Det jag tycker är intressant med Aethos är att det är en glidar-, njutnings- och entusiastmaskin (med åkglädje och känsla) i första rummet, vilket är en sympatisk kontrast mot i stort sett all annan haut de gamme som alltid säljs med proffs- och tävlingskonnotationer.
Aero är mycket riktigt snabbare, men människan är förjävla dålig på att fatta hastighet - en välbalanserad, spänstig, lätt cykel är däremot direkt kännbart och en sann lisa för själen. Det ÄR roligare, även om det kanske inte är lika snabbt. Alla som jämfört känslan mellan ett par köttiga snabbehjul och ett par rrrriktigt lätta klassiska klättrarhjul (med luftmotstånd som ett radhus, men ändå) vet vad jag menar. Det ena går som ett snabbtåg och det andra som en femtioårskris på nyköpt motorcykel.
Visst, alla siffror pekar på att halt är snabbt till en nivå då det i praktiken aldrig finns en anledning att backa ner i exempelvis fälghöjd (om vi håller oss i en enskild tillverkares hierarki) bortsett från eventuella kontrollaspekter, men ändå envisas vissa etappjägare, GC-åkare och klassikerspecialister med att plocka fram flugviktsgrejor för just det där avgörande ögonblicket i en tävling där man efter att ha suttit skyddad hela dagen öppnar, stänger, sätter av eller avgör. Inga simuleringar tar det i åtanke (det är alltid en idé om att man kör ensam och med konstant effekt som Swiss Side tror att man cyklar) och proffscyklister är ett konservativt släkte, så det är inte konstigt att traditionalisterna från olivoljebältet fortfarande i många fall skyr profil.
Man kanske skulle gå ner och leta fram 202:orna ur sin Törnrosasömn...