Dök upp en södermalmsbo med 20-kilos stålhärke tvärs över cykelbanan Götgatan söderut på fredagen, tyst och snabbt som en ninja var han där, precis i den spännande sprinten med oss elitpendlare som fört en gentlemannamässig kamp ända från Vasagatan. Killen framför mig bromsade kvickt och hårt, drog sig mot absoluta vänsterkanten men vart skulle jag ta vägen?
Jag hörde det låsta G-Onet surra på sitt karaktäristiska vis mot den blöta asfalten där bak och dubbarna på MW fram klösa hårt mot densamma där fram, medan jag styrde höger från medcyklistens bakhjul med en hårsmån, började leta efter så o-spretiga ställen som möjligt där jag kunde braka in i södermalmsbons ekipage samtidigt som jag letade öppningar mellan cyklarna och väntade mig en e-bike i ryggen.
Likt moln som skingras sekundsnabbt kring fjälltoppen delade sig plötsligt stålstaketen igen och jag kunde smita emellan med ett pustande ljud, till förtvivlade dopplerkomprimerade rop om FÖRLÅÅÅÅÅåååtttt bakom mig.
Måste sluta köra Götgatan, eller sluta bakhjulshypnosa i stan...
