Mustafalito
Ny medlem
Wannabe-tomtar!
“Varför finns det så många wannabe-tomtar på Happy?” är en fråga jag ställt mig mången mörk höstkväll när jag saknat ljuset av en pannlampa. Jag har försökt resonera fram ett rimligt svar på denna gåta, dock har mina försök hitintills varit fruktlösa.
Idag slog det mig dock och liksom Archimedes utbrast jag “Eureka! - 'I have found it!'” Ja, vad var det som hade slagit mig? För att vara ärlig var jag först inte helt säker på vad det var; kanske var det en galen Talliban med brännbollsträ eller så var det min mor med flugsmälla, tämligen snart insåg jag dock det orimliga i båda dessa påståenden; ytterdörrarna var låsta så ingen Talliban borde ha kunnat ta sig in och mor icke längre bodde med mig, eller om det var jag som icke längre var boende hos henne, så det känndes inte helt troligt heller. Men vad var det då? Jo det är det jag hade tänkt förklara för era kära medhappyiter.
Det som slog mig var inget mindre än en uppenbarelse! Ja, det kom en, tillsynes, medelålders man med skägg och tämligen långt hår, brunaktigt tror jag visst att håret var, in genom mitt fönster. Under armen bar denne man en tjock bok med läderpärmar och ett sådant där band som visar hur långt man läst. Jag tyckte mig ana att bandet var placerat någonstans i mitten, min intuition sade mig att det var placerat på sidan femhundrasextioåtta. Mer än så han jag inte notera innan mannen med skägget likt en galen bankrånare som upptäckt att det tysta larmet är aktiverat med full kraft drämde boken i mitt huvud.
Jag låg avsvimmad på golvet i säkert en fem minuter eller mer innan jag åter fann mig själv vid mina sinnens fulla bruk. Jag reste mig sakta, tog tag i bordskanten för att få lite extra stöd innan jag tillsist på ostadiga ben snubblade iväg till badrummet. Där stod jag sedan i ett par minuter framför spegeln konstaterandes att jag fortfarande levde. Det var då, medan jag stod där framför spegeln, efter att jag konstaterat att jag fortfarande levde jag kom fram till svaret på den månadslånga gåtan! Som sagt utbrast jag då “Eureka!” ty lyckan över att ha funnit lösningen var enorm! I ett glädjerus sprang jag ut ur huset, ut på gatan, ner längs allén – ja hela vägen till resecentrum sprang jag likt en gasell på Afrikas slätter, jag tog så att säga det långa benet före. När jag kommit till resecentrum kom det sig så att jag började kontemplera lite smått över vad jag höll på med. Efter en stunds moget övervägande kom jag fram till att det nog vore bäst att löpa hem igen, ty jag kände djupt i mitt hjärta att jag måste delge världen min upptäckt. Nu sitter jag alltså här vid min dator och försöker sätta ord på mina tankar.
Sen tidernas begynnelse, nåja kanske inte, har människan i ett försök att leva i symbios med sin omgivning och sig själv utövat den på många olika plan ytterst givande aktiviteten mountainbike i lite olika former. Människan har genom utövandet av denna idrott fått utlopp för sin passion, sitt behov av frisk luft, sin vrede och även sin pryltokighet, även känt som prylbögeri. Innom idrottens ramar finns det utrymme för många olika typer av utövare, de som cyklar rakt fram, de som svänger, de som cyklar uppför, de som cyklar nedför, de som strävar bakåt, de som blickar framåt, de som hoppar åt alla håll, de som försälskar sig i prylar och tillbringar all ledig tid till att hänge sig åt sina välputsade materiella ting, samt de som inte kan något av detta.
Det är den senare gruppen, wannabe-tomtarna, som väcker de hetaste känslorna hos andra utövare av sporten. Hos somliga väcks något som kan liknas vid moderskänslor, i sin naiva tro om att människor innerst inne är goda ställer dom upp och svarar på de mest idiotiska frågor och förklarar likt väl utbildade pedagoger hur saker och ting fungerar. Wannabe-tomtarna är inte sena att dra nytta av situationen utan kräver mer och mer av sina surrogatföräldrar. Likt tonåringar börjar sedan wannbe-tomtarna, varefter deras inläggsstatistik visar på fler och fler gjorda inlägg, få egna åsikter. De en gång så snälla och söta tacksamma små nybörjarna börjar få åsikter om saker och ting, dessa åsikter vräker de sedan ur sig till höger och vänster. Det vore väl inget problem om deras åsikter vore baserade på väl underbyggt resonemang och fakta; men liksom miljöpartister och medlemmar av diverse extremistiska rörelser maler dessa wannabe-tomtar på i sina väl inkörda hjulspår. Ju längre tiden går ju djupare blir spåren och tillsist ser dom inte över kanten hur mycket dom än sträcker sig och står på tå.
När det gått så långt börjar dock de en gång så trevliga surrogatföräldrarna tröttna och ställa krav på de små wannabe-tomtarna. Men eftersom spåren blivit för djupa så lever wannabe-tomtarna vidare i sina paradigmer. Ofta slutar situationen med att någon av surrogatföräldrarna börjar förespråka hårdare regelverk, tanken är nog god och kan tänkas grunda sig i tron om att man med en fast hand kan kontrollera en grupp människor, precis som i Soviet. Det som sker i och med detta är att även dessa rättshaverister börjar sladda ut i leran och gräva ner sig, hur mycket dom än tar i och växlar upp eller ner så spinner dom bara loss och gräver ner sig mer och mer. Tillsist ser inte heller dessa individer över kanterna runt omkring utan tvingas genom sin egna trångsynthet leva kvar i sin fasta övertygelse om hur saker och ting skall vara. En och annan barmhärtig samarit förbarmar sig över dessa stackars människor som håller på att gräva sina egna gravar, men samariterna avspisas tämligen snabbt med ett “Dölj användarens inlägg”.
Och så fortsätter det in i evigheten...
Idag slog det mig dock och liksom Archimedes utbrast jag “Eureka! - 'I have found it!'” Ja, vad var det som hade slagit mig? För att vara ärlig var jag först inte helt säker på vad det var; kanske var det en galen Talliban med brännbollsträ eller så var det min mor med flugsmälla, tämligen snart insåg jag dock det orimliga i båda dessa påståenden; ytterdörrarna var låsta så ingen Talliban borde ha kunnat ta sig in och mor icke längre bodde med mig, eller om det var jag som icke längre var boende hos henne, så det känndes inte helt troligt heller. Men vad var det då? Jo det är det jag hade tänkt förklara för era kära medhappyiter.
Det som slog mig var inget mindre än en uppenbarelse! Ja, det kom en, tillsynes, medelålders man med skägg och tämligen långt hår, brunaktigt tror jag visst att håret var, in genom mitt fönster. Under armen bar denne man en tjock bok med läderpärmar och ett sådant där band som visar hur långt man läst. Jag tyckte mig ana att bandet var placerat någonstans i mitten, min intuition sade mig att det var placerat på sidan femhundrasextioåtta. Mer än så han jag inte notera innan mannen med skägget likt en galen bankrånare som upptäckt att det tysta larmet är aktiverat med full kraft drämde boken i mitt huvud.
Jag låg avsvimmad på golvet i säkert en fem minuter eller mer innan jag åter fann mig själv vid mina sinnens fulla bruk. Jag reste mig sakta, tog tag i bordskanten för att få lite extra stöd innan jag tillsist på ostadiga ben snubblade iväg till badrummet. Där stod jag sedan i ett par minuter framför spegeln konstaterandes att jag fortfarande levde. Det var då, medan jag stod där framför spegeln, efter att jag konstaterat att jag fortfarande levde jag kom fram till svaret på den månadslånga gåtan! Som sagt utbrast jag då “Eureka!” ty lyckan över att ha funnit lösningen var enorm! I ett glädjerus sprang jag ut ur huset, ut på gatan, ner längs allén – ja hela vägen till resecentrum sprang jag likt en gasell på Afrikas slätter, jag tog så att säga det långa benet före. När jag kommit till resecentrum kom det sig så att jag började kontemplera lite smått över vad jag höll på med. Efter en stunds moget övervägande kom jag fram till att det nog vore bäst att löpa hem igen, ty jag kände djupt i mitt hjärta att jag måste delge världen min upptäckt. Nu sitter jag alltså här vid min dator och försöker sätta ord på mina tankar.
Sen tidernas begynnelse, nåja kanske inte, har människan i ett försök att leva i symbios med sin omgivning och sig själv utövat den på många olika plan ytterst givande aktiviteten mountainbike i lite olika former. Människan har genom utövandet av denna idrott fått utlopp för sin passion, sitt behov av frisk luft, sin vrede och även sin pryltokighet, även känt som prylbögeri. Innom idrottens ramar finns det utrymme för många olika typer av utövare, de som cyklar rakt fram, de som svänger, de som cyklar uppför, de som cyklar nedför, de som strävar bakåt, de som blickar framåt, de som hoppar åt alla håll, de som försälskar sig i prylar och tillbringar all ledig tid till att hänge sig åt sina välputsade materiella ting, samt de som inte kan något av detta.
Det är den senare gruppen, wannabe-tomtarna, som väcker de hetaste känslorna hos andra utövare av sporten. Hos somliga väcks något som kan liknas vid moderskänslor, i sin naiva tro om att människor innerst inne är goda ställer dom upp och svarar på de mest idiotiska frågor och förklarar likt väl utbildade pedagoger hur saker och ting fungerar. Wannabe-tomtarna är inte sena att dra nytta av situationen utan kräver mer och mer av sina surrogatföräldrar. Likt tonåringar börjar sedan wannbe-tomtarna, varefter deras inläggsstatistik visar på fler och fler gjorda inlägg, få egna åsikter. De en gång så snälla och söta tacksamma små nybörjarna börjar få åsikter om saker och ting, dessa åsikter vräker de sedan ur sig till höger och vänster. Det vore väl inget problem om deras åsikter vore baserade på väl underbyggt resonemang och fakta; men liksom miljöpartister och medlemmar av diverse extremistiska rörelser maler dessa wannabe-tomtar på i sina väl inkörda hjulspår. Ju längre tiden går ju djupare blir spåren och tillsist ser dom inte över kanten hur mycket dom än sträcker sig och står på tå.
När det gått så långt börjar dock de en gång så trevliga surrogatföräldrarna tröttna och ställa krav på de små wannabe-tomtarna. Men eftersom spåren blivit för djupa så lever wannabe-tomtarna vidare i sina paradigmer. Ofta slutar situationen med att någon av surrogatföräldrarna börjar förespråka hårdare regelverk, tanken är nog god och kan tänkas grunda sig i tron om att man med en fast hand kan kontrollera en grupp människor, precis som i Soviet. Det som sker i och med detta är att även dessa rättshaverister börjar sladda ut i leran och gräva ner sig, hur mycket dom än tar i och växlar upp eller ner så spinner dom bara loss och gräver ner sig mer och mer. Tillsist ser inte heller dessa individer över kanterna runt omkring utan tvingas genom sin egna trångsynthet leva kvar i sin fasta övertygelse om hur saker och ting skall vara. En och annan barmhärtig samarit förbarmar sig över dessa stackars människor som håller på att gräva sina egna gravar, men samariterna avspisas tämligen snabbt med ett “Dölj användarens inlägg”.
Och så fortsätter det in i evigheten...
