var ju inte där för att prestera, jag var där för att turista var mitt svar.
Resultatmässigt trodde jag att jag skulle kunna komma runt de ynka 119km och 3850hm på +30% av vinnartiden, dvs kanske att man kunde komma in på 6.30 men jag kan redan här avslöja att jag inte ens var i närheten, inte ens i närheten av närheten. Det kom ett SMS sent på kvällen där nån skrev att kom igen nu du fixar sub8, jag bara garvade och tänkte hmm 6,30 nåt ska nog gå..ja men tjena allena skulle det visa sig.
Om ni haft ”loppsjuka” inför ett race så hade jag nu loppsjuka de luxe, jag hade nog kunnat inbilla mig själv att jag höll på få strupcancer, men lyckades ändå somna in bra, trots umpa umpa musik igen.
Raceday:
Jag var uppe och hoppade med tuppen och gick och åt frukost. Jag var så innihelvete nervös inför det här loppet denna morgon att det inte var sant. Jag brukar inte vara speciellt nervös på ett normalt lopp men här var det några faktorer som inte var under full kontroll och jag hade ingen aning om vad jag skulle vänta mig i form av utmattning under loppet, och litade inte på att transferbussen ner till start skulle komma. Visst jag kunde cykla ner men jag hade liksom ingen lust att rulla ner dit i en timme bara för att slösa på glykogen. Men sen kom bussen och nervositeten gick ner. Sen nere i Bad Goisern inför starten var jag cool som en filbunke, skönt, allt under kontroll, eller nästan i alla fall. För om man har starten mitt i byn och inte ställer upp några bajamajor, var ska man då kissa alla 32 gånger innan start? Speciellt som det var kissförbud på Österrikiskt manér, dvs kissförbud. Men det löste sig det med.
körde förbi 61-årige Gary Fisher i startbacken och tog fram kameran.
Den svenska ”långloppscupsfållhetsen” i starten var obefintlig. De som ville gå fram kunde gå fram. Det var tolv mil till målet och som sagt 3850hm, ”gå fram du bara”.
Starten gick iväg i lugnt tempo och började sedan ringla sig upp på en asfaltsväg på en alp, vafaan, tänkte jag, det här är ju lugnt. Är det asfalt i startbacken, då kanske det inte är så farligt? Jag hade bestämt mig för att ligga på typ hög distansfart under första timmen för att spara benen till den andra riktiga alpen efter Obertraun vid 55km, Ja men tjena! Efter ett par hundra höjdmeter kom en liten nerförskörning och sedan blev det riktigt jäkla brant. På med kedjan på lillklingan fram (och dagen till ära hade jag slängt på så jag hade tredelat fram) och sedan satt den kvar där hela startbacken tror jag, kanske inte för att jag var tvungen men jag vill hålla rätt hög kadens. Ja och sedan så fortsatte det så; upp upp upp en lång stund och sedan ner fort så in i bomben, en mil upp tog en timme, en mil ner tog tio minuter.
Men den riktiga shocken kom sedan vid Hallstadt efter 55km, ni minns dit jag skulle spara mig upp till Salzberg… Det var inte sant vad det var brant, först en serpentin som pågick i evigheter och sedan blev det så brant att alla hoppade av och gick. Det positiva med det var att för varje steg man tog så kunde man stretcha vaderna. Men samtidigt så var det lite som att ge upp. Nu hade man vikt ner sig och verkligen gått med cykeln. Det skall också nämnas att nu var det RIKTIGT varmt ute nu. Regnjackan och armvärmarna kändes rätt överflödiga i fickan, likaså, slangar, pump, flaska allt utom bars o gel.
Hursomhelst, med ett lidande av episka mått ringlade jag mig upp till banans högsta punkt sedan ner mot Rossalm och vidare till Gosausee, vidare ner på asfalten och ner nästan till Gosau i 90km/h och blir då omkörd.
Vet ni hur ett par Racing Ralph låter på slät asfalt i 90+ km/h?
Jag trodde det var en jeep eller lastbil som körde om mig men det var en kille på MTB. Helt galet och ohälsosamt fort gick det.
Micke, en av svenskarna klockade 95,6 km/h där. Nu tyckte jag ända att jag var snart i mål, endast en liten stigning sedan var det ju nästan platt. Den där lilla stigningen var ändå 400hm och när kroppen är helt slut så tar 400hm rätt lång tid att avverka. Dessutom det ”totalplatta” partiet ner tillbaka till Bad Goisern hade ändå ett par stigningar i paritet med Botkyrkabacken, dvs 60hm och t.o.m dessa kändes i benen på slutet. Nåväl, rullade till slut i mål på 7,49 med hälsan i behåll.
Totalt sett var det helt klart min bästa cykelupplevelse i livet. Vyerna var helt magiska stundtals. Hela arrangemanget var kul, publiken stundtals helt galen, stämningen bra, man var aldrig solo på banan, bra med depåer och bra maskineri runt om kring.
Epilog:
Nästa år då jävl…
Inuti grottan i Ewige Wand först kolsvart med solbriller sen bländad av ljuset från blixten
ute ur grottan och ut på kanten av berget
titta inte neråt vänster
ja här var det lite segt
Jo men en gel eller två i fickan
Näe, jag är inte arg, I have just been "fucked by the blunt end of a rag mans bügel..
nånstans längs vägen
Miljöbild
inte långt kvar til mål
Ooooohhh, jag vinner nog
Här var det både varmt och sagolikt jävla brant
Bilagor
Salzkammergut Trophy 2011 - nu med RR och bild!
superbrat skrev:
-------------------------------------------------------
> DISCLAIMER: Jag har en tendens att både upprepa
> mig och bli rätt långrandig, omständig osv,
Inte alls! Underhållande läsning och grymma bilder. Bra jobbat både med cykling och rapportering.
/Johan
-------------------------------------------------------
> DISCLAIMER: Jag har en tendens att både upprepa
> mig och bli rätt långrandig, omständig osv,
Inte alls! Underhållande läsning och grymma bilder. Bra jobbat både med cykling och rapportering.
/Johan
S
Stewe
Guest
Salzkammergut Trophy 2011 - nu med RR och bild!
Häftiga bilder, bra jobbat.
Uppenbarligen var man inte intresserad av det
Aktiv medlem
Salzkammergut Trophy 2011 - nu med RR och bild!
Bra skrivet och bra cyklat!
Liknande trådar
Köp & Sälj
-
Säljes i Stockholm -
Säljes i Halland -
Säljes i Stockholm -
Säljes i Östergötland -
Säljes i Stockholm
