Är med fatbike&raft på långtur igen, eller rättare sagt på kortlångtur för ca 9 dagar är ju inte så långt. Men förmodligen blir det en mellanlångtur typ två veckor eller mer. Det är ju höst och skogen gör sin bästa att hålla mig fast, den vill inte släppa mig, den suger på fatties däck och suger upp min energi, min vilja .. jo min hela jag. Tur att jag fortfarande lever.
Dessutom är det mörkt redan kl18, riktig mörkt så jag ser ingenting. Finns inga laddningstationer för skogscyklister så jag får spara batterier och försöka hitta en lämpligt tältplats innan det blir för mörkt och för farligt. Så då klarar man inte så många mil man tänkte cykla när man sitter varm och torr i soffan hemma och kollar kartor.
Men en sak är klart: höstskog är ett helvete. Allt är blött, kallt och jättehalkig. Spångar är försvunna under vatten, vindskydd är ofta oåtkomliga eller bara nåbar med vargskepp och överallt finns gyttja. Tjock grön brun grå svart kallt gyttja. Finns ingen mercy för en snäll cyklist, inte heller för en fatbike.
Men Pugsley klarar sig ändå bättre än jag. Konstigt nog för han är alltid blöt, täckt med hundra kilo gyttja, ofta frusen, varje morgon täckt med snö, jag kastar/kånkar mycket med honom mitt i helvetet, han får ligga helt still på Happyrafts bog när vi dansar nedströms mellan stora stenar och han får dessutom bära alla overlevnadsgrejer, sin tunga vän Happyraft och min stinkande blöta jag men han klagar aldrig. Ingen konstigt ljud, allt funkar fortfarande. Ibland får han en snål droppe olja på kedjan och då rullar han ännu några hundra mil utan ett enda pip. Otroligt bra cykel.
Jag däremot ser ut och luktar som ett höstskogstroll, den värsta sort som finns. Först slickade jag varje kväll som en hund mina blåmärken och sår men snart var jag ett stort blåmärke och var jag för trött att kolla var det rann ny färskt blod. Och först skrek jag varje gång jag ramlade i gyttjan, när mitt hår greps av elaka grenar, när gyttjan ville inte släppa mina skor, när stora fallna träd blockerade stigen och jag fick kämpa mig igenom, och när det fanns bara vatten och gyttja och vatten och gyttja på stigarna .. men snart var jag också för trött för detta. Och för kallt och blött. Så höstskogscykling är en mycket bra metod att sluta gnälla.
Allt är blött, mina skor, strumpor, kläder, handskar, mössa, hjälm, tält, sovsäck, ryggsäck, mat, kamera, alla grejer. Även den lilla minipumpen som är alltid så tuff och blåser upp snabbt och glad fatties gigantiska däck, pumpar nu vatten.
Jag vågar inte kolla fötterna, men det är klart att det växer svamp mellan tår, samma sak under armhålorna, i öronen och mellan mina ben, snart är jag en stor gigantisk svamp. Höstskogen slukar allt som lever, den förbereder sig för vintern, vintern som dödar allt som inte är i trygg vintervila. Såsom en snäll fatbiker med en liten happybåt. Stackars jag (jo jag tycker mycket synd om migsjälv just nu).
Man måste ju vara riktig galen att älska höstskog eller man är riktig livstrött.
Har inga vackra höstbilder för det är ju inte vackert mitt i skogen när man halkar frusen runt eller kämpar för sitt liv i illaluktande djup gyttja. Inte heller bilder av halkiga spångar, nedfallna träd, blåvita fingrar, skor som luktar dödhund, eller en packraft i för farligt strömmande vatten .. de får ni gärna försöka fota själv. Inte lätt när kameran är blöt eller fingrarna plus hela kroppen är stela och frusna.
Jo, kan bjuda på några bilder av "ett mysigt vindskydd idealiskt belägen vid en vackert sjö, läget är idylliskt för alla som vill koppla av" såsom man läser i Vandra-glad-i-naturen!-broschyrer som t.ex Silverleden.
Tror inte på dem, de har bara varit där på en varm solig sommardag.
"Alla älskar ju grilla korv och har det mysigt vid en eldplats."
Den enda fördel är att man kan lära sig bygga själv en bro. Inte att det går när allt är kallt, blött, halkig och utan redskap. Min bro var lite levande, den rörde sig och försökte kasta mig i vattnet. Framförallt när jag försökte släpa fatbiken in i vindskyddet, det var inte lätt. Men det lyckades, så han fick sova torr och trygg med.
Utan vindskydd är det så här när jag vaknar. Tältet är också täckt med snö med det klappar jag bort inifrån för det blir snabbt för trångt inne med tung snö på tältet.
Fatbikekonst.
Här en bild av Silverleden var det går att cykla, men bara om man älskar simma med sin bike. På bilden är det bara en meterdjup så det går bra utan packraft. På några andra ställen var det ofta liiiiiite djupare, så ni är varnat.
Det ser lätt ut men om man inte känner vägen då känns det inte så roligt att försöka snabbt som fan trampa i vattnet. Kan vara 1dm djup men också 10dm, eller fullt med mjuk gyttja så att cykeln stannar mitt i vattnet. Tur att jag är alltid blött, då slipper man tvivlar och vara rädd.
Jag fattar inte hur ruiner håller stånd mot naturen. Den här ruinen är t.ex mer än 300 år men fortfarande finns den kvar.
Samma med den här. Byggt som en stenvalsbro.
Inte dumt att ha hjälm på sig som skogscyklist, kände mycket säkare.
Konstiga gröna stenar, lite som glas.
Här fick fatbiken vänta lite. Jag trodde det var för trångt för en tjockis.
Tur att smarta fatbikers har alltid en pannlampa med sig.
Synd att batteriet var snart slut.
Men det syns ljus i tunneln. Vad skulle det vara ..
Just ja, en bro för happys fina stenbro-tråd.
Och då v
