[OT] Vad hör du på för pop rock blues?

[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Mig veterligt enda Hoola låten som spelades in med en extern sångare, nämligen Karin Biribakken från Södra Bergens Balalajkor, ursprungligen från Fagernes i Valdres, Norge.
 
Senast ändrad:
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Otroligt att det var Wendy Melvoine och inte Prince själv som kom upp med det här superläckra riffet, endast 19 år gammal (!) Tjejer brukar ju inte vara särskilt vassa på gura, de brukar sjunga, köra, dansa, inte sticka ut instrumentalt :) En av Melvoines specialiteer var just de här väldigt utsträckta ackorden, man får nästan ont i handen bara av att se på när hon tar ackord 3 och 4.
 
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Ett annat coolt intro är detta, som är 100% Lennons verk. Något jag verkligen uppskattar med intron som detta är hur spelbart det är för en vanlig glad amatör som mig. Få saker är roligare än att kunna spela med i låten, eller att göra låten helt själv. Det här är en sån låt. Notera även McCartneys coola basgång samt densamme på trummor. Finns inte mkt att dissa i den här låten, även om man försöker.

Jag var dock oförmögen att plocka ut introt själv, utan det kom till mig i ett sånt där florpapperstunnt ljusblått hopvikbart air-mail brev från Australien som vägde 2 gram. I det hade min australiske jobbarkompis tecknat ner ackord sekvensen för Lennon introt.

Jag provade det genast, och allting stämde not för not! Utom på ett ställe där han hamnat en halvnot fel. Ett av de roligaste, mest oväntade brev, från andra sidan jordklotet jag fått i hela mitt liv :)


Så vem var denne mystiska Prudence? Jo det var Mia Farrows lillasyster. Hon ville inte komma ut och leka med de andra, utan satt bara på rummet och mediterade, under Beatles vistelse hos den berömda meditationsgurun.

 
Senast ändrad:
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Ett annat coolt intro är detta, som är 100% Lennons verk. Något jag verkligen uppskattar med intron som detta är hur spelbart det är för en vanlig glad amatör som mig. Få saker är roligare än att kunna spela med i låten, eller att göra låten helt själv. Det här är en sån låt. Notera även McCartneys coola basgång samt densamme på trummor. Finns inte mkt att dissa i den här låten, även om man försöker.

Jag var dock oförmögen att plocka ut introt själv, utan det kom till mig i ett sånt där florpapperstunnt ljusblått hopvikbart air-mail brev från Australien som vägde 2 gram. I det hade min australiske jobbarkompis tecknat ner ackord sekvensen för Lennon introt.

Jag provade det genast, och allting stämde not för not! Utom på ett ställe där han hamnat en halvnot fel. Ett av de roligaste, mest oväntade brev, från andra sidan jordklotet jag fått i hela mitt liv :)


Så vem var denne mystiska Prudence? Jo det var Mia Farrows lillasyster. Hon ville inte komma ut och leka med de andra, utan satt bara på rummet och mediterade, under Beatles vistelse hos den berömda meditationsgurun.

När jag läste det här tänkte jag på en bok jag tror du skulle tycka var rolig. I nästa sekund insåg jag att du med all sannolikhet läst den - Ian MacDonald, En revolution i huvudet.
 
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Vad man än må tycka om Wiehes politiska slagsida måste man beundra hans livsgärning nu när hans karriär är slut. På rak arm kan jag inte beslå honom med en enda riktigt dålig låt i hela hans skivkatalog, men jag är väl jävig. Som infödd skåning ger jag en extra guldstjärna i anteckningsboken för det sant banbrytande i att sjunga populärmusik på Malmö Skånska, nånting oerhört på sin tid. Kanske Peps var före, men det var Hoola som var proggrörelsens stora flaggskepp. Den i stort sett enda aktören i hela rörelsen som mäktade med att sälja skivor i några större antal. Fatta att Stikkan Andersson blev förbannad och förolämpad när Hoola dissade honom till förmån för lilla fjuttiga Musiknätet Waxholm (MNW).

Och nu är hela äventyret över, Wiehe fyller 80 och hittar inte orden längre, det som varit en hörnstolpe i hela hans karriär. Inte utan att det är lite sorgligt.

Jag minns deras nya fina beiga Mercedes minibuss som handfast tecken på kommersiell framgång och att de själva kånkade all tung utrustning in och ut från scen. För att inte skada sin trovärdighet som socialistband kunde de förstås inte ha roadisar som kånkade på deras grejer. Ingen skulle ju vara förmer än någon annan, ingen fick vara diva.

Jag minns också, fortfarande med röda kinder, att man stod där och bad om autografer, och fick dem också, utan att förstå att de tyckte illa om hela autografkulturen. För ingen skulle vara diva och ingen skulle vara förmer än någon annan, i sann socialistisk anda.


Kanske finns det ingen artist som är så skånsk, så politisk, så älskad – och ibland så kritiserad – som Mikael Wiehe. Snart ska han fylla 80 och för två år sedan diagnosticerades han med Alzheimers. Lisa Wall träffade honom för att prata om – rösten. https://www.sverigesradio.se/avsnit...ar-varit-ett-instrument-for-det-jag-vill-saga
 
Senast ändrad:
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Kanske finns det ingen artist som är så skånsk, så politisk, så älskad – och ibland så kritiserad – som Mikael Wiehe. Snart ska han fylla 80 och för två år sedan diagnosticerades han med Alzheimers.
Och i höst kommer det en hyllningsskiva till honom
 
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Dagen efter. Låg den torkade blodpölen alltjämt kvar på cementplattorna. Särskilt i skarvarna mellan dem. Där på hörnet av Dekorima-butiken. För alltid inristad i minnet. Det var ingen dröm. Den gick inte att göra ogjord.
 
Senast ändrad:
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
När jag läste det här tänkte jag på en bok jag tror du skulle tycka var rolig. I nästa sekund insåg jag att du med all sannolikhet läst den - Ian MacDonald, En revolution i huvudet.
Nej, har inte läst den men är mkt road av den kreativa processen i studion kring skapelsen av en låt. Hade mkt gärna varit med i studion som tyst osynlig mus på vissa av mina favvolåtar. På White Album är det intressant att jämföra Lennons plink (Prudence, Julia) med Maccas (Blackbird), där den senare varit överlägset mest populär och lättast att härma, medans Lennons varit mer svårtillgängliga.

Det sägs att Prudence-klinket kom från Donovan, som låter troligt i mina öron. "Swapping tunes & ideas" är en hörnsten i allt professionellt musicerande.
 
Senast ändrad:
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Saxat ur dagens DN intervju av Marianne Lindberg de Geer:

12. Vilken talang önskar du att du hade?

– Tänker inte så. Däremot kan jag sörja de talanger jag aldrig prövat, som en viss musikalitet som jag inte satt på play trots att som 19-åring ha upplevt Bob Dylan på Royal Albert Hall med akustisk gitarr och munspel, eller som det också heter: fransk harpa, som jag därefter längtat efter att spela. Gitarr spelade alla killar på den tiden, men att få ladda låtar med en bluesig mouth organ var det inte många som kunde. Den personen drömde jag länge om att bli.
 
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Nej, har inte läst den men är mkt road av den kreativa processen i studion kring skapelsen av en låt. Hade mkt gärna varit med i studion som tyst osynlig mus på vissa av mina favvolåtar. På White Album är det intressant att jämföra Lennons plink (Prudence, Julia) med Maccas (Blackbird), där den senare varit överlägset mest populär och lättast att härma, medans Lennons varit mer svårtillgängliga.

Det sägs att Prudence-klinket kom från Donovan, som låter troligt i mina öron. "Swapping tunes & ideas" är en hörnsten i allt professionellt musicerande.
”En revolution i huvudet” är intressant men dessvärre full av tyckanden och spekulationer. Jag har läst den många gånger. Ian McDonald är så subjektiv att jag nästan blir förbannad av att läsa en del av texterna (ibland tror jag att han mutades av McCartney), och han verkar avsky George Harrisons låtskrivande. Mycket märkligt.

McDonald tog för övrigt livet av sig några år efter att boken kom ut.
 
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
En känd låt som Prince gjorde en egen version av är Mary don't you weap. Han gjorde en kassettinspelning på sin hemmastudio 1983 och först efter hans död 2016 hittades kassetten i hans valv och publicerades 2018 på albumet "Piano & a microphone 1983".

 
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Prince och 3rdEyeGirl gjorde en instrumental version av Pearl Jams "Even flow" som de spelade på några nattklubbar. Ljudkvaliten är ganska dålig, men Prince sjungande gitarr hörs väl. Lär vara inspelad 2013.

Fram till Prince död 2016 såg han till att inga av hans framföranden eller låtar låg kvar på Youtube. Först efter hans död började hans musik publiceras.

 
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
”En revolution i huvudet” är intressant men dessvärre full av tyckanden och spekulationer. Jag har läst den många gånger. Ian McDonald är så subjektiv att jag nästan blir förbannad av att läsa en del av texterna (ibland tror jag att han mutades av McCartney), och han verkar avsky George Harrisons låtskrivande. Mycket märkligt.

McDonald tog för övrigt livet av sig några år efter att boken kom ut.
Jag som tipsade om boken har inte läst något annat om Beatles så det var svårt att avgöra nåt sånt. Sen var det väl snart 30 år sen jag läste den så jag minns inte så mycket heller. Jag minns mest att den är skriven i nån sorts kronologisk ordning av utgivningen av låtar och album. Men när du säger det så lyfts väl Paul fram i enbart positiva ordalag, medan John utmålas som att ha varit fast i ett kraftigt missbruk under deras sista år som grupp.
Det kanske är en inte alls objektiv skildring utan skrivet av någon som är färgad av mycket åsikter kring både musiken och bandmedlemmarna?
 
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Oklart varför men har aldrig blivit några beatlesböcker för mig, däremot Dylan och Woody Guthrie böcker. Men Sgt Pepper, White Album och Abbey Road utgjorde absoluta fundament under barn och ungdomsåren, och framförallt den första var något som hela familjen kunde avnjuta tillsammans. Minns tex att mor gillade When I'm 64. Popmusik som fungerar över generationsgränserna tycker jag i backspegeln var en fin Beatles kvalitet.

Över åren har jag gett mig på (försökt spela själv) i stort sett allt som var möjligt att ge sig på, på White Album, för mig som amatör. T o m Martha my dear gav jag mig på, trots att jag aldrig kunde spela piano, med hyfsat resultat. Det är ett fint testament på hur tillgänglig och inbjudande den här musiken var utan att vara störande banal.

Man lyssnar och lyssnar och absorberar och lyssnar på rösterna och meningarna och lyriken, och med tillräckligt stora doser känns det som man känner dem, får en känsla för dem som privatpersoner. John och Paul och George och Ringo, med deras bilder ständigt på tidningsomslag och tidskrifter och skvallerpress.

Och var och en med självrespekt måste utse en personlig favorit bland dessa. Det dög inte att gilla hela bandet, man måste välja ut en! Var det John, Paul eller George som var bäst? Eller sötast, om man var tjej. Och sen gällde det att hålla fast vid det. På skolrasterna frodades myter, legender, lögner och fria fantasier om pophjältarna från väst. Mitt eget lilla bidrag var:
- De har studerat musik i 20 år, det är därför de är så bra!!
I efterhand förstår jag inte var jag fick det ifrån. Men i ögonblickets hetta var jag helt övertygad om den absoluta sanningshalten i detta.

Tur att man slapp se DN:s recension av White Album då det begav sig. https://www.dn.se/kultur-noje/sa-skrev-dn-om-the-beatles-the-white-album-1968/

En recensent som dissar "Dear Prudence" och kallar det för "utfyllnad", han har för evigt förlorat all cred. Det är bottenlöst dåligt. Såna recensenter borde inte få gå lösa.
 
Senast ändrad:
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Oklart varför men har aldrig blivit några beatlesböcker för mig, däremot Dylan och Woody Guthrie böcker. Men Sgt Pepper, White Album och Abbey Road utgjorde absoluta fundament under barn och ungdomsåren, och framförallt den första var något som hela familjen kunde avnjuta tillsammans. Minns tex att mor gillade When I'm 64. Popmusik som fungerar över generationsgränserna tycker jag i backspegeln var en fin Beatles kvalitet.

Över åren har jag gett mig på (försökt spela själv) i stort sett allt som var möjligt att ge sig på, på White Album, för mig som amatör. T o m Martha my dear gav jag mig på, trots att jag aldrig kunde spela piano, med hyfsat resultat. Det är ett fint testament på hur tillgänglig och inbjudande den här musiken var utan att vara störande banal.

Man lyssnar och lyssnar och absorberar och lyssnar på rösterna och meningarna och lyriken, och med tillräckligt stora doser känns det som man känner dem, får en känsla för dem som privatpersoner. John och Paul och George och Ringo, med deras bilder ständigt på tidningsomslag och tidskrifter och skvallerpress.

Och var och en med självrespekt måste utse en personlig favorit bland dessa. Det dög inte att gilla hela bandet, man måste välja ut en! Var det John, Paul eller George som var bäst? Eller sötast, om man var tjej. Och sen gällde det att hålla fast vid det. På skolrasterna frodades myter, legender, lögner och fria fantasier om pophjältarna från väst. Mitt eget lilla bidrag var:
- De har studerat musik i 20 år, det är därför de är så bra!!

Tur att man slapp se DN:s recension av White Album då det begav sig. https://www.dn.se/kultur-noje/sa-skrev-dn-om-the-beatles-the-white-album-1968/

En recensent som dissar "Dear Prudence" och kallar det för "utfyllnad", han har för evigt förlorat all cred. Det är bottenlöst dåligt. Jag nästan tappar talförmågan av all harm som väller upp.
Kan iofs hålla med om att det finns mycket skit på vita albumet. Är det något som är riktigt dåligt är det väl ”Ob-La-Di Ob-La-Da”, ”Don’t Pass Me By”, ”Good Night”, ”Why Don’t We Do It in the Road” och den hemska ”Rocky Raccoon” samt utfyllnaden ”Honey Pie” och usla ”Wild Honey Pie”?

Jag tycker att det vita albumet är ett av Lennons starkaste och ett av McCartneys allra svagaste. Harrison grym också: ”Piggies”, ”WMGGW”, ”Savoy Truffle”… Sedan känns det som att Lennon spottat ur sig vissa grejer som inte riktigt var klara, där exempelvis ”Bungalow Bill” har en fantastisk vers men en refräng som tycks vara skriven i all hast alldeles innan inspelningen.

Bör tillägga att jag var i det närmaste besatt av The Beatles i tonåren.
 
Senast ändrad:
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Visst är det mkt skit på vitalbumet, men recensenten missar poängen när han tycker att alltihop borde ha komprimerats till en enkelskiva. En del av charmen är den här spännvidden från rena demos, enkla skisser från anteckningsblocket, spontana infall, experimentlusta till noggrant producerade toppnummer som wmggw. Jag tycker den kreativa processen blir mkt tydligare på det här sättet, och skivan visar också mkt illustrativt tycker jag hur de kreativa processerna skiljer sig åt mellan John och Paul. Jag gillar lekfullheten och att ingenting har kastats för att få plats i den färdiga produkten. Genom att köra en dubbel har de fått gott om plats att breda ut sig, vilket ju var en närmast unik situation på den tiden.

Sen förstår jag inte, hur kan man missa att alls kommentera wmggw, utan i stället babbla om Savoy truffle? De första 15 s på wmggw är ju fullständigt ikoniska: först Pauls utomordentliga piano passage interfolierat med Ringos högt mixade hi-hat, avrundat med Claptons första morrande kortfras. Innan sången ens har börjat är man ju helt såld av förväntan på vad som månde ska komma. Först många många år senare blev jag varse outrot, med alla olyckliga klagoläten hopfogat till en mkt musikalisk och konstnärlig helhet. Helt sanslöst tycker jag att upptäcka nya dimensioner i en låt 40 år senare.

Håller med om att albumet är en showcase i betydligt högre grad för John än Paul, men tycker ändå det är en grotesk kommentar att säga "det hade räckt med en sockersöt ballad av Paul". Vi pratar om en av 1900-talets mest firade låtskrivare, vad har recensenten själv för meriter som föranleder att uttrycka sig på det överlägsna sättet?
 
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Visst är det mkt skit på vitalbumet, men recensenten missar poängen när han tycker att alltihop borde ha komprimerats till en enkelskiva. En del av charmen är den här spännvidden från rena demos, enkla skisser från anteckningsblocket, spontana infall, experimentlusta till noggrant producerade toppnummer som wmggw. Jag tycker den kreativa processen blir mkt tydligare på det här sättet, och skivan visar också mkt illustrativt tycker jag hur de kreativa processerna skiljer sig åt mellan John och Paul. Jag gillar lekfullheten och att ingenting har kastats för att få plats i den färdiga produkten. Genom att köra en dubbel har de fått gott om plats att breda ut sig, vilket ju var en närmast unik situation på den tiden.

Sen förstår jag inte, hur kan man missa att alls kommentera wmggw, utan i stället babbla om Savoy truffle? De första 15 s på wmggw är ju fullständigt ikoniska: först Pauls utomordentliga piano passage interfolierat med Ringos högt mixade hi-hat, avrundat med Claptons första morrande kortfras. Innan sången ens har börjat är man ju helt såld av förväntan på vad som månde ska komma. Först många många år senare blev jag varse outrot, med alla olyckliga klagoläten hopfogat till en mkt musikalisk och konstnärlig helhet. Helt sanslöst tycker jag att upptäcka nya dimensioner i en låt 40 år senare.

Håller med om att albumet är en showcase i betydligt högre grad för John än Paul, men tycker ändå det är en grotesk kommentar att säga "det hade räckt med en sockersöt ballad av Paul". Vi pratar om en av 1900-talets mest firade låtskrivare, vad har recensenten själv för meriter som föranleder att uttrycka sig på det överlägsna sättet?
Har inte läst recensionen, ligger bakom betalvägg, men den är ju skriven och hade jag som recensent under ett par år fått Rubber Soul och Revolver samt några ikoniska singlar och en dubbel-EP med ”Fool on the Hill” och ”I Am the Walrus” hade jag också blivit besviken på vita albumet. Produktionen är dessutom rätt konstig, det låter klenare än tidigare. Jag misstänker att beatlarna började få lite för stort inflytande över uppmickning och sådant.
 
Senast ändrad:
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Det finns en svårdefinierad kvalitet i Lennons bättre låtar som gör att låtarna fastnar. En ärlighet och uppriktighet i lyriken som elegant rundar de mest slitna och tjatiga klyschorna i tex en love song. En låt som inbjuder till att sjunga med i är alltid en bättre låt. Och här är som vanligt refrängen mest inbjudande, stämsång med ett ovanligt intervall och en fin meditativ kvalitet. Yoko Ono måste ha varit ett av de mest älskade hatojbekten i musikvärden under många år. Jag var inte heller nåt fan. Men som Macca sa: "She was the love of his life, you gotta respect that."

 
Senast ändrad:
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Var det inte han som dömdes för ha slagit sönder Josefin Nilsson?
Tingsrättens dom: Tre månaders fängelse för misshandel, olaga hot, skadegörelse och överträdande av besöksförbud.
Hovrättens dom: Straffet mildrades till villkorlig dom, och vissa delar av åtalet ändrades eller ogillades.
 
Senast ändrad:
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Jag gör ju hellre en RIP på Josefin Nilsson än på Örjan Ramberg. Enligt systern fick hon PTSD efter förhållandet och tappade allt sitt fina hår, det var som att hon kom från en krigszon.


 
Senast ändrad:
Tillbaka
Topp