Tackar! Nu är man återinrättad i Uppsala igen. Åtminstone någon vecka innan det bär ut på de sju blå. Så jag tänkte att, va fasen, klart jag ska cykla lite, med uppehåll sen målgången i Mora förra helgen. Hade en vision av att kroppen skulle vara fenomenalt pigg och sådär äckligt suprsugen på att fräsa runt på lite heldämpat. Inget jättestök, snälla grejor såsom Åsen, Gula och Morga m.m. Helt utan ambitioner och utan fler lopp att träna mot. Vad kan gå fel?
Nu kommer det GNÄLL!
Började med lite mindre felkörningar, men känner även direkt att kroppen inte alls svarar som jag vill. Känns trött och slappt och helt utan power. Nåja, vidare in mot stan. Väl uppe på Åsen kunde jag börja härja lite tänkte jag. Kedjan började direkt hoppa sate, så där i smyg vid belastning (ni är ju några stycken som vet hur mitt drivpaket fungerar..), trots att jag suttit och putsat på just dessa delar innan rundan. Nåväl, får väl leva med det och fortsatte. Kom sen inte längre än en kort bit ner på Skandis-stigen ner från utkiksplatsen innan jag möter någon som går med typ... 8 lösa och utspridda hundar. Jag älskar djur och hundar i synnerhet, så jag saktar givetvis in och sniglar mig emellan. Men alltså, vafan?
Resten av turen på Åsen gick helt okej. Trots att benen kändes som släggor.
Sen bar det av till starten av Gula Stigen. Längesen sen jag körde hela, så ville klämma in det innan jag drar iväg, 'ez-mode' eller ej. Gick väl hyfsat, men fortsatt strul med kedja och tomma ben. Men sen började det skina riktigt muntert om mitt leende. Valde att ta en försiktig tur längs Ekoln (ni vet, Graneberg etc) mot Flottsundsbron för vidare tripp till Morga. Och det var tamefan flugor i miljardtal, i princip mer eller mindre hela vägen från Skarholmen till Morga. Alltså ingen sån där liten svärm eller två. Nej, konstant. Hela vägen. Som ett jävla skyfall. Så fort man smetade ut och viftade bort det som gick, var man redan täckt av tusentals nya. Päck!!
Provade hursomhelst min lycka genom Morga, men bestämde mig rätt snabbt för att det fick bli en paus längs vattnet. Bara andas lite.
Fick sedan hälsa på lite kor innan färden bar tillbaka hemåt igen. Och då kom nådastöten, the mathafrippin spik in the mathafrippin kist. Punktering. Den första punktering någonsin på min Stumpjumper. Jag fattade nästan ingenting i början. Klev av. Stirrade på bakhjulet. Försökte suga in vad som just skett (reva i sidewallen så är väl dags för nya sulor, tillslut). När jag väl insett vad som behövde göras var det bara att slå sig till ro och börja kränga. Och det var då fan vad det skulle krängas. Av var inga problem. Fort i med ny slang. Men sen, när den sista decimetern av däcket skulle på igen, ja då visste däckgudarna inga gränser för hur mycket man kan irritera ett stycke Erik.
Nåja, på kom det slutligen och jag kunde fortsätta min tur, så sakteliga hemåt. Tänkte ta en tur nedför Stupet vid Lugnet, bara sådär för skojs eftersom man ändå passerar där. Ja, vad händer då, jo då tragglar sig en förbannat envis och alldeles överdjävulskt stor gren upp, snett underifrån bakhjulet och upp genom härvan av kablar och vajrar under veven. Gudskelov inte så pass illa att något slets av. Men ändå till den grad att jag var tvungen att på riktigt ta i och slita för att överhuvudtaget rubba grenen. Efter detta sista missöde avslutade jag turen med en försiktig sväng upp förbi Stordammen. Finalen då? Till råga på allt.. Jo, då rullar jag givetvis in på snöpligt frustrerande 49,9 km. Allt detta till trots, resulterade det i en del bra tider och faktiskt många sköna kilometer. Men jag tror framförallt min cykel försöker säga mig nåt...
Ursäkta det röriga upplägget, den bristfälliga grammatiken, och bristen på bilder kontra ord, och det vulgärt obscena språket, men det får ni leva med!
Skål!
Förresten, sida 7, vad falls???
//Erik