Vi försvinner som fungerande människor och blir barn. På motsvarande sätt som skattetrycket genom åren ständigt ökat minskade medborgarens enskilda ansvar, och allt lades på staten
som då ska ta hand om barnen, medborgarna, och det har lett till att vi har förmodligen världens barnsligaste vuxenkår. Det kanske är därför som så många unga mår så dåligt här i Sverige. Det finns inga tydliga vuxna längre utan bara en massa bråkande barn som inte kan ta ansvar för ens sig själva.
Vi kan alltså läsa skattetrycksbågen som så att den visar hur staten tar över den enskildes liv och i början på skalan styrde du själv det mesta av ditt liv och går vi fram i vår tid ingår du som i en skock får som ska rapa politiskt korrekta sanningar; jämlikhet, alla är lika, solidaritet, vårda, hjälpa, ta om hand, vård, skola, omsorg, rasist, m.m. m.m.
Det är mellan 1965 – 1967 som vi börjar gå in i tvärtomlandet, och ingen i statlig förvaltning har verkat velat ändra på detta.
Det är oundvikligt att staten som skapar och upprätthåller förutsättningen kommer att främja klassindelningen och därmed slav på slav aggressioner. För om härskare skulle slå och döda sina slavar direkt, så skulle det göra boskapen medveten om sin situation direkt. Effektiva Statsmän ser således till att slavarna attackerar varandra - fördelarna för staten med detta är nästan för många för att räknas upp.
Människan, som är beroende av varandra, har utvecklats till att vara livrädda för horisontella sociala attacker, utfrysning, mobbning, uteslutning och avvisanden. Detta är en grundläggande känslomässig sårbarhet som aldrig kan elimineras, och kommer alltid att tjäna statsmän väl.