Vad jag vet så var vi två svenskar på herrsidan.
Jag, från Åre och Marcus Nyström från Varbergs MTB.
Men dagen efter tävling såg jag en orange folkabuss i grannbyn från svea,
och på den hängde cyklar mega-nrskyltar på, så?
Jag var där med jobbet och skulle titta på arrangemanget, inte tävla.
Men på måndagen innan race kom ett mail med frågan om jag ville vara med.
Vi hade frågat om tävlingsorganisationen kunde låna ut en cykel så jag kunde titta på banan.
Det kunde dom och tyckte givetvis att jag skulle tävla.
Vi kom till alpe d´huez vid två på natten mot fredag.
På morgonen var det bråttom att hinna hämta cykeln och ta sig till start, det visade sig att dom hyrt en cykel åt mig. En Lapierre Spicy, mycket lämplig.
Innan jag visste ordet av så stod jag på start i första startled i sista kvalheatet.
200 åkare i ryggen och ingen aning om hur det såg ut bakom krönet 50m fram. Surrealistiskt?
Ja!
Jag tog det lugnt i starten för att försöka hitta någon med lämplgt tempo som kunde banan.
Övre biten på kvalbanan är väldigt stökig, värren än vad som syns på filmerna. Så mina händer tog mycket stryk där, men det blev bättre längre ner. Kvalbanan är för övrigt helt separat från "riktiga" banan.
Mitten av åket består av sköna flacka fjällängsstigar och en klättring.
När man kommit över krönet och ser i kors av utmattning kommer ett parti som förmodligen är sjukt kul när man har ork. Flowigt och snabbt på skrå över en bergssluttning, helt livsfarligt när man inte kan fokusera blicken. På det partiet kan man återhämta sig lite innan switchbackomania börjar, jag kom in i andra andningen här och tyckte att tempot var lite lågt. Svårt att köra om.
Målet kommer som en överaskning mitt i en sväng. Alla som gått i mål är trötta men har ett fånigt leende på läpparna. Markus hade sett någon med en bruten handled, som ändå såg ut som ett fån.
Jag åkte på 33 min och slutade 30:e plats i min grupp. Fövånad att jag inte var sist.
Marcus gjorde en grym bedrift, startade i sista startled i sitt heat och släppte iväg klungan så att var sist i första kurvan. Han kom in på 34min och 33:e plats, han hade alltså åkt om 167 personer.
Cliffhanger:
På kvällen när jag åt middag kändes det som att det aldrig hänt, lite overkligt. Men när jag skulle resa mig upp, så kom verkligheten ikapp. ont överallt. Och då var ändå det riktiga kraftprovet kvar.
På vägen hem kunde man höra åskan i fjärran, och när jag släckte sänglampan började det smattra mot fönstret.
Nu orkar jag inte skriva mer idag. Jag är kass på pekfingervalsen.
Skall försöka skriva del två nån annan dag.
/Henrik