Fjärdebrunn
Aktiv medlem
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
Soffa på Donken är svårt underskattad.
Tack för RR, inspirerande
Tack för RR, inspirerande
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
- Trådstartare Randonneur_Stockholm
- Start datum
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
Jag skulle vilja komplettera din lista med golvet på offentliga toaletter på rastplatserna som finns längs vägarna. Har ingen erfarenhet själv. Men hört att Nives och Anton har det. ;)
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
En vecka sedan start, bäst att skriva av mig innan minnena är alldeles för bleka.
Mina tidigare långrundor har varit:
2018: Södertälje 1000km (dvs till stora delar denna banan, men från "rätt" håll.
2019: PBP
Mina minnesbilder från Södertäljerundan för senare referenser är i korta drag såhär; Fort som fan till Jönköping med Martin och Hagen som lok. Sedan backigt utav helvete till Sandared. Vändning i Landvetter och bonk i Vegby. Växelhaveri för Fjärdebrunn efter Gällstad. Mörkt i Torsvik och sedan bara segt till Åtvidaberg. Och sedan jättesegt till Söderköping. Och sedan förhelvete segt från Bråviken till Södertälje. I korta drag!
2020. Jag har lämnat Stockholm och hamnat i obygden mellan Borås och Gislaved. Så när det blev möjligt att starta i Falkenberg kändes det logiskt. Nersidan är att jag är ny här, i Stockholm vet jag ungefär vilka som cyklar lika snabbt och om jag kan få sällskap. Trots att jag vet att den skånska randoeliten är snabbare än mig tog jag kontakt för att se vad de hade för planer, och för att fråga om en utböling fick ta plats i ledet. Det var inga bekymmer och jag fick flertalet goda tips innan start. Personligen tänkte jag att om jag kan hänga med till Landvetter så vore det iaf 150km mindre solocykling.
Så vid starten fick jag då träffa de tre Randonnörerna, lite starstruck blir man ju. Starten gick vi snirklade oss genom Falkenberg. Stadscykling är ingen favorit! Cykelbanan genom Varberg är jättefin men full med folk! Martin får något i däcket som han bort med tummen i farten, tyvärr var det något vasst och blodvite uppstår. Men annars rullar det på ganska effektivt till Landvetter. Klas och PO var med i gruppen till strax innan stoppet. Kortstopp. Påfyllning. Fotostämpling. Reflexväst fram, lampor på. När vi ska åka kommer Klas och PO in, alltså bara minuter efter oss. Jag tänker att det var bra att jag kunde hänga med hit, nästa delmål blir att hänga med till Sandared där jag vet att backarna börjar. På väg ut från stoppet säger Martin något i stil med "känn ingen press att ta förningar, var smart".
Väl i Sandared börjar backarna. Men de var inte alls lika tunga som förra gången från andra hållet. Jag orkar hänga med, men förningar blir det inga. Inga mer alls faktiskt. Stopp för att fylla vatten vid kyrka. Snabba backar ner i mörker, långsammare uppför. Men spännande på något sätt. Lite gruspartier. Mullsjö. Rullar vidare mot Jönköping. Glad att fått några mil till i sällskap.
I Jönköping blir det åter kortstopp, bara för att fylla flaskorna. Nu möter vi startande från Södertälje. Men fokus är på cyklingen, bara ett kort "hej!" hinner kommuniceras. I backen ut ur Jönköping går det hårt. Jag får trycka hårt för att följa med. När vi börjar närma oss Gränna meddelar jag gruppen att jag släpper. Försöker vara smart. Svänger in till macken som visar sig vara stängd. Bara att rulla vidare. En trio av röda ljus försvinner i fjärran. Nåja, jag visste det skulle bli solocykling. Bara rulla på. Börjar se fram emot pyttipanna i Ödeshög. När jag rullar in till Rasta så sitter trion där. Planen på pyttipanna förkastas och jag kastar i mig en macka. Nu är det plattare och jag borde kunna följa. Ljuset kommer och Östergötland passerar. Att cykla genom Linköping är inget vidare. I Norrköping blir det McDonalds. I Oscarshällsbacken blir det åter att bita ihop. Nyköping. Slakmotor. Jag biter ihop. Jag inser att detta är över min förmåga, men nu är Södertälje nära! Det som varit "hemmaplan" för mig. Klart jag vill göra dem sällskap dit! Men det är varm, det är jobbigt.
I industriområdet vid Scania är det nära att resan tar slut för Martin då han nästan hamnar i sidan på en bil som svänger höger över cykelbanan. Jag har sagt att jag tänker släppa gruppen i Södertälje. Så efter stoppet i Södertälje rullar jag iväg aningens före de tre, jag tänker att de ska hinna ikapp mig och jag då hinner tacka för snålskjutsen och önska dem lycka till. Till min irritation navigerar jag fel på vägen ut och tänker att nu ser jag dem inte mer, attans. Men ett par kilometer utanför stan så kommer de ikapp mig, de har också navigerat fel. Jag tänker "kan jag följa några kilometer nu blir det några färre solo". Så jag trycker lite mer än jag borde, igen. Men sedan ökar trion farten och nu vet jag att det är färdigt. Nu är det solo!
Och lika mycket som jag fick slita 2018 från färjan till Södertälje, lika mycket får jag slita från Södertälje till färjan. Jag vet inte vad det är med den vägsträckan, men den är någon form av nemesis. Jag åker färjan en timme efter skåne-trion. Jag hinner blunda en stund i väntan på färjan. Tänker att jag ska slumra en stund på andra sidan också. Men det är så mycket insekter så det går inte. Försöker vila en stund på handikapptoaletten men utan framgång. Pillar lite med ljus och laddning men det krånglar (min igaro slutade mata ut efter första natten). Rullar till Söderköping i ok tempo till slut. En älgko och två kalvar passerar nära, vackert!. I Söderköping blir det lite längre stopp med mat.
Sträckan som kommer nu fasar jag för. 2018 cyklade jag och Toni tillsammans och den kändes evighetslång. I mörkret går det inte fort, men det är inte heller lika slitsamt som då. Tröttheten kommer och jag har lovat mig själv att vara lite smartare. Jag testar en ny strategi. Jag är trött, lägger mig i vägrenen, 20 minuter timer, upp och cykla vidare. Är jag fortfarande vinglig så blir det ner i diket igen för ny tupplur. Någon gång blir det dubbla 20-minutare. Jag skulle tro att det blir 5-6 20 minutare under natten. Effektivt? Tveksamt. Men jag rullar framåt, Åtvidaberg passeras, Kisa passeras. Ljuset kommer. Det är fint. Det är svalt. Det går inte fort, men inte heller långsamt. Värmen kommer. Jag möter Adrian, nu finns tid att stanna för att byta några ord, kul! Eksjö. Köper tandborde och tandkräm. Det känns bra att borta tänderna. Handlar frukost som äts rullande. Känner mig effektiv. Men sedan händer något. Nu kommer en svacka. Vet inte om det är värmen, sömnbristen, näringen, men något händer. Det är långt så inihelvete till Torsvik. I mitt minne är det bara nedförsbacke dit. Mina minnen från 2018 stämmer inte alls. Möter Schlocum och byter några ord. Kul. Men mitt humör är inte kul. Jag vill bara till Torsvik. Till slut kommer jag fram. Tvingar i mig mat och dryck. Vet att det är uppförs från Taberg. Gnetar på i värmen. Det går inte fort. Gnetar på. Kommer till slut fram till 26an och korsar den. Har cyklat denna vägen tidigare. Men om det är värmen, alla mil i benen, eller ett dåligt minne vet jag inte. Men det är hemskt. Bara uppför. Varmt. Och uppför. Brukar roa mig att räkna på snitt, gissa sluttid etc. Men med den fart jag har nu är det bara deprimerande. Fy. Till slut rullar jag in i Gällstad. Precis vid infarten möter jag en annan randonnör (tror jag iaf). Men jag har för hög fart, hinner/orkar in reagera, vill bara till butiken. Förlåt till dig jag mötte! Det blir mest mer vätska, och en isglass. Från Gällstad till Sexdrega är det välbekanta vägar för mig. Känner mig starkare i Vegby nu än 2018, skönt. Börjar räkna på sluttid. Kanske Sub55 är möjligt. Trycker på en stund, tänker sedan att det inte är någon ide och slår av, trycker sedan på en stund till, ger sedan upp igen. Låter spekulationen på sluttid bero en stund till.
I Kinna blir det snabbstopp på McDonalds. Fylla flaskor, svepa cola, en milkshake i näven och två dubbla cheeseburgare i påsen på ryggen. Börjar inse att sub55 borde vara görbart. Försöker hålla fart, men inte gå på för hårt. När länsgränsen till Halland passeras inser jag att Sub55 borde vara lugnt. Kanske att jag kan nå Sub54 om jag jagar. Men nu gör jag något som är ovanligt för mig, jag "tar det lugnt". Jag nöjer mig med Sub55 och istället kan jag faktiskt uppskatta omgivningarna. Och vilka omgivningar! Vissa sträckor i Halland är så fina. Som dalgångar där det odlas. Och jag är där i precis rätt tid! Det är tidig skymning, temperaturen sjunker en aning, kroppen känns bättre och ljuset är fantastiskt! Detta är bland de bättre stunderna jag haft på cykel. Trött, glad och tillfreds!
Kroppen blir tröttare och tröttare. Reflexvästen åker på igen när skymningen kommer. Sista milen mot Falkenberg är samma som på vägen ut. Bara att denna gången känns sträckan fem gånger så lång! Kryssar åter genom staden. Skönt att inte vara stressad. Och kommer tillbaka till starten efter ungefär 54h15min. Mycket nöjd!
Sitter två timmar på Max och väntar på skjuts hem. Dricker en milkshake, mer vill inte kroppen ha. Men jag somnar inte! Känner mig bättre i kroppen än efter både 2018 och PBP.
Stort tack till Nils, Oscar och Martin som lät mig åka snålskjuts allt för länge. En dag hoppas jag bli stark nog för att ge tillbaka några förningar.
Tack till Åsa och Henrik för banläggning. Tack till Randonneur Stockholm som arrangerar.
Lärdomar?
Jag vill gärna cykla LoSS nästa år. Och då behöver jag en bra sovstrategi.
Cykla med pinnar är bra. Men jag vill ha en annan krökning på dem.
Det är svårt att få med mycket mat på en liten cykel. Jag måste ordna den där ramväskan jag funderat på i flera år. Nu cyklade jag med "gympapåse" på ryggen. Det funkade, men inget jag pillar med i farten. Och inte vid snabbstoppen heller.
Jag måste hitta en bra lösning på att ladda gps/telefon. Nu har jag SON-nav + SON-belysning. Fungerar bra. Men ville använda en igaro för att ladda gps och telefon/powerbanks. Nu när igaron slutade fungera fick jag prioritera ner telefonen. Och den hade jag tänkt ha för att spela lite musik när det blev som jobbigast.
//Tobias
Mina tidigare långrundor har varit:
2018: Södertälje 1000km (dvs till stora delar denna banan, men från "rätt" håll.
2019: PBP
Mina minnesbilder från Södertäljerundan för senare referenser är i korta drag såhär; Fort som fan till Jönköping med Martin och Hagen som lok. Sedan backigt utav helvete till Sandared. Vändning i Landvetter och bonk i Vegby. Växelhaveri för Fjärdebrunn efter Gällstad. Mörkt i Torsvik och sedan bara segt till Åtvidaberg. Och sedan jättesegt till Söderköping. Och sedan förhelvete segt från Bråviken till Södertälje. I korta drag!
2020. Jag har lämnat Stockholm och hamnat i obygden mellan Borås och Gislaved. Så när det blev möjligt att starta i Falkenberg kändes det logiskt. Nersidan är att jag är ny här, i Stockholm vet jag ungefär vilka som cyklar lika snabbt och om jag kan få sällskap. Trots att jag vet att den skånska randoeliten är snabbare än mig tog jag kontakt för att se vad de hade för planer, och för att fråga om en utböling fick ta plats i ledet. Det var inga bekymmer och jag fick flertalet goda tips innan start. Personligen tänkte jag att om jag kan hänga med till Landvetter så vore det iaf 150km mindre solocykling.
Så vid starten fick jag då träffa de tre Randonnörerna, lite starstruck blir man ju. Starten gick vi snirklade oss genom Falkenberg. Stadscykling är ingen favorit! Cykelbanan genom Varberg är jättefin men full med folk! Martin får något i däcket som han bort med tummen i farten, tyvärr var det något vasst och blodvite uppstår. Men annars rullar det på ganska effektivt till Landvetter. Klas och PO var med i gruppen till strax innan stoppet. Kortstopp. Påfyllning. Fotostämpling. Reflexväst fram, lampor på. När vi ska åka kommer Klas och PO in, alltså bara minuter efter oss. Jag tänker att det var bra att jag kunde hänga med hit, nästa delmål blir att hänga med till Sandared där jag vet att backarna börjar. På väg ut från stoppet säger Martin något i stil med "känn ingen press att ta förningar, var smart".
Väl i Sandared börjar backarna. Men de var inte alls lika tunga som förra gången från andra hållet. Jag orkar hänga med, men förningar blir det inga. Inga mer alls faktiskt. Stopp för att fylla vatten vid kyrka. Snabba backar ner i mörker, långsammare uppför. Men spännande på något sätt. Lite gruspartier. Mullsjö. Rullar vidare mot Jönköping. Glad att fått några mil till i sällskap.
I Jönköping blir det åter kortstopp, bara för att fylla flaskorna. Nu möter vi startande från Södertälje. Men fokus är på cyklingen, bara ett kort "hej!" hinner kommuniceras. I backen ut ur Jönköping går det hårt. Jag får trycka hårt för att följa med. När vi börjar närma oss Gränna meddelar jag gruppen att jag släpper. Försöker vara smart. Svänger in till macken som visar sig vara stängd. Bara att rulla vidare. En trio av röda ljus försvinner i fjärran. Nåja, jag visste det skulle bli solocykling. Bara rulla på. Börjar se fram emot pyttipanna i Ödeshög. När jag rullar in till Rasta så sitter trion där. Planen på pyttipanna förkastas och jag kastar i mig en macka. Nu är det plattare och jag borde kunna följa. Ljuset kommer och Östergötland passerar. Att cykla genom Linköping är inget vidare. I Norrköping blir det McDonalds. I Oscarshällsbacken blir det åter att bita ihop. Nyköping. Slakmotor. Jag biter ihop. Jag inser att detta är över min förmåga, men nu är Södertälje nära! Det som varit "hemmaplan" för mig. Klart jag vill göra dem sällskap dit! Men det är varm, det är jobbigt.
I industriområdet vid Scania är det nära att resan tar slut för Martin då han nästan hamnar i sidan på en bil som svänger höger över cykelbanan. Jag har sagt att jag tänker släppa gruppen i Södertälje. Så efter stoppet i Södertälje rullar jag iväg aningens före de tre, jag tänker att de ska hinna ikapp mig och jag då hinner tacka för snålskjutsen och önska dem lycka till. Till min irritation navigerar jag fel på vägen ut och tänker att nu ser jag dem inte mer, attans. Men ett par kilometer utanför stan så kommer de ikapp mig, de har också navigerat fel. Jag tänker "kan jag följa några kilometer nu blir det några färre solo". Så jag trycker lite mer än jag borde, igen. Men sedan ökar trion farten och nu vet jag att det är färdigt. Nu är det solo!
Och lika mycket som jag fick slita 2018 från färjan till Södertälje, lika mycket får jag slita från Södertälje till färjan. Jag vet inte vad det är med den vägsträckan, men den är någon form av nemesis. Jag åker färjan en timme efter skåne-trion. Jag hinner blunda en stund i väntan på färjan. Tänker att jag ska slumra en stund på andra sidan också. Men det är så mycket insekter så det går inte. Försöker vila en stund på handikapptoaletten men utan framgång. Pillar lite med ljus och laddning men det krånglar (min igaro slutade mata ut efter första natten). Rullar till Söderköping i ok tempo till slut. En älgko och två kalvar passerar nära, vackert!. I Söderköping blir det lite längre stopp med mat.
Sträckan som kommer nu fasar jag för. 2018 cyklade jag och Toni tillsammans och den kändes evighetslång. I mörkret går det inte fort, men det är inte heller lika slitsamt som då. Tröttheten kommer och jag har lovat mig själv att vara lite smartare. Jag testar en ny strategi. Jag är trött, lägger mig i vägrenen, 20 minuter timer, upp och cykla vidare. Är jag fortfarande vinglig så blir det ner i diket igen för ny tupplur. Någon gång blir det dubbla 20-minutare. Jag skulle tro att det blir 5-6 20 minutare under natten. Effektivt? Tveksamt. Men jag rullar framåt, Åtvidaberg passeras, Kisa passeras. Ljuset kommer. Det är fint. Det är svalt. Det går inte fort, men inte heller långsamt. Värmen kommer. Jag möter Adrian, nu finns tid att stanna för att byta några ord, kul! Eksjö. Köper tandborde och tandkräm. Det känns bra att borta tänderna. Handlar frukost som äts rullande. Känner mig effektiv. Men sedan händer något. Nu kommer en svacka. Vet inte om det är värmen, sömnbristen, näringen, men något händer. Det är långt så inihelvete till Torsvik. I mitt minne är det bara nedförsbacke dit. Mina minnen från 2018 stämmer inte alls. Möter Schlocum och byter några ord. Kul. Men mitt humör är inte kul. Jag vill bara till Torsvik. Till slut kommer jag fram. Tvingar i mig mat och dryck. Vet att det är uppförs från Taberg. Gnetar på i värmen. Det går inte fort. Gnetar på. Kommer till slut fram till 26an och korsar den. Har cyklat denna vägen tidigare. Men om det är värmen, alla mil i benen, eller ett dåligt minne vet jag inte. Men det är hemskt. Bara uppför. Varmt. Och uppför. Brukar roa mig att räkna på snitt, gissa sluttid etc. Men med den fart jag har nu är det bara deprimerande. Fy. Till slut rullar jag in i Gällstad. Precis vid infarten möter jag en annan randonnör (tror jag iaf). Men jag har för hög fart, hinner/orkar in reagera, vill bara till butiken. Förlåt till dig jag mötte! Det blir mest mer vätska, och en isglass. Från Gällstad till Sexdrega är det välbekanta vägar för mig. Känner mig starkare i Vegby nu än 2018, skönt. Börjar räkna på sluttid. Kanske Sub55 är möjligt. Trycker på en stund, tänker sedan att det inte är någon ide och slår av, trycker sedan på en stund till, ger sedan upp igen. Låter spekulationen på sluttid bero en stund till.
I Kinna blir det snabbstopp på McDonalds. Fylla flaskor, svepa cola, en milkshake i näven och två dubbla cheeseburgare i påsen på ryggen. Börjar inse att sub55 borde vara görbart. Försöker hålla fart, men inte gå på för hårt. När länsgränsen till Halland passeras inser jag att Sub55 borde vara lugnt. Kanske att jag kan nå Sub54 om jag jagar. Men nu gör jag något som är ovanligt för mig, jag "tar det lugnt". Jag nöjer mig med Sub55 och istället kan jag faktiskt uppskatta omgivningarna. Och vilka omgivningar! Vissa sträckor i Halland är så fina. Som dalgångar där det odlas. Och jag är där i precis rätt tid! Det är tidig skymning, temperaturen sjunker en aning, kroppen känns bättre och ljuset är fantastiskt! Detta är bland de bättre stunderna jag haft på cykel. Trött, glad och tillfreds!
Kroppen blir tröttare och tröttare. Reflexvästen åker på igen när skymningen kommer. Sista milen mot Falkenberg är samma som på vägen ut. Bara att denna gången känns sträckan fem gånger så lång! Kryssar åter genom staden. Skönt att inte vara stressad. Och kommer tillbaka till starten efter ungefär 54h15min. Mycket nöjd!
Sitter två timmar på Max och väntar på skjuts hem. Dricker en milkshake, mer vill inte kroppen ha. Men jag somnar inte! Känner mig bättre i kroppen än efter både 2018 och PBP.
Stort tack till Nils, Oscar och Martin som lät mig åka snålskjuts allt för länge. En dag hoppas jag bli stark nog för att ge tillbaka några förningar.
Tack till Åsa och Henrik för banläggning. Tack till Randonneur Stockholm som arrangerar.
Lärdomar?
Jag vill gärna cykla LoSS nästa år. Och då behöver jag en bra sovstrategi.
Cykla med pinnar är bra. Men jag vill ha en annan krökning på dem.
Det är svårt att få med mycket mat på en liten cykel. Jag måste ordna den där ramväskan jag funderat på i flera år. Nu cyklade jag med "gympapåse" på ryggen. Det funkade, men inget jag pillar med i farten. Och inte vid snabbstoppen heller.
Jag måste hitta en bra lösning på att ladda gps/telefon. Nu har jag SON-nav + SON-belysning. Fungerar bra. Men ville använda en igaro för att ladda gps och telefon/powerbanks. Nu när igaron slutade fungera fick jag prioritera ner telefonen. Och den hade jag tänkt ha för att spela lite musik när det blev som jobbigast.
//Tobias
Fjärdebrunn
Aktiv medlem
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
Vilken åkning Tobbe. Jäkla pannben. Bara 4 timmar efter randoeliten över 60 mil solo väcker en jäkla respekt. Tack för RR.
nieves
Aktiv medlem
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
2 ggr dessutom, första gången helt ok, andra gången vände jag i dörren då det var piss och skit över hela golvet. Anton låste väl in sig på en bensinmackstoa? Det fanns 2 och då folk hela tiden ryckte i dörren så gick han in på macken och lånade penna och papper. Ur funktion eller ngt liknande ska visst ha författats på pappret, allt för en ostörd sömn.
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
Jo, D2 iaf. Ur en tveksam batch så ingen garanti. Ska kolla så kablaget är ok. Den röda dioden blinkade bara, gick aldrig över till fast. Precis som lampan skulle vara tänd typ, fast den inte var det. Felsökning ska ske vilken dag som helst.. typ dagen innan nästa gång den behövs ;)
nieves
Aktiv medlem
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
Jag har testat min men inte monterat, det får bli prio 1 till 2021. Jag skriver i igarotråden om jag kommer på ngt mer.
Igaro D1/D2, tips, tricks och upplevelser.
Jag har införskaffat en D2 Pro https://www.igaro.com/ och tänkte höra med er andra om hur ni har fäst fast denna på cykeln? Jag tänker mig att sy upp ett litet fodral i cordura som jag kan fästa i ramen eller annan detalj med ett velcroband.
happyride.se
Fjärdebrunn
Aktiv medlem
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
Lampa med liten bank och USB är inte helt fel.
NotReallyGunde
Aktiv medlem
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
Lidl hade i våras en liten nätt 60 LUX lampa, vägde inte mkt men ger helt ok ljus. Den går att ladda med usb, inte köra med dessvärre, men som reservlampa är den fantastisk
ohellstrom
Aktiv medlem
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
Härligt kämpat och fin RR!
Vår trio körde en (i sammanhanget, för folk flest är det ju fortfarande ren galenskap) ganska konservativ sovstrategi (filar på en RR så får hålla lite på detaljerna) men det fungerade iallafall mycket bra med överraskande klara huvuden under hela sista dagen.
Mitt bud är att en aning försiktighet slår kamikazesömn på Sverigetempot...
Vår trio körde en (i sammanhanget, för folk flest är det ju fortfarande ren galenskap) ganska konservativ sovstrategi (filar på en RR så får hålla lite på detaljerna) men det fungerade iallafall mycket bra med överraskande klara huvuden under hela sista dagen.
Mitt bud är att en aning försiktighet slår kamikazesömn på Sverigetempot...
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
Ang sömn - det är lättare att testa/chansa när man är ensam (eller möjligen två) än tre (eller fler) eftersom man inte behöver jämka sömnbehovet sinsemellan och det är större sannolikhet att man hittar en lämplig sovplats om man i förväg kikat på karta och terräng. Men framför allt, en konservativ strategi är säkrare vilket i min bok har börjat bli allt viktigare.
ohellstrom
Aktiv medlem
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
Det vinnande konceptet är nog snarare självkännedom. Det är inte mycket lönt att ha en plan om man inte kan föra den ut i verkligheten.
Minns att desmo i backarna efter Sandared uttryckte förvåning att vi körde så kontrollerat, han hade ju som nämnt räknat med att bli avhängd där.
Det var dock närmare 100 mil kvar fortfarande ?
Minns att desmo i backarna efter Sandared uttryckte förvåning att vi körde så kontrollerat, han hade ju som nämnt räknat med att bli avhängd där.
Det var dock närmare 100 mil kvar fortfarande ?
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
Nu förstår jag inte.
ohellstrom
Aktiv medlem
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
BÅDE Nisse och Martin pratar fortfarande med mig...
Kan dock lugna dig med att min konservativa sömn trots allt föregick med finfint täcke av aluminium.
robertenglund89
Medlem
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
Wow imponerande insats! Jag var en av de (två) som cyklade 100-milaren från Södertälje som ni vinkade åt :) Det var mitt första rando-lopp någonsin. Tidigare är längsta loppet jag cyklat halvvettern och längsta dagdistansen 25 mil, så let’s just say att det tog mig mer än 55 timmars att cykla klart, trots 20 mil kortare lopp, haha! Men jävligt kul!
När jag summerade mina lärdomar var de två tydligaste att man ska ha en cykel som inte gör ont (min var för aggressivt inställd) och kanske än viktigare - man behöver inte sova i närheten av så mycket som jag sov! Skulle vara kul att höra från alla er ruttade randonneurer hur ni tänker kring sömn! :)
När jag summerade mina lärdomar var de två tydligaste att man ska ha en cykel som inte gör ont (min var för aggressivt inställd) och kanske än viktigare - man behöver inte sova i närheten av så mycket som jag sov! Skulle vara kul att höra från alla er ruttade randonneurer hur ni tänker kring sömn! :)
NotReallyGunde
Aktiv medlem
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
Jag blir helt groggy av förlite sömn. Men 4 tim per natt räcker
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
En natt är inga problem att cykla sig igenom, det kluriga är den andra. Trevligast är att hitta en bra sovplats runt kl 1-2 och ta en ordnad tupplur till (strax innan) gryningen. Då kommer även dag tre vara lättare och snabbare. Senare och det går lite för långsamt på slutet, tidigare och man får sätta iväg med flera timmar kvar till gryningen vilket jag inte upplever som särskilt upplyftande.
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
Ok, jag tror, och har erfarenhet av, att 120 mil funkar utan sömn. Det är inte kul hela tiden att köra genom två nätter, men man piggnar till ibland också. Men det är bara en vettig strategi om man vill slå tider. Det är på lopp längre än det som det behövs bra strategier.
Och det är svårt. Som Oscar har sagt, så var det kanske inte riktigt smart som vi körde på senaste Svergietempot. Men vad blir bättre?
Och det är svårt. Som Oscar har sagt, så var det kanske inte riktigt smart som vi körde på senaste Svergietempot. Men vad blir bättre?
ohellstrom
Aktiv medlem
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
Det beror ju också på vad man menar med ”bättre”. Ska man ge sig själv chansen att cykla maximalt fort ska man ju gå ut hårt och hoppas att det håller.
På en kortare distans riskerar man att tvingas sakta ner. På 1200k är insatserna högre med en ”100%-strategi”.
Sover man ett par timmar har man ju ”gett bort” 4-5 % av tiden. Man kan nog cykla in en del men inte allt.
Å andra sidan minskar risken för olyckor ganska markant vilket jag, precis som NLC, viktar allt högre.
c.o.h.j
Aktiv medlem
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
För mig var det första distansen över 60 mil och jag tog en paus i Falkenberg på totalt 12,5h varav sovtid var 7h vilket var lite väl länge men kunde inte somna så tidigt på kvällen, men hade bra energi dagen efter iaf, det kan man spara 5-6h iaf. Säkerhet är något ja alltid tänker på, och vid ensamcykling nattetid och sträckan till Söderköping med mycket vilt åkte jag och bromsade mest hela tiden och såg allt för mycket vilt på och bredvid vägen, efter färjan 06:30 så slog tröttheten till 6-7mil innan Södertälje och all energi gick till att inte köra av väg eller krocka När det var kurvigt.
jag fungerar vanligtvis inget alls om jag är vaken +24h , men verkar fungerade mycket bättre än jag trodde när ja testat i sommar vid cykling , bara ja satt på cykeln men när ja tog paus kändes tröttheten. Natt 2 med minimal sömn efter väg får ja prova nästa gång. Sömnbristen känner jag av resten av veckan sen iaf...
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
Ja, detta förutsätter att det inte är alltför tidigt eller sent på året så att man efter 2-3 timmars sömn vaknar att det ljusnar. Om det är idealiskt eller ej beror på många andra faktorer men det var definitivt tillräckligt för att slutföra loppet, resa hem och dessutom vara snygg och trevlig dagen efter.
ohellstrom
Aktiv medlem
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
Även under resans gång var vi snygga, som här vid förmiddagsfikan i Torsvik någon timme efter avslutad skönhetssömn.
Att vi var trevliga syns ju på den uppsluppna stämningen ;)
Att vi var trevliga syns ju på den uppsluppna stämningen ;)
ohellstrom
Aktiv medlem
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
Kan ju kosta på mig att inviga lite fler i denna lilla episod...
Att randonneurer kan börja resonera som barn i pressade situationer är ju ett välkänt faktum och något man lärt sig hantera.
Därför var det också med både lugn och elegans NLC tilltalade de frustrerade föräldrarna till den lilla pojken med det stora missnöjet över fruktutbudet på Shell Torsvik.
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
Funderade ett tag på vilka som hade störst sömnskuld, föräldrarna till sub-1 + ~3 års barnen eller två tokar som redan genomgått sin härdning och därför använder vunnen erfarenhet till att göra annat än att sova. Insåg snart att vi lätt låg i lä... Men kul med barn som inte låter sig mutas med varken godis, glass eller risifrutti.
Spacekitty
Aktiv medlem
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
Jag trodde det var er medpassagerare T0TTE som ska ha en banan.
ohellstrom
Aktiv medlem
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
Precis! Det var tider det. För att återknyta till sömndiskussionen så var det (som forumets alla kalenderbitare samt de som var där redan har full koll på) när mina barn var just 1 och 3 (dvs 2015) som jag, för hittills enda gången, faktiskt somnade på cykeln så till den grad att jag körde i diket.
ohellstrom
Aktiv medlem
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
Fick plitat ner några rader... jag menar sidor...
BRM1200 - Bakvänt från framsidan
Efter en synnerligen märklig vår med först hemarbete och efterhand inget arbete alls hade ändå några cykelturer avverkats… använde de första 250km av maj månads 40-milare till att cykla mig i form, plågat hängandes efter en absolut topptrimmad Martin. På 60-milaren i slutet av Juni var det så (faktiskt) världspremiär för ”Skånska Randoeliten” i trioformat då även Nisse anslöt. 20:41 trots både solsting och elaka knäproblem i gruppen. Men det visade också på en enorm potential i samarbetet. Vi hanterade motgångarna med stort lugn. Pratade om hur vi hade det, saktade ner när det behövdes, tog paus när det behövdes. Jobbade på det vi kunde, lugnt och metodiskt. Succé.
Så kom plötsligt informationen att Randonneurs Stockholm rekade en 1200km. Intressant. Snacket gick igång. I ett utslag av förvirring och bristande uppmärksamhet var det dock inte förrän fredagen 10 juli jag insåg att det nyinsatta Södertälje 1200km ”Kust till Kust” faktiskt skulle gå av stapeln 13 augusti I ÅR.
Trots lite avslagna protester om att jag ju hade tre veckors seglingssemester planerad precis innan samt att det ju är ett jävla meck att ta sig till och från Södertälje ”bara för att cykla lite” fick jag klart besked från Martin och Nisse att min medverkan egentligen inte var förhandlingsbar. Här skulle cyklas långt och fort och det skulle vara gemensamt.
Sagt och gjort. Sällskapet fällde nog avgörandet. Det är väldigt mycket lättare att förklara hemma att man ska ut med två pålitliga karlar än utan. Med ett inställt Sverigetempo, inte att lopp att löpa så långt ögat når och som sagt en minst sagt flexibel kalender så skulle här minsann cyklas. Efter en liten dialog omkring att undvika onödiga resor med arrangörerna tillika banrekognoserarna Åsa och Henrik uppdaterades dessutom loppets upplägg till att inkludera möjligheten till start och mål i Falkenberg, samt cykling av banan baklänges och på så vis faktiskt få möta Södertäljegänget två gånger. Förnämligt och närmast socialt i en annars ganska ensam sport.
Höll igång bäst jag kunde under semestern; sprang 200km på tre veckor och jagade stravasegment i varenda hamn längs skånska västkusten. Var väl ändå lite nojig över den okonventionella uppladdningen men Nisse lugnade mig med att pannben och erfarenhet ändå är viktigare än kilometer i benen när loppen blir längre än 400km. Och nog är det bättre att kunna maxlöpa uppför en backe i 4 minuter än att inte kunna det, även om det är i två dygn man ska cykla…
Trots min status som superstjärna (jaja) i en av Sveriges absolut minsta nischsporter har jag aldrig köpt en cykel specifikt anpassad för att cykla snabb-brevet. Den här gången bestämde jag mig för att använda mig Trek Crockett crosscykel. Hade hört att det skulle vara både grusväg och dålig väg så möjligheten att köra 32mm tubelessdäck blev avgörande. Enda lilla kompromissen var att jag fick hålla tillgodo med singelklinga. 42 fram och 11-32 bak skulle det bli.
När vi rullade ut från McDonald’s i Falkenberg på torsdagen kl 16 var planen ganska klar. Korta stopp, ingen sömn första natten, 2-3 timmar andra natten. 50 timmar borde vara möjligt om saker och ting gick bra. Samtidigt var vi väl alla tre i lite ”semesterform” så vår plan hade en viss konservatism i sig; vi ville hellre ha trevligt och cykla säkert än komma i mål en timme tidigare.
Efter den stekheta 600k i juni hade jag dragit slutsatsen att en del av den mat jag haft med mig var för svår att få i sig i värmen. Så den här gången hade jag satsat på mer lättsmält dito: mackor med jordnötssmör, nutella och sylt samt en ordentlig laddning godis. Jag är ju inte dummare än att jag vet att detta är i överkant sött, så i ett försök att balansera upp sammansättningen hade jag också med mig 7-8 kokta ägg. Hade också med mig rikligt med elektrolyttabletter samt koffein för att kunna klara både salt och sömn.
Vi var sex startande från västkusten; jag, Martin, Nisse, P-O, Klas och Tobias och alla höll ihop på det inledande benet till Landvetter 146km bort. Det rullade på fint på vackra vägar längs kusten upp genom Varberg och sen inåt landet förbi sjöar, skogar och fält. En ganska magisk sommarkväll när allt kommer omkring. Det kan lätt bli lite väl tuff körning i starten, speciellt kombinationen av större grupp och okända ansikten är lurig. När man legat på rulle länge är man ju frisk när man väl kommer i front och vill man sen visa sig på styva linan framför de andra kan benen lätt brinna ut alltför fort. Den här sextetten körde dock föredömligt sansat men effektivt och vi anländer till Landvetter strax före kl 21, alltså med ganska precis 30 i snitt.
På den ganska sömniga OKQ8-macken som påstås ligga intill Sveriges näst största flygplats (en större infrastrukturanläggning avsedd att hantera passagerare, avgång och ankomst för så kallade ’flygmaskiner’, vilka var ett populära transportmedel fram till och med senvintern 2020) var det mest anmärkningsvärda att de hade installerat någon slags snålspolande vattenspararkranar på toaletten som medförde att man a) endast med stort tålamod kunde utföra en coronakorrekt handtvätt samt b) definitivt inte fylla en vattenflaska. Efter att ha köat snällt i kassan för att få vatten tände vi lamporna och rullade ut för att möta natten, dock utan P-O och Klas som bestämde sig för längre paus och fortsatt färd på tu man hand
Vi visste att det skulle vara många backar under natten, både före och efter kontrollen i Mullsjö (270km) men eftersom vi också visste att det var omkring 1000km kvar körde vi kontrollerat och fint. Tobias, som redan innan start hade anmält sig som passagerare på pågatåget ”så länge han orkade” fick därmed (antar jag) en ganska fin resa genom natten.
Sömnmässigt är det ganska bra med start på eftermiddag/kväll – man är fortfarande ganska frisk fysiskt när natten kommer och det är definitivt lättare att hålla sig skärpt i huvudet när kroppen fungerar. Jag petade i mig nån koffeintablett men sömnbehovet verkade vara helt under kontroll i gruppen. Men nog är det en märklig tanke att det är över ett dygn tills man ska få sova… över 600km till enligt planen. Påbörjar nån slags nedräkning i huvudet, men talen är lite för stora för att tankeleken ska vara riktigt meningsfull.
Nånstans kring 200km börjar jag märka av ett tilltagande obehag i magen. Maten smakar mig inte och det blir mindre och mindre attraktivt att dricka. Stoppar vid en kyrka och får rent vatten i flaskorna vilket hjälper, men det är ändå med ett tilltagande illamående vi rullar vidare. Natten i sig är varm och skön och jag tror vi ser två eller tre bilar på 4 timmar. Grusvägarna kring Mullsjö klaras av utan drama i mörkret och med knappa 300km (och dryga 10 timmar) på mätaren kommer vi ner till Vätterns strand och rullar igenom Jönköping. Här dyker det plötsligt upp spridda grupper av cyklister – det är såklart de startande från Södertälje som nu cyklat (nästan) lika långt som vi. Det hejas och vinkas glatt, dock utan att någon stannar för att snacka. Det är vackert längs Vättern strax innan gryningen.
I Ödeshög efter 370km är mitt illamående såpass besvärande att jag får be om en sittande paus på den dygnöppna Rasta. Detta är en av styrkorna i vår lilla grupp: ärlighet och lyhördhet kring de problem som uppstår. Martin och Nisse hade vetat i många timmar att jag inte var 100% och nu var det dags att försöka adressera problemet. Klämmer i mig en macka med köttbullar och rödbetssallad (en anrättning som jag efter 17 år som utlandssvensk är löjligt förtjust i men som Martin berättar att han förätit sig på ganska svårartat under studietiden… så olika det kan bli) och dricker en liter blåbärssoppa och får det betydligt bättre. Varför jag blev illamående vet jag inte riktigt… man kan spekulera i att min medhavda matsäck var för söt, att jag åt för mycket i starten, att jag fick för mycket salt eller för lite salt, för mycket eller för lite vatten… för varmt, för trött, stressad, hade ätit något dåligt tidigare på dagen... etc etc… Men det är som det är med det och det är den typen av situationer man måste lösa i den här sporten. Den här gången var lösningen en extra paus i Ödeshög för att få kontroll på de kroppsliga systemen. Pausen innebar också att Tobias, som mötts av ett stängt etablissemang I Gränna där han annars tackat för sig, åter anslöt till gruppen för vidare färd över Schlätta.
I morgonsolen över den lättåkta terrängen roade Nisse med en mycket svår östgötsk dialektquiz. ”Vadstena” gick väl någorlunda att få till, men både ”Väderstad” och ”Krokek” befann sig utanför deltagarnas fantasi.
Rent cykelmässigt rullar vi runt på tre gubbar på invant manér med ca 5km i front åt gången. Ibland är det mycket skitsnack, ibland kompakt tystnad. När vi rullar genom Linköping har det blivit alldeles normal fredagsmorgon och någon ivrig pendlare cyklar om oss. Vi bombar väl inte direkt genom stan utan är mer intresserade av att hitta en buske att kissa i och eventuellt få se något JAS-plan flyga över. En buske hittar vi i alla fall och kan därefter sätta kurs vidare längs den glömda, gamla E4-an mot norr.
I Norrköping, efter 480km vankas det brunch. Dessvärre utan att få gå på Promenaden men väl på ett av stadens (utgår från att en så pass stor stad har flera) McDonald’s som dukar upp med en verksam kombination av BigMac (bacon), milkshake och kaffe.
Rullar ut ur staden och tar sikte på banans vändpunkt Södertälje (615km). Bråviken ligger alldeles otroligt stilla i förmiddagssolen. Sällan har jag sett ett så skinande blankt vatten. Faktum är att den här delen av banan tar oss igenom trakter som jag har mycket ringa erfarenhet av och definitivt ingen på cykel. Några bil- och tågresor till Stockholm har jag gjort i livet men de är få och längesen.
Det är i huvudsak fortsatt lättåkt och närmast vindstilla så trots att vi nu varit igång ett tag snittar vi över 30 mellan Norrköping och Södertälje. En mer och mer markant utmaning är värmen som är i ungefär samma storleksordning som hastigheten. Enhetligt i alla fall. I Södertälje välkomnas skåningarna av att någon skrivit ”Scania” på i stort sett alla byggnader. Mycket omtänksamt. Mindre omtänksam är den högersvängande bil som sånär klipper Martin. Det blir lite rop och skrik, både från oss och Martins däck, och en del upprördhet men alla undkommer oskadda och vi rullar lugnt den sista biten in till CircleK. 615km på dryga 22 timmar vilket firades med varsin (alkoholfri) öl, en skvätt Ramlösa över huvudet samt lite annat smått och gott. Tyvärr fanns ingen blåbärssoppa, men en liter fruktyoghurt fungerade också utmärkt.
En utmärkt första halvlek; från och med nu var vi ju på väg tillbaka. Att andra halvan skulle ta längre tid än första var ganska givet: benen är såklart inte lika friska och vi hade inga planer på att försöka forcera oss igenom andra natten helt utan sömn. Den långa nedräkningen var nu nere på bara 260km till det planerade sovstoppet.
Först gällde det att nå färjan över Bråviken. Vi rullade iväg från Södertälje en stund innan kl 15 och det skulle vara 118km att cykla. Med den goda form som visats under resan hittills borde avgången 19.07 vara rimlig att nå. Dock hann vi inte speciellt långt från Södertälje innan vi märkte att det nu var riktigt jävla varmt, det var motvind samt att benen inte hade cyklat 615km på 22 timmar helt gratis. Det gick segt. Det kan vara lite tufft att hantera upplevelsen av att det ’plötsligt’ (man glömmer ju lätt det stora perspektivet) inte flyter på så bra som tidigare. Rullade upp till Nisse och utryckte viss frustration över min egen seghet varpå vi tog tjuren vid hornen och istället för att deppa ihop skruvade upp tempot med kortare förningar. Värmen och motvinden var det inte mycket att göra åt, men att bryta rytmen och tvinga fram lite jävlaranamma funkade ganska bra för att bryta dödläget. Tobias, som återigen hade tackat för sig i Södertälje men hängt på en bit under den sega starten fick nu släppa och få lite vind på näsan.
Efter några timmars ganska hårt arbete kunde vi se att vi hade kontroll på färjeavgången. När vi dessutom fick möjlighet att ta ett snabbstopp och fylla flaskor och skölja huvuden vid den lilla bensinmacken i Stigtomta kändes den sista timmen till båten något drägligare. Rullade ner vid färjekajen i kvällsol strax innan 19. Cafeet hade, oturligt nog för deras del då vi annars nog tömt butiken på glass och läsk, stängt redan kl 18. Det fick bli lite plaskande i strandkanten istället under den korta stund vi väntade på färjan.
Väl på andra sidan väntade en knapp timmes platt åkning i en mycket vacker och svalare kvällsol (det var helt enkelt väldigt mycket sol och få moln) till banans fjärde kontroll i Söderköping (760km). Det var en något kokt trio som hällde i sig yoghurt, läsk och allt möjligt annat med vätska och energi samt även lite mackor och wraps. Som nämnt tidigare finns det massor av möjliga förklaringar till mitt inledande illamående och även fortsatt måttliga aptit under cykling – kontentan är i alla fall att jag fick förlita mig mer på att äta vid stoppen och mindre på cykeln än jag är van vid. Fungerade egentligen fint när jag väl fattade vinken; är van att gå länge utan mat och med så pass få kontroller hade vi inte överdrivet många möjligheter att schabbla bort tid ändå.
Det återstod ännu ca 120km till vår tilltänkta sovplats, men vi kände oss hyfsat pigga och fick förnyat mod av att temperaturen nu föll. Solen gick ner en stund efter avgång och vi rullade in i natten mot Åtvidaberg. Åtvidaberg har tidigare varit skådeplats för en finfin tupplur i ett hyrsläp men den här natten rullade vi igenom, rimligt trygga på att kunna nå det vindskydd längs Östgötaleden som i förväg identifierats vid kilometer 884. Det skulle visa sig bli 7 långa mil längs väg 134…
Det närmade sig midnatt och vi hade cyklat i 32 timmar och varit vakna i 8-10 ytterligare innan start (nackdelen med eftermiddagsstart). Vägen kantades av skog och när dessutom en fuktig dimma drog in var det som att cykla i en kompakt, mörk tunnel. Ena stunden sprang att rådjur över vägen alldeles bakom oss. Så var det grävlingen som bestämde sig för att korsa vägen alldeles framför. I ett sånt läge är det kanske snarast en fördel att lida av kraftig sömnbrist – man reagerar helt enkelt för långsamt för att bromsa och undviker därmed en masskrasch.
Förvirringen börjar bli alltmer påtaglig… cyklingen går långsammare och våra tre framlampor, tre kroppar och tre cyklar får skuggorna att vandra. Det talas om MASSOR av rådjur och nog fan är ALLA de vita strecken längs vägen grävlingar. Det varnas för en sjö på höger sida av vägen. Och var fan kom alla backarna från? Här satt vi och hade för oss att 134:an var en hyfsat lättåkt, stor väg… Dessutom är det svinkallt, rått och fuktigt. Eller, det är väl 8-9 grader vilket man inte skulle reagera på en natt tidigare på säsongen eller i Norge men när man är klädd för och bakats i 30 grader hela dagen är det något av en systemchock. Vi får stanna och gräva fram vantar och undertröjor etc. som vi egentligen bara tänkt sova i. Tiden går väldigt långsamt nu och vi är alla eniga om att det inte skulle göra nånting alls om vi kunde få sova tidigare. Men det är inte lätt att hitta något… bara skog, kall och fuktig skog. Kommer till sist till Kisa där det för all del finns en del möjligheter till en powernap, men inget som är tillräckligt avskilt för en aningen längre sovstund. Vi inser att det nu inte finns andra möjligheter än att cykla de sista 24km till vindskyddet. Arbetsfördelningen i ett sånt här läge blir närmast per automatik något annorlunda. Det är inte jämna 5-kilometersdrag som gäller utan istället blir det den som inser att han är friskast för stunden som tar täten så att gruppen faktiskt kommer framåt.
Till sist är vi framme och lyckas navigera oss den sista lilla biten genom en liten skogsdunge (tack google för möjligheten att studera sånt i förväg) fram till vindskyddet. Dessvärre kan vi snabbt konstatera att detta inte är ett övernattningsvindskydd utan bara har sittplatser längs sidorna och jordgolv i mitten. Så det blir till att lägga sig på marken utanför. Liggunderlag blåses upp och kombineras med individuella varianter av bivvy bag, alufiltar och jackor. Klockan är väl närmare 02.30 när vi kommit på plats med extrakläder etc och enas om att sätta väckarklockan på 05.00. Jag trycker i mig ett par kokta ägg, virar in mig i min engångsfilt och hinner tänka att himlen är stjärnklar och vacker innan jag somnar som ett barn.
Om de sista timmarna fram till sovpausen präglats av oväntad fukt och kyla och (mindre oväntad om man ska vara ärlig) enorm sömnighet så fungerar resten av sovplanen perfekt. När klockan ringer gryr dagen och vi kan klä oss och packa ihop sovsakerna med utsikt över en fin liten sjö. Morgonen är för all del inte varm men sömnen har gett ny energi och nattens misär är borta. Ute på vägen igen har vi nu ca 320km kvar till Falkenberg och rullar framåt i 30+ km/h vilket står i skarp kontrast till nattens harvande tio pinnhål längre ner.
Tar ett snabbt foto vid kontrollen i Eksjö (916km) vid 7-tiden samt fyller vatten på kyrkogården. Strax utanför Eksjö möter vi Adrian som är ensam i front av Södertäljestartarna. Vi stannar lite kort, tar en bild ihop och snackar om loppet. Utöver att Adrian kan rapportera inslag av platt mark de sista milen kring Falkenberg är det väl ingen som har nån direkt tröst att komma med: vi ska alla ut och cykla backar, backar och fler backar. Att det kommer bli varmt som en ugn idag också har heller inte undgått någon.
Nu var det ju en vacker morgon, vi var styrkta av skönhetssömnen och det var ju dessutom under 300km kvar. Vi var faktiskt på väg hem så det var med gott humör vi arbetade vidare mot Torsvik alldeles innan 1000-strecket där det väntade både kaffe och toalett, allt efter preferens. Ytterligare stärkta tog vi hål på loppets sista 200km – slutspurten skulle man väl kunna kalla det. Trots en del långsam cykling under natten och över två timmars sömn fanns 50 timmar inom räckvidd. I alla fall i några kilometer till innan undertecknad drabbades av punktering då en elak sten skar ett ganska stort hål i däcket. Det tog några försök med pump, sen med mer tubelessvätska och till sist med en ”mask” i hålet innan vi kunde rulla vidare. Efter detta var sub50 väl ganska utopiskt och måhända gjorde detta att vi tappade fokus en stund för det tillkom ytterligare något stopp under den följande timmen.
I Gällstad blev det stopp av absolut nödvändig natur, med den stora fördelen att en dam stod och sålde iskall läsk precis vid toaletterna. Det exakta sammanhanget är väl lite oklart, men gott var det där vi stod inklämda mot en vägg för att få skugga från middagssolen. Över 30 grader här och sånt märks. Iväg igen på rundans andra storcirkelrutt för att undvika Borås (?) mot sista kontrollen i Kinna som vi av någon anledning hade fått för oss skulle ligga en mil tidigare än den faktiskt gjorde. Detta ledde väl till viss förvirring kring hur lång banan faktiskt skulle vara. Några bonuskilometer blir det ju alltid men FÖR många i det här läget skulle göra det besvärligt att komma under 51 timmar också. Vi stoppade i knappt 10 minuter vilket får anses vara snabbt med 110 mil och nästan två dygn i kroppen. Det hälldes vatten på flaskor och huvudet och jag tryckte i mig en Magnum mest för att det är gott, men annars var det inte mycket fokus på energiintag nu för någon av oss. Det fanns nog en känsla av att nu skulle vi bara göra det här färdigt och 10 mil (97km för att vara exakt) kan man väl alltid cykla.
Vi hade väl nån slags tanke att vi alldeles strax skulle befinna oss på en halländsk slätt, bombandes mot Falkenberg. Det skulle visa sig att vi hade dryga 700 höjdmeter kvar de kommande 5-6 milen vilket kostade en del kraft. De första timmarna blåste det också motvind så snart det öppnade upp lite. Vi jobbade på och humöret var alltjämt gott. Faktiskt var humöret bra i princip hela tiden… det var kanske lite mindre bra under fredagseftermiddagens jakt på färjan och visst kan det kännas lite svart när man sitter och vinglar i knapp styrfart på natten… men den goda och sympatiska gruppdynamiken tycktes inget kunna ta ifrån oss.
Så, till sist, ortsnamn jag känner igen… Kungsäter, Rolfstorp, Grimeton… NU har Halland fan inte fler backar att bjuda på! Dessutom hade klockan nu blivit sen eftermiddag vilket innebar att sjöbrisen vridit upp på nordväst och gav en fin sida med. Nu blev det verkligen kört som om vi stulit cyklarna och vi närmade oss i rask takt resans mål. Med 2 mil kvar kom vi in på Glommens kustväg som också utgjort starten på banan drygt två dygn tidigare. I det här läget är kroppen på något sätt frikopplad från hjärnan och det finns egentligen ingenting som kan hindra en att trampa sista biten in. Visst gör det ont i fötterna och man märker att händerna är trötta men cykeln rör sig framåt… under 10 kvar... in genom centrala Falkenberg.. förbi stationen, under E6:an.. vänster, vänster igen, inte råka krocka i sista rondellen när man tycker man är framme… mental bredsladd och dunka handen i väggen på Preem kl 18:39. 50 timmar och 39 minuter, 1210km. Inte så illa pinkat.
Vi möttes av Martins fru som fick se en uppvisning i klassiskt osammanhängande uppträdande där vi skulle ta gruppbild, skriva meddelanden på telefoner samt såklart försöka summera två dygn på en sekund, allt med känslorna utanpå kläderna.
Här skildes trion: Martin åkte och badade med familjen medan jag och Nisse satte i oss välförtjänta skrovmål på Max. Milkshake till hamburgare är en slags dekadens som jag egentligen bara får uppleva på långcykling. Sedan inhandlades folköl och chips innan vi rullade tillbaka mot stationen och slog oss ner på 19:37-tåget söderut. Där satt vi i våra minst sagt välanvända kläder och snackade skit medan tåget fylldes på mer och mer på varje station för att till sist bara innehålla två lediga platser; en bredvid Nisse och en bredvid mig.
BRM1200 - Bakvänt från framsidan
Efter en synnerligen märklig vår med först hemarbete och efterhand inget arbete alls hade ändå några cykelturer avverkats… använde de första 250km av maj månads 40-milare till att cykla mig i form, plågat hängandes efter en absolut topptrimmad Martin. På 60-milaren i slutet av Juni var det så (faktiskt) världspremiär för ”Skånska Randoeliten” i trioformat då även Nisse anslöt. 20:41 trots både solsting och elaka knäproblem i gruppen. Men det visade också på en enorm potential i samarbetet. Vi hanterade motgångarna med stort lugn. Pratade om hur vi hade det, saktade ner när det behövdes, tog paus när det behövdes. Jobbade på det vi kunde, lugnt och metodiskt. Succé.
Så kom plötsligt informationen att Randonneurs Stockholm rekade en 1200km. Intressant. Snacket gick igång. I ett utslag av förvirring och bristande uppmärksamhet var det dock inte förrän fredagen 10 juli jag insåg att det nyinsatta Södertälje 1200km ”Kust till Kust” faktiskt skulle gå av stapeln 13 augusti I ÅR.
Trots lite avslagna protester om att jag ju hade tre veckors seglingssemester planerad precis innan samt att det ju är ett jävla meck att ta sig till och från Södertälje ”bara för att cykla lite” fick jag klart besked från Martin och Nisse att min medverkan egentligen inte var förhandlingsbar. Här skulle cyklas långt och fort och det skulle vara gemensamt.
Sagt och gjort. Sällskapet fällde nog avgörandet. Det är väldigt mycket lättare att förklara hemma att man ska ut med två pålitliga karlar än utan. Med ett inställt Sverigetempo, inte att lopp att löpa så långt ögat når och som sagt en minst sagt flexibel kalender så skulle här minsann cyklas. Efter en liten dialog omkring att undvika onödiga resor med arrangörerna tillika banrekognoserarna Åsa och Henrik uppdaterades dessutom loppets upplägg till att inkludera möjligheten till start och mål i Falkenberg, samt cykling av banan baklänges och på så vis faktiskt få möta Södertäljegänget två gånger. Förnämligt och närmast socialt i en annars ganska ensam sport.
Höll igång bäst jag kunde under semestern; sprang 200km på tre veckor och jagade stravasegment i varenda hamn längs skånska västkusten. Var väl ändå lite nojig över den okonventionella uppladdningen men Nisse lugnade mig med att pannben och erfarenhet ändå är viktigare än kilometer i benen när loppen blir längre än 400km. Och nog är det bättre att kunna maxlöpa uppför en backe i 4 minuter än att inte kunna det, även om det är i två dygn man ska cykla…
Trots min status som superstjärna (jaja) i en av Sveriges absolut minsta nischsporter har jag aldrig köpt en cykel specifikt anpassad för att cykla snabb-brevet. Den här gången bestämde jag mig för att använda mig Trek Crockett crosscykel. Hade hört att det skulle vara både grusväg och dålig väg så möjligheten att köra 32mm tubelessdäck blev avgörande. Enda lilla kompromissen var att jag fick hålla tillgodo med singelklinga. 42 fram och 11-32 bak skulle det bli.
När vi rullade ut från McDonald’s i Falkenberg på torsdagen kl 16 var planen ganska klar. Korta stopp, ingen sömn första natten, 2-3 timmar andra natten. 50 timmar borde vara möjligt om saker och ting gick bra. Samtidigt var vi väl alla tre i lite ”semesterform” så vår plan hade en viss konservatism i sig; vi ville hellre ha trevligt och cykla säkert än komma i mål en timme tidigare.
Efter den stekheta 600k i juni hade jag dragit slutsatsen att en del av den mat jag haft med mig var för svår att få i sig i värmen. Så den här gången hade jag satsat på mer lättsmält dito: mackor med jordnötssmör, nutella och sylt samt en ordentlig laddning godis. Jag är ju inte dummare än att jag vet att detta är i överkant sött, så i ett försök att balansera upp sammansättningen hade jag också med mig 7-8 kokta ägg. Hade också med mig rikligt med elektrolyttabletter samt koffein för att kunna klara både salt och sömn.
Vi var sex startande från västkusten; jag, Martin, Nisse, P-O, Klas och Tobias och alla höll ihop på det inledande benet till Landvetter 146km bort. Det rullade på fint på vackra vägar längs kusten upp genom Varberg och sen inåt landet förbi sjöar, skogar och fält. En ganska magisk sommarkväll när allt kommer omkring. Det kan lätt bli lite väl tuff körning i starten, speciellt kombinationen av större grupp och okända ansikten är lurig. När man legat på rulle länge är man ju frisk när man väl kommer i front och vill man sen visa sig på styva linan framför de andra kan benen lätt brinna ut alltför fort. Den här sextetten körde dock föredömligt sansat men effektivt och vi anländer till Landvetter strax före kl 21, alltså med ganska precis 30 i snitt.
På den ganska sömniga OKQ8-macken som påstås ligga intill Sveriges näst största flygplats (en större infrastrukturanläggning avsedd att hantera passagerare, avgång och ankomst för så kallade ’flygmaskiner’, vilka var ett populära transportmedel fram till och med senvintern 2020) var det mest anmärkningsvärda att de hade installerat någon slags snålspolande vattenspararkranar på toaletten som medförde att man a) endast med stort tålamod kunde utföra en coronakorrekt handtvätt samt b) definitivt inte fylla en vattenflaska. Efter att ha köat snällt i kassan för att få vatten tände vi lamporna och rullade ut för att möta natten, dock utan P-O och Klas som bestämde sig för längre paus och fortsatt färd på tu man hand
Vi visste att det skulle vara många backar under natten, både före och efter kontrollen i Mullsjö (270km) men eftersom vi också visste att det var omkring 1000km kvar körde vi kontrollerat och fint. Tobias, som redan innan start hade anmält sig som passagerare på pågatåget ”så länge han orkade” fick därmed (antar jag) en ganska fin resa genom natten.
Sömnmässigt är det ganska bra med start på eftermiddag/kväll – man är fortfarande ganska frisk fysiskt när natten kommer och det är definitivt lättare att hålla sig skärpt i huvudet när kroppen fungerar. Jag petade i mig nån koffeintablett men sömnbehovet verkade vara helt under kontroll i gruppen. Men nog är det en märklig tanke att det är över ett dygn tills man ska få sova… över 600km till enligt planen. Påbörjar nån slags nedräkning i huvudet, men talen är lite för stora för att tankeleken ska vara riktigt meningsfull.
Nånstans kring 200km börjar jag märka av ett tilltagande obehag i magen. Maten smakar mig inte och det blir mindre och mindre attraktivt att dricka. Stoppar vid en kyrka och får rent vatten i flaskorna vilket hjälper, men det är ändå med ett tilltagande illamående vi rullar vidare. Natten i sig är varm och skön och jag tror vi ser två eller tre bilar på 4 timmar. Grusvägarna kring Mullsjö klaras av utan drama i mörkret och med knappa 300km (och dryga 10 timmar) på mätaren kommer vi ner till Vätterns strand och rullar igenom Jönköping. Här dyker det plötsligt upp spridda grupper av cyklister – det är såklart de startande från Södertälje som nu cyklat (nästan) lika långt som vi. Det hejas och vinkas glatt, dock utan att någon stannar för att snacka. Det är vackert längs Vättern strax innan gryningen.
I Ödeshög efter 370km är mitt illamående såpass besvärande att jag får be om en sittande paus på den dygnöppna Rasta. Detta är en av styrkorna i vår lilla grupp: ärlighet och lyhördhet kring de problem som uppstår. Martin och Nisse hade vetat i många timmar att jag inte var 100% och nu var det dags att försöka adressera problemet. Klämmer i mig en macka med köttbullar och rödbetssallad (en anrättning som jag efter 17 år som utlandssvensk är löjligt förtjust i men som Martin berättar att han förätit sig på ganska svårartat under studietiden… så olika det kan bli) och dricker en liter blåbärssoppa och får det betydligt bättre. Varför jag blev illamående vet jag inte riktigt… man kan spekulera i att min medhavda matsäck var för söt, att jag åt för mycket i starten, att jag fick för mycket salt eller för lite salt, för mycket eller för lite vatten… för varmt, för trött, stressad, hade ätit något dåligt tidigare på dagen... etc etc… Men det är som det är med det och det är den typen av situationer man måste lösa i den här sporten. Den här gången var lösningen en extra paus i Ödeshög för att få kontroll på de kroppsliga systemen. Pausen innebar också att Tobias, som mötts av ett stängt etablissemang I Gränna där han annars tackat för sig, åter anslöt till gruppen för vidare färd över Schlätta.
I morgonsolen över den lättåkta terrängen roade Nisse med en mycket svår östgötsk dialektquiz. ”Vadstena” gick väl någorlunda att få till, men både ”Väderstad” och ”Krokek” befann sig utanför deltagarnas fantasi.
Rent cykelmässigt rullar vi runt på tre gubbar på invant manér med ca 5km i front åt gången. Ibland är det mycket skitsnack, ibland kompakt tystnad. När vi rullar genom Linköping har det blivit alldeles normal fredagsmorgon och någon ivrig pendlare cyklar om oss. Vi bombar väl inte direkt genom stan utan är mer intresserade av att hitta en buske att kissa i och eventuellt få se något JAS-plan flyga över. En buske hittar vi i alla fall och kan därefter sätta kurs vidare längs den glömda, gamla E4-an mot norr.
I Norrköping, efter 480km vankas det brunch. Dessvärre utan att få gå på Promenaden men väl på ett av stadens (utgår från att en så pass stor stad har flera) McDonald’s som dukar upp med en verksam kombination av BigMac (bacon), milkshake och kaffe.
Rullar ut ur staden och tar sikte på banans vändpunkt Södertälje (615km). Bråviken ligger alldeles otroligt stilla i förmiddagssolen. Sällan har jag sett ett så skinande blankt vatten. Faktum är att den här delen av banan tar oss igenom trakter som jag har mycket ringa erfarenhet av och definitivt ingen på cykel. Några bil- och tågresor till Stockholm har jag gjort i livet men de är få och längesen.
Det är i huvudsak fortsatt lättåkt och närmast vindstilla så trots att vi nu varit igång ett tag snittar vi över 30 mellan Norrköping och Södertälje. En mer och mer markant utmaning är värmen som är i ungefär samma storleksordning som hastigheten. Enhetligt i alla fall. I Södertälje välkomnas skåningarna av att någon skrivit ”Scania” på i stort sett alla byggnader. Mycket omtänksamt. Mindre omtänksam är den högersvängande bil som sånär klipper Martin. Det blir lite rop och skrik, både från oss och Martins däck, och en del upprördhet men alla undkommer oskadda och vi rullar lugnt den sista biten in till CircleK. 615km på dryga 22 timmar vilket firades med varsin (alkoholfri) öl, en skvätt Ramlösa över huvudet samt lite annat smått och gott. Tyvärr fanns ingen blåbärssoppa, men en liter fruktyoghurt fungerade också utmärkt.
En utmärkt första halvlek; från och med nu var vi ju på väg tillbaka. Att andra halvan skulle ta längre tid än första var ganska givet: benen är såklart inte lika friska och vi hade inga planer på att försöka forcera oss igenom andra natten helt utan sömn. Den långa nedräkningen var nu nere på bara 260km till det planerade sovstoppet.
Först gällde det att nå färjan över Bråviken. Vi rullade iväg från Södertälje en stund innan kl 15 och det skulle vara 118km att cykla. Med den goda form som visats under resan hittills borde avgången 19.07 vara rimlig att nå. Dock hann vi inte speciellt långt från Södertälje innan vi märkte att det nu var riktigt jävla varmt, det var motvind samt att benen inte hade cyklat 615km på 22 timmar helt gratis. Det gick segt. Det kan vara lite tufft att hantera upplevelsen av att det ’plötsligt’ (man glömmer ju lätt det stora perspektivet) inte flyter på så bra som tidigare. Rullade upp till Nisse och utryckte viss frustration över min egen seghet varpå vi tog tjuren vid hornen och istället för att deppa ihop skruvade upp tempot med kortare förningar. Värmen och motvinden var det inte mycket att göra åt, men att bryta rytmen och tvinga fram lite jävlaranamma funkade ganska bra för att bryta dödläget. Tobias, som återigen hade tackat för sig i Södertälje men hängt på en bit under den sega starten fick nu släppa och få lite vind på näsan.
Efter några timmars ganska hårt arbete kunde vi se att vi hade kontroll på färjeavgången. När vi dessutom fick möjlighet att ta ett snabbstopp och fylla flaskor och skölja huvuden vid den lilla bensinmacken i Stigtomta kändes den sista timmen till båten något drägligare. Rullade ner vid färjekajen i kvällsol strax innan 19. Cafeet hade, oturligt nog för deras del då vi annars nog tömt butiken på glass och läsk, stängt redan kl 18. Det fick bli lite plaskande i strandkanten istället under den korta stund vi väntade på färjan.
Väl på andra sidan väntade en knapp timmes platt åkning i en mycket vacker och svalare kvällsol (det var helt enkelt väldigt mycket sol och få moln) till banans fjärde kontroll i Söderköping (760km). Det var en något kokt trio som hällde i sig yoghurt, läsk och allt möjligt annat med vätska och energi samt även lite mackor och wraps. Som nämnt tidigare finns det massor av möjliga förklaringar till mitt inledande illamående och även fortsatt måttliga aptit under cykling – kontentan är i alla fall att jag fick förlita mig mer på att äta vid stoppen och mindre på cykeln än jag är van vid. Fungerade egentligen fint när jag väl fattade vinken; är van att gå länge utan mat och med så pass få kontroller hade vi inte överdrivet många möjligheter att schabbla bort tid ändå.
Det återstod ännu ca 120km till vår tilltänkta sovplats, men vi kände oss hyfsat pigga och fick förnyat mod av att temperaturen nu föll. Solen gick ner en stund efter avgång och vi rullade in i natten mot Åtvidaberg. Åtvidaberg har tidigare varit skådeplats för en finfin tupplur i ett hyrsläp men den här natten rullade vi igenom, rimligt trygga på att kunna nå det vindskydd längs Östgötaleden som i förväg identifierats vid kilometer 884. Det skulle visa sig bli 7 långa mil längs väg 134…
Det närmade sig midnatt och vi hade cyklat i 32 timmar och varit vakna i 8-10 ytterligare innan start (nackdelen med eftermiddagsstart). Vägen kantades av skog och när dessutom en fuktig dimma drog in var det som att cykla i en kompakt, mörk tunnel. Ena stunden sprang att rådjur över vägen alldeles bakom oss. Så var det grävlingen som bestämde sig för att korsa vägen alldeles framför. I ett sånt läge är det kanske snarast en fördel att lida av kraftig sömnbrist – man reagerar helt enkelt för långsamt för att bromsa och undviker därmed en masskrasch.
Förvirringen börjar bli alltmer påtaglig… cyklingen går långsammare och våra tre framlampor, tre kroppar och tre cyklar får skuggorna att vandra. Det talas om MASSOR av rådjur och nog fan är ALLA de vita strecken längs vägen grävlingar. Det varnas för en sjö på höger sida av vägen. Och var fan kom alla backarna från? Här satt vi och hade för oss att 134:an var en hyfsat lättåkt, stor väg… Dessutom är det svinkallt, rått och fuktigt. Eller, det är väl 8-9 grader vilket man inte skulle reagera på en natt tidigare på säsongen eller i Norge men när man är klädd för och bakats i 30 grader hela dagen är det något av en systemchock. Vi får stanna och gräva fram vantar och undertröjor etc. som vi egentligen bara tänkt sova i. Tiden går väldigt långsamt nu och vi är alla eniga om att det inte skulle göra nånting alls om vi kunde få sova tidigare. Men det är inte lätt att hitta något… bara skog, kall och fuktig skog. Kommer till sist till Kisa där det för all del finns en del möjligheter till en powernap, men inget som är tillräckligt avskilt för en aningen längre sovstund. Vi inser att det nu inte finns andra möjligheter än att cykla de sista 24km till vindskyddet. Arbetsfördelningen i ett sånt här läge blir närmast per automatik något annorlunda. Det är inte jämna 5-kilometersdrag som gäller utan istället blir det den som inser att han är friskast för stunden som tar täten så att gruppen faktiskt kommer framåt.
Till sist är vi framme och lyckas navigera oss den sista lilla biten genom en liten skogsdunge (tack google för möjligheten att studera sånt i förväg) fram till vindskyddet. Dessvärre kan vi snabbt konstatera att detta inte är ett övernattningsvindskydd utan bara har sittplatser längs sidorna och jordgolv i mitten. Så det blir till att lägga sig på marken utanför. Liggunderlag blåses upp och kombineras med individuella varianter av bivvy bag, alufiltar och jackor. Klockan är väl närmare 02.30 när vi kommit på plats med extrakläder etc och enas om att sätta väckarklockan på 05.00. Jag trycker i mig ett par kokta ägg, virar in mig i min engångsfilt och hinner tänka att himlen är stjärnklar och vacker innan jag somnar som ett barn.
Om de sista timmarna fram till sovpausen präglats av oväntad fukt och kyla och (mindre oväntad om man ska vara ärlig) enorm sömnighet så fungerar resten av sovplanen perfekt. När klockan ringer gryr dagen och vi kan klä oss och packa ihop sovsakerna med utsikt över en fin liten sjö. Morgonen är för all del inte varm men sömnen har gett ny energi och nattens misär är borta. Ute på vägen igen har vi nu ca 320km kvar till Falkenberg och rullar framåt i 30+ km/h vilket står i skarp kontrast till nattens harvande tio pinnhål längre ner.
Tar ett snabbt foto vid kontrollen i Eksjö (916km) vid 7-tiden samt fyller vatten på kyrkogården. Strax utanför Eksjö möter vi Adrian som är ensam i front av Södertäljestartarna. Vi stannar lite kort, tar en bild ihop och snackar om loppet. Utöver att Adrian kan rapportera inslag av platt mark de sista milen kring Falkenberg är det väl ingen som har nån direkt tröst att komma med: vi ska alla ut och cykla backar, backar och fler backar. Att det kommer bli varmt som en ugn idag också har heller inte undgått någon.
Nu var det ju en vacker morgon, vi var styrkta av skönhetssömnen och det var ju dessutom under 300km kvar. Vi var faktiskt på väg hem så det var med gott humör vi arbetade vidare mot Torsvik alldeles innan 1000-strecket där det väntade både kaffe och toalett, allt efter preferens. Ytterligare stärkta tog vi hål på loppets sista 200km – slutspurten skulle man väl kunna kalla det. Trots en del långsam cykling under natten och över två timmars sömn fanns 50 timmar inom räckvidd. I alla fall i några kilometer till innan undertecknad drabbades av punktering då en elak sten skar ett ganska stort hål i däcket. Det tog några försök med pump, sen med mer tubelessvätska och till sist med en ”mask” i hålet innan vi kunde rulla vidare. Efter detta var sub50 väl ganska utopiskt och måhända gjorde detta att vi tappade fokus en stund för det tillkom ytterligare något stopp under den följande timmen.
I Gällstad blev det stopp av absolut nödvändig natur, med den stora fördelen att en dam stod och sålde iskall läsk precis vid toaletterna. Det exakta sammanhanget är väl lite oklart, men gott var det där vi stod inklämda mot en vägg för att få skugga från middagssolen. Över 30 grader här och sånt märks. Iväg igen på rundans andra storcirkelrutt för att undvika Borås (?) mot sista kontrollen i Kinna som vi av någon anledning hade fått för oss skulle ligga en mil tidigare än den faktiskt gjorde. Detta ledde väl till viss förvirring kring hur lång banan faktiskt skulle vara. Några bonuskilometer blir det ju alltid men FÖR många i det här läget skulle göra det besvärligt att komma under 51 timmar också. Vi stoppade i knappt 10 minuter vilket får anses vara snabbt med 110 mil och nästan två dygn i kroppen. Det hälldes vatten på flaskor och huvudet och jag tryckte i mig en Magnum mest för att det är gott, men annars var det inte mycket fokus på energiintag nu för någon av oss. Det fanns nog en känsla av att nu skulle vi bara göra det här färdigt och 10 mil (97km för att vara exakt) kan man väl alltid cykla.
Vi hade väl nån slags tanke att vi alldeles strax skulle befinna oss på en halländsk slätt, bombandes mot Falkenberg. Det skulle visa sig att vi hade dryga 700 höjdmeter kvar de kommande 5-6 milen vilket kostade en del kraft. De första timmarna blåste det också motvind så snart det öppnade upp lite. Vi jobbade på och humöret var alltjämt gott. Faktiskt var humöret bra i princip hela tiden… det var kanske lite mindre bra under fredagseftermiddagens jakt på färjan och visst kan det kännas lite svart när man sitter och vinglar i knapp styrfart på natten… men den goda och sympatiska gruppdynamiken tycktes inget kunna ta ifrån oss.
Så, till sist, ortsnamn jag känner igen… Kungsäter, Rolfstorp, Grimeton… NU har Halland fan inte fler backar att bjuda på! Dessutom hade klockan nu blivit sen eftermiddag vilket innebar att sjöbrisen vridit upp på nordväst och gav en fin sida med. Nu blev det verkligen kört som om vi stulit cyklarna och vi närmade oss i rask takt resans mål. Med 2 mil kvar kom vi in på Glommens kustväg som också utgjort starten på banan drygt två dygn tidigare. I det här läget är kroppen på något sätt frikopplad från hjärnan och det finns egentligen ingenting som kan hindra en att trampa sista biten in. Visst gör det ont i fötterna och man märker att händerna är trötta men cykeln rör sig framåt… under 10 kvar... in genom centrala Falkenberg.. förbi stationen, under E6:an.. vänster, vänster igen, inte råka krocka i sista rondellen när man tycker man är framme… mental bredsladd och dunka handen i väggen på Preem kl 18:39. 50 timmar och 39 minuter, 1210km. Inte så illa pinkat.
Vi möttes av Martins fru som fick se en uppvisning i klassiskt osammanhängande uppträdande där vi skulle ta gruppbild, skriva meddelanden på telefoner samt såklart försöka summera två dygn på en sekund, allt med känslorna utanpå kläderna.
Här skildes trion: Martin åkte och badade med familjen medan jag och Nisse satte i oss välförtjänta skrovmål på Max. Milkshake till hamburgare är en slags dekadens som jag egentligen bara får uppleva på långcykling. Sedan inhandlades folköl och chips innan vi rullade tillbaka mot stationen och slog oss ner på 19:37-tåget söderut. Där satt vi i våra minst sagt välanvända kläder och snackade skit medan tåget fylldes på mer och mer på varje station för att till sist bara innehålla två lediga platser; en bredvid Nisse och en bredvid mig.
NotReallyGunde
Aktiv medlem
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
Underbar RR
GoranS
Aktiv medlem
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
Ni får väl snacka med Åsa och Henrik och se om de kan fixa in ett da capo någon helg framöver. Verkar ju detta speciella år inte finnas några direkta begränsningar kring hur man kan slänga in lopp i kalendern.
mzi
Aktiv medlem
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
Jag vet att Väderstad uttalas "Värsta", men jag har ingen aning om hur man kan uttala Krokek på något annat sätt. Upplys!
Otroligtfin RR. Inspirerande!
ohellstrom
Aktiv medlem
[Kalender] Randonnée 1200 km Södertälje/Falkenberg Kust till Kust - 2020-08-13
Liknande trådar
Köp & Sälj
-
Säljes i Dalarna -
Säljes i Gävleborg -
Säljes i Halland -
Säljes i Örebro -
Säljes i Stockholm
