Vila i frid, gamla fina ram, snyft.
Förmodligen måste nu min gamla Gary Fisher stålram -97 pensioneras. Jag har gjort allt som stått i min makt att få bort det gamla vevlagret men utan framgång. Nu är jag trött och sliten, det var jobbigt att bocka till chrom-vanadiumskaft med enmetersförlängare, förstöra käftarna på det gamla bänkstycket, försöka värma försiktigt med gasollågan. Jag är trött. Och sliten. Och besviken. Och ledsen.
Nu ligger ramen där i verkstan som en gammal utschasad hund som inte orkar resa sig. Den ser mer kantstött ut än den någonsin har gjort. Till och med SID-gaffeln som ju alltid sett så pigg ut vill bara vila där på bänken. Nu är den gamle ramen även illa bränd i de nedre regionerna. En blandning av rost, tunnflytande olja läcker ur vevpartiet och ner på det kalla betonggolvet som om den gamle hunden inte kan hålla tätt i tarmarna längre. Dagen går mot natt.
Nu ligger ramen där i verkstan som en gammal utschasad hund som inte orkar resa sig. Den ser mer kantstött ut än den någonsin har gjort. Till och med SID-gaffeln som ju alltid sett så pigg ut vill bara vila där på bänken. Nu är den gamle ramen även illa bränd i de nedre regionerna. En blandning av rost, tunnflytande olja läcker ur vevpartiet och ner på det kalla betonggolvet som om den gamle hunden inte kan hålla tätt i tarmarna längre. Dagen går mot natt.

