D
Deleted member 77490
Guest
Cykeln och samvetet
Sverige, i början av 1990-talet. Det var inget kul. Skinheads. Mittbena. Ny Demokrati och en lågkonjunktur djup som en rysk kärnvapenprovsprängningskrater. Min pappa hade putsat lite extra på sin kristallkula och bestämt sig för att hoppa av jobbet som banktjänsteman och satsa på en gammal dröm: att starta ett litet fastighetsbolag tillsammans med en kompis. Detta var 1991. Ett år kvar till rekordlåga huspriser och 500 procents ränta.
Det blev konkurs, ingen a-kassa, noll arbeten att söka, levapåenlön, rostiga bilar och sänkt månadspeng. Kort sagt: Vi hade det rätt knapert.
Vid den här tiden köpte mamma en ny cykel. Oklart var hon fick pengarna ifrån. Hennes gamla hade förvisso tjänat ut men en NY CYKEL? För ett tag sedan berättade hon för mig att hon inte kunde vara glad för hojen, hon skämdes för att hon lagt så mycket på något till sig själv.
Men var det någon som förtjänade den var det hon, som drog runt hela AB Familjen på en uschlig bankkassörskalön, sprang på Hem och skola-möten, hämtade och lämnade, städade, tvättade och tröstade.
Cykeln var en Crescent Red Lady men vi sa alltid Lady Red, vilket förstås är ett mycket bättre namn. Det verkade precis som att torrbollarna i Varberg aldrig hade hört Chris de Burgh (ja, jag vet att hans brottarhit heter Lady IN Red, men vad fan). Det fanns också Lady White och Lady Black. Egentligen var det väl en helt vanlig standardcykel med mixte-ram och Torpedo Pentasport, men det var något särskilt med att allt var lackerat och att det fanns tre olika utgåvor.
Efter några år körde jag sönder mammas Lady Red. Bensindunkar i korgen och några mindre lyckade skogsrundor, det klarade den inte. Mamma hävdar att hon sålde den till en kompis men jag vet inte, kanske försvann den när mina föräldrar skildes och gjorde sig av med huset?
Det hände att jag tänkte på mammas cykel under åren som gick. Jag har aldrig slutat vända mig om när jag har sett något exemplar. Med tiden har Lady-cyklarna blivit mer och mer ovanliga. Men så plötsligt hände det: En nätauktion, en tillfällighet, ett bud som räckte till. Nu står det en Lady Red i min verkstad, hämtad i Ängelholm och transporterad hem med Öresundståget.
Jag ska laga, jag ska putsa, jag ska smörja och justera. En mamma ska bli glad, en 25-årig skuld ska äntligen betalas av, ett samvete ska än en gång bli rent.
Det blev konkurs, ingen a-kassa, noll arbeten att söka, levapåenlön, rostiga bilar och sänkt månadspeng. Kort sagt: Vi hade det rätt knapert.
Vid den här tiden köpte mamma en ny cykel. Oklart var hon fick pengarna ifrån. Hennes gamla hade förvisso tjänat ut men en NY CYKEL? För ett tag sedan berättade hon för mig att hon inte kunde vara glad för hojen, hon skämdes för att hon lagt så mycket på något till sig själv.
Men var det någon som förtjänade den var det hon, som drog runt hela AB Familjen på en uschlig bankkassörskalön, sprang på Hem och skola-möten, hämtade och lämnade, städade, tvättade och tröstade.
Cykeln var en Crescent Red Lady men vi sa alltid Lady Red, vilket förstås är ett mycket bättre namn. Det verkade precis som att torrbollarna i Varberg aldrig hade hört Chris de Burgh (ja, jag vet att hans brottarhit heter Lady IN Red, men vad fan). Det fanns också Lady White och Lady Black. Egentligen var det väl en helt vanlig standardcykel med mixte-ram och Torpedo Pentasport, men det var något särskilt med att allt var lackerat och att det fanns tre olika utgåvor.
Efter några år körde jag sönder mammas Lady Red. Bensindunkar i korgen och några mindre lyckade skogsrundor, det klarade den inte. Mamma hävdar att hon sålde den till en kompis men jag vet inte, kanske försvann den när mina föräldrar skildes och gjorde sig av med huset?
Det hände att jag tänkte på mammas cykel under åren som gick. Jag har aldrig slutat vända mig om när jag har sett något exemplar. Med tiden har Lady-cyklarna blivit mer och mer ovanliga. Men så plötsligt hände det: En nätauktion, en tillfällighet, ett bud som räckte till. Nu står det en Lady Red i min verkstad, hämtad i Ängelholm och transporterad hem med Öresundståget.
Jag ska laga, jag ska putsa, jag ska smörja och justera. En mamma ska bli glad, en 25-årig skuld ska äntligen betalas av, ett samvete ska än en gång bli rent.
Senast redigerad av en moderator:

