Jag håller med om att hans analyser känns väldigt skrivbordsbaserade. Jag tycker också att det är lite intressant att han aldrig tar med AS-inverkan av hjulbanan i sina modeller, det är säkert en ganska liten del, men det känns ju ändå intressant att nämna.
Men är min personliga upplevelse av olika cyklar är att de med en initialt fallande LR, som planar ut något vid SAG, är märkbart bättre på att käka småstök än de med en initialt stigande LR.
Även om man kanske befinner sig runt SAG när man träffar på ojämnheterna så kommer ju inte hjulet befinna sig vid SAG vid den lägsta punkten för alla hinder, utan snarare strax över (edit: d.v.s mindre komprimerat länkage), då har man ju en fördel av att ha så litet motstånd som möjligt från fjädern.
För min egen del så gäller det här när vi pratar om stök/småstök i lite högre fart, och då har man ofta mer tyngd på framhjulet och en stig som lutar lite utför. D.v.s även innan man träffar på lite stök så befinner sig bakhjulet över SAG.
Ett bra exempel att titta på är ju SCs hojjar som plötsligt får massor med beröm (istället för kritik) för hur bra de hanterar "square edge hits" efter att de börjat driva dämparen med den nedre länken istället för den övre. Tidigare såg deras LR-kurva ut som en sur mun, nu är det nästan en konstant avtagande linje (utan att vara extrem som t.ex YT).
Min tolkning av ”small bump sensitivity” var mer att sitta ner i sadeln och rulla över en rotmatta på platt stig. Redan där ser vi problemen med att försöka läsa ut en sån egenskap ur en LR-graf, när inte ens vi två är överens om vad det är för egenskap vi pratar om när vi skrapar lite på ytan :)
Några andra lösa karantän-tankar:
Jag tror absolut du har rätt i att den negativa delen av slaget spelar roll, olika mkt beroende på vilken definition på SBS vi använder. Och en regressiv start i slaget är vi säkert också överens om inte är en bra ide för att generera grepp. Men när du jämför cyklar med initialt stigande jämfört med fallande LR blir det även ganska viktigt att det är allt annat lika, dvs att de efter sag planar ut på samma sätt. Ibis är det klassiska exemplet jag kan komma på som är progressiv och runt sag blir betydligt mindre progressiv, eller till och med helt linjär, men jag har svårt att komma på ett exempel på regressiv-linjär i modern tid. Givetvis måste även dämparna vara hyfsat lika (gärna exakt såklart, eller optimerade för det givna länkaget) för att jämförelsen skall hålla.
En annan tanke:
I många sur-mun-länkage ligger sag ofta mitt i den regressiva delen och inte uppe på puckeln. Så den jämförelsen haltar lite.
Jag skulle vara lite försiktig med att tillskriva all positiv utveckling hos SC den senaste tiden bara till förändringen i dämpardrivning. Jag håller med om att det väldigt sannolikt är en (väldigt) stor del, men samtidigt har geometrierna förändrats väldigt mycket, och i väldigt många fall även bakdämparna. Och många av de senare SC med drivning från övre länken kapade bort ”vänstra halvan” av surmunnen i olika utsträckning, dvs de startade nästan helt linjärt och blev mer och mer progressiva genom slaget.
Megatower fick för övrigt kritik i pinkbike för att vara ”harsh”, fast utväxlingen är väldigt lik alla andra nyare SC. Min gissning är att det har med dämparen (och cyklistens förväntningar) att göra, men jag vet inte.
Jag tror egentligen det enda jag försöker säga med allt det här förvirrade svamlet är att det finns jäkligt många variabler, och att ffa som i filmen tvärsäkert uttrycka sig om att den här eller den där lilla kroken på LR-kurvan känns såhär eller sådär på stigen är lite väl svepande och generellt, speciellt utan att ha relativt utförlig testcyling i ryggen.
mrblackmorescorner.blogspot.com
