Hej,
Kul att kunna hjälpa! (sen ser jag det här som en på vissa sätt rätt festlig period i mitt liv så jag upprepar mig gärna ;-)
Mitt skruvbyte, det var ju bara en liten störning. Inget som påverkade min rehab egentligen. Det var precis i samband med det som jag började den riktiga återhämtningen men det hade inte med operationen utan att det fått läka i ca 7 veckor.
Tråkigt att du har svårt att motivera dig på rehaben. Jag vet inte hur länge sedan det är sen du slog dig men jag berättar lite hur jag gjorde istället;
Direkt i samband med brottet och första operation fick jag inte stödja på skadade benet, men sätta ner det i marken när jag hoppade på kryckor. Jag fick dessutom några övningar för att hålla igång benet som inte belastade leden (typ sitt på golvet, raka ben, stöd under skadade benets knä och lyft underbenet och lite liknande). Dessa hade jag extremt svårt att motivera mig för därför att de inte var tunga, jag kände ingen ansträngning och såg därmed inte nyttan. Noteras kan dock att benet tappade MYCKET muskelstyrka under denna tid (det var tydligt smalare än det aktiva benet) så hade jag vetat det hade jag nog kunnat hålla igång bättre.
Sen när jag fick börja stödja fullt på det skadade benet kunde jag inte gå utan kryckor, det tog några dagar och totalt två veckor innan jag kastade kryckorna. Jag hade svårt att hålla stadga på kroppen och min gång var inte ren förrän efter ca 5 månader. (dvs även ryggstabilitet tappade under krycktiden, och överarmarna blev inte alls så grova som jag hoppades heller!)
När jag fick stödja helt ¨(~7v) började jag med "riktigt" rehab. Väldigt lätta vikter (3*20 rep) i början för att anpassa senor, leder osv till skrotlyft men efter ett par veckor fick jag börja ta i vad jag kunde (typiskt 3*10-15 rep). bencurl, olika lyft, balansplatta mm. Jag kompletterade med lite överkropp "när jag ändå var där". (har aldrig gymmat förut då jag inte kan motivera mig)
När jag började få stabilitet i kroppen så fick jag börja olika sorters stabilitetsövningar (gummiband runt benet och dra åt olika håll, sen lite hopp, utfall, "skridsko" på en glidplatta mm).
Den senare delen gjorde jag på gym där jag bokade tid (2-3 i veckan) och träffade sjukgymnast varje gång så det blev tydligt att jag skulle gå dit och jag kunde inte smita undan vilket blev min motivation. När man sen var där var det ju bara att ge allt. (svettas på uppvärmningscykeln osv, många andra verkade inte ta det så intensivt). I komplement fick jag hemövningar att göra varje dag, dessa slarvade jag mycket med men tex hade jag en balansplatta på jobbet som jag stod på lite då och då och passade ofta på att göra några benlyft el likn.
Flera gånger fick jag göra styrketest och senare även spänsttest (spänsten tog längst tid att få tillbaks och nu har jag tappat en del igen som sagt). Dessa test upplevde jag som bra och hjälpte motivationen, och jag blev även starkare i mitt oskadade ben så det var nog bra. Knäbekymmer pga löpning och otillräcklig stabilitet som jag hade före olyckan slapp jag helt när jag började springa igen efter.
En annan jobbig grej var att rörligheten i leden initiellt var dålig, men jag försökte ta ut steg, stretchade mot "stoppen" i leden mm och efter några månader hade även det gett med sig.
Slutsatsen blir att rehaba så mycket du får så tidigt som möjligt, det gör det lättare sedan och processen kortare! Men jag förstår att det inte är så lätt att motivera sig..
Fråga, din "andra" operation för att ta ut spikarna?, som jag uppfattar det får du redan rehaba ordentligt så då blir väl även den bara ett kort avbrott i processen (liksom för mig), då är det inget att vänta på, träna allt du får!
Mvh
Jonas
