Tänkte dela med mig lite mina intryck från resan till Frankrike innan jag glömmer allt. Fick ju ändå en årsdos med trubbigt våld mot huvudet de första dagarna så det är inte omöjligt att vissa detaljer försvinner med tiden. Har en billig hjälm till salu btw.
Trans Savoie är i alla fall ett, som de själva kallar det, Superenduro. Det anordnas av det brittiska guideföretaget Trail Addiction och är en osanktionerad ”turist-tävling” med några inbjudna proffs som får fajtas uppe i toppen. Tävlingen pågår under 6 dagar och i inbjudan utlovas det 25 000 höjdmeter neråt och 5 000 i transportklättring. Flera av deltagarna hade manicker med gps med sig, de flesta verkar ha fått fram att vi fick mer än vi betalade för både upp och ner. De höjdmeter som inte tas med cykel görs med lift eller shuttle.
Betala ja, Trans Savoie får av mig anses som en semesterresa för kicksökande självplågare. Tävlingen är inte del i någon cup och ingen hänsyn verkar tas till några tävlingsresultat. Anmälningsförfarandet är istället en form av screening där företaget Trail Addiction handplockar lämpliga kandidater som vill köra. Jag fick komma med direkt eftersom jag med min bakgrund som reklamare har en ganska avslappnad attityd till etik och moral, medan Cruxet har en mer digital syn på sådant och därmed inte verkade kunna framställa sig själv i lika intressant dager. Han kom till slut med ändå sedan några extra reservplatser blivit lediga.
Så, Trans Savoie är en paketresa i tävlingsformat. I priset, runt €1500 vill jag minnas ( jag skriver detta i tråd istället för redaktionellt för att slippa kolla min egen fakta btw, men allt står där på internet) ingår boende i tält, samtliga måltider under tävlingen, transporter inklusive transfer från och till flygplatsen och såklart tidtagning. Vi fick varsitt tält att bo i, samt ett liggunderlag och en märkt 120-liters väska, och allt detta flyttades mellan campingplatserna under tiden vi deltagare var ute i bergen. Smidigt och väloljat, bara att söka upp sitt numrerade tält på den nya campingen efter avslutat tävlingsdag. Tyvärr var även kockarna britter. Detta ansåg de flesta icke-brittiska deltagare vara det absolut största felet med resan, att tvingas äta brittisk mat i Frankrike. Detta lär inte ändra sig i första taget, Trans Savoie är och lär förbli en brittisk företeelse som bara råkar vara i Frankrike för bergens skull, det fanns knappt några fransktalande deltagare att finna som inte var inbjudna proffs.
Stigarna vi tävlade på var i absoluta världsklass. Långa, branta och tekniska med en jävla massa tajta svängar. Oj vad det är svårt att köra switchbacks i tävlingsfart.
Den första dagen började lugnt med en lätt bike park-stig för att hitta känslan. Det hindrade tydligen inte Cruxet från att vurpa. Andra sträckan första dagen var nåt helt annat. Brant, halt och exponerat i 800 hm. Jag låg ner 6-7 gånger. Cruxet bröt av bakbromshandtaget. Detta trots idoga uppmaningar från tävlingsledningen att ta det lugnt första dagen, de flesta skadorna inträffar tydligen de första två dagarna och jag förstår varför. Det tar visst lång tid att lära hetshattar att hålla igen och många fick lämna tävlingen tidigt även detta år. Dock inte vi. inte än.
Cruxet fick en extra straffrunda på asfalt eftersom han var tvungen att cykla till grannbyn och köpa nytt bromshandtag. Men samtliga svenskar kom i mål första dagen, vi var totalt 6 till antalet (även om en av oss på pappret körde för Uganda/motsv.)
Andra dagen ännu blötare, med ett tilltagande regn. Jag drog i backen ett tiotal gånger, och på SS3 hade jag och östersundaren Petter en batalj som såg ut såhär (eller tvärt om, oklart och ointressant): Petter startade innan mig men föll så jag kunde passera. Varpå jag drog i backen så Petter passerade mig, bara för att gå omkull så jag kunde passera. Såhär höll det på. Med hjulen i backen var vi snabba som vinden men ingen av oss kunde kontrollera farten, vi kom ifatt en kvinnlig deltagare som snällt nog släppte oss. Varpå vi båda drog backen framför henne helt omedelbart. När vi krånglat oss upp på cyklarna igen var vi snart ifatt henne igen, blev förbisläppta, drog i backen. Efter sista kraschen hade Petter en frampunktering och jag ett avbrutet bromshandtag, och vi rullade snällt bakom den kvinnliga deltagaren i mål. Där nånstans hade hetshattarna lärt sig att det ibland går snabbare att cykla lite långsamt.
Detta hann inte Cruxet lära sig. Istället gick han ner hårt i slutet på SS2 och skar upp smalbenet. Han transporterades till sjukhus för att sy, kunde inte slutföra delsträckorna dag två och var ute ur tävlingen. Resten av resan körde han utom tävlan men fick såklart tider för allt han körde ändå.
Från tredje dagen kom solen fram och torkade stigarna, och plötsligt avtog krascherna också. Det bör sägas att svårighetgraderna på stigarna sänktes ju senare i veckan vi kom, ett smart drag av arrangören. Det var fortfarande inslag av ’döds’ här och var, men alla som har cyklat i exponerad terräng under några dagar i streck vet att man vänjer sig vid det. Stupet är fortfarande där, men det skiter man i och kör på ändå.
Vi blev ett litet gäng svenskar (och norrbaggar) som teamade upp. Vi svenskar som körde var någorlunda jämna i fart (vissa mer jämna än andra) vilket förstärkte tävlingskänslan. Dagsform och underlag avgjorde vem som var snabbast för stunden. Sista dagens första och sista sträckor firade vi således med att köra i tågformation, det var både kul och ganska farligt och utgången var allt annat än given.
Att tävla i så lång tid är tröttande. Även om vi ”bara” klättrade runt 1500 -2000 hm per dag så är det mycket för AM-fetton från Sverige. att köra full fart på osedda stigar i upp emot 1500 hm i stöten är även det jobbigt, och kroppen är duktigt mör redan efter dag två. Alla blåmärken och skrapsår som ansamlas på lediga ytor över kroppen gör sitt till. Och solen och värmen, hur välkommen den än är efter två dagars regn, dränerar en del energi. Alla vi svennar på plats tänkte ”aldrig mer” under någon del av loppet. Jag skriver det nu för just den tanken har redan bleknat nästan helt för mig. För visst var det jobbigt, men oerhört givande och satans förbannat kul och jag rekommenderar verkligen att testa detta.
Åtminstone en gång. Om man tycker att det är kul att cykla osett på tid länge utför brant, exponerad terräng.
En vecka på Trans Savoie lämnar fantastiska intryck från cykling, vyer, kultur och sånt. Men framför allt annat är det ett socialt event, och det jag tog med mig tillbaka var många nya härliga vänner. Vi var 6 svenskar, några norrmän och en australiensare som i mer eller mindre lös formation genomförde veckan tillsammans. Vi stöttade varann när vi väggade, retade varann (av samma orsak) och störde oss på brittisk mat och köteknik tillsammans. Och det, anser jag, är kärnan i all god enduroturism.