[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
- Trådstartare jonja
- Start datum
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Ibland blir man ju less på alla dessa sånger som inte handlar om nånting, fabricerat trams från schlagerfabriken, navelskåderi, eller ännu en smetig sång om kärleken som kom och kärleken som gick. Här en annan verkligt suggestiv irländsk publåt där alla kan lyfta sina ölglas (och göra pubägaren glad) och sjunga med i refrängen:
So here's to those that are dead and gone,
the friends that I loved dear
And here's to you and I'll bid you adieu, sayin'
"Donegal Danny's been here, me boys,
Donegal Danny's been here"
www.donegallive.ie
The Dubliners var en välkänd grupp som startade 1962 och höll på i 50 år, tyvärr lika duktiga på att dricka sprit som att spela och sjunga. Träffade dem backstage på Olympen i Lund en gång.
en.m.wikipedia.org
So here's to those that are dead and gone,
the friends that I loved dear
And here's to you and I'll bid you adieu, sayin'
"Donegal Danny's been here, me boys,
Donegal Danny's been here"
Memories of a cruel sea remain for Danny
Excitement was in the air and the poster flapped in the light breeze as his father nailed it to the pole in the small leafy village of Bruckless.
The Dubliners var en välkänd grupp som startade 1962 och höll på i 50 år, tyvärr lika duktiga på att dricka sprit som att spela och sjunga. Träffade dem backstage på Olympen i Lund en gång.
The Dubliners - Wikipedia
Senast ändrad:
Kalle med K
Aktiv medlem
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Earlslick
Aktiv medlem
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Ibland blir man ju less på alla dessa sånger som inte handlar om nånting, fabricerat trams från schlagerfabriken, navelskåderi, eller ännu en smetig sång om kärleken som kom och kärleken som gick. Här en annan verkligt suggestiv irländsk publåt där alla kan lyfta sina ölglas (och göra pubägaren glad) och sjunga med i refrängen:
So here's to those that are dead and gone,
the friends that I loved dear
And here's to you and I'll bid you adieu, sayin'
"Donegal Danny's been here, me boys,
Donegal Danny's been here"
Memories of a cruel sea remain for Danny
Excitement was in the air and the poster flapped in the light breeze as his father nailed it to the pole in the small leafy village of Bruckless.
The Dubliners var en välkänd grupp som startade 1962 och höll på i 50 år, tyvärr lika duktiga på att dricka sprit som att spela och sjunga. Träffade dem backstage på Olympen i Lund en gång.
The Dubliners - Wikipedia
SIE
Aktiv medlem
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Hah, hans ”asshole” var vår klassiskt återkommande fyllelåt runt millenieskiftet och refererades till senast i ett samtal förra helgen. Lurig kille.
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Det är sant, men de flesta tycks behöva en sångröst att hänga upp det på, det blir mer lättlyssnat så.
GoranS
Aktiv medlem
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Jo, det stämmer säkert.
Personligen är nog vokalister det jag kan störa mig mest på så för min del är det snarast ”säkrare” utan vokalinsats.
Vissa röster har jag lyckats vänja mig vid såsom Geddy Lee i Rush, medan jag i stort sett genomgående när jag hör David Bowie önskar att han haft en annorlunda röst.
Kalle med K
Aktiv medlem
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Så varför inte en låt a cappella
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Hur hade du önskat att han lät då? Visst sjunger han lite teatraliskt, men jag gillar dynamiken mellan de lugna inledningarna och när han går upp högt i crescendona, tex i life on mars, five years, och starman. De är dessutom lätta att sjunga med i och lätta att spela själv på ak gura. Jag hade sång o gitarrlektioner med dottern med bla five years och starman, och det var en av de låtar hon tände mest på, av kanske 50 låtar. Hon lärde sig texterna utantill, kul och effektivt sätt att lära sig muntlig engelska på, hon kommer fortfarande ihåg dem 17 år senare.
GoranS
Aktiv medlem
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Annorlunda!
Jag har inget problem med att det är dynamik i det, snarare tvärtom. T.ex. Life on Mars gillar jag som låt. Är bara något i hans röst som inte alls lirar i mina öron. Och det är inte i sättet han sjunger på utan det ligger i själva soundet. Kan inte riktigt sätta fingret på det. Förtar dock mycket av musiken för mig. Och, som sagt, så verkar hans röst vara en jag inte vänjer mig vid.
SIE
Aktiv medlem
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Jag har liknande problem med Tallest Man on Earth. Klart bra musik men den raspigt nasala (i brist på bättre beskrivning?) sången fixar jag inte i mer än en eller två låtar på raken. Uppenbart är det dock mig det är fel på, och inte alla andra. För en gångs skull.
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Beatles Blackbird från White Album 1968 bygger på en medveten felspelning i början av Bachs Bourre i E-moll från 1708. Kan du höra var?
Precis som Bourre är den mkt regelbunden i sin rytm. Har man spelat några år och tränat lite finger picking är den chockerande enkel att lära med tanke på hur bra den låter. Och kul att spela! Ett enda sketet tvåfinger ackord som bara flyttas runt på halsen lite på måfå. Övriga strängar lösa. Tröttnar aldrig på den no matter what. Här visas fingersättningen tydligt och pedagogiskt:
Här en killer version av McCartneys original. Enda svårigheten är Pauls lustiga hybrid av fingerpick och strumming. Alla klassiska nylon gitarrister rynkar förstås på näsan åt en så respektlös hopblandning av stilar, men rytmmässigt vinner låten påtagligt. Strummingen samt två träskoslag per takt är allt som behövs i rytmsektionen.
Och här slutligen Maccas original:
Gillar enkelheten i arret. Almost any idiot can do this, if you're willing to put in the effort :)
Precis som Bourre är den mkt regelbunden i sin rytm. Har man spelat några år och tränat lite finger picking är den chockerande enkel att lära med tanke på hur bra den låter. Och kul att spela! Ett enda sketet tvåfinger ackord som bara flyttas runt på halsen lite på måfå. Övriga strängar lösa. Tröttnar aldrig på den no matter what. Här visas fingersättningen tydligt och pedagogiskt:
Här en killer version av McCartneys original. Enda svårigheten är Pauls lustiga hybrid av fingerpick och strumming. Alla klassiska nylon gitarrister rynkar förstås på näsan åt en så respektlös hopblandning av stilar, men rytmmässigt vinner låten påtagligt. Strummingen samt två träskoslag per takt är allt som behövs i rytmsektionen.
Och här slutligen Maccas original:
Gillar enkelheten i arret. Almost any idiot can do this, if you're willing to put in the effort :)
Senast ändrad:
SIE
Aktiv medlem
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Kul! Har aldrig kopplat ihop de låtarna men nu så är det ju omöjligt att göra ohört. Har själv spelat Blackbird ett otal gånger på gitarr, utan ambition/kompetens att spela den "korrekt" ur plock/strum-perspektiv, och har alltid sett sången (såväl ton som rytm) som en större utmaning än gitarrkompet.
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Haha, precis! Såna här små detaljer tycker jag är oerhört kul. Det visar också med all önskvärd tydlighet att all musik de fakto nästan alltid bygger på nån äldre musik, och att man snor fragment och delar av fraser hej vilt från varann, nästan utan att kunna hjälpa det. Och att man alltid gjort det. Och att alla är okej med det så länge de snodda fragmenten är tillräckligt små (så att inte alla enkelt kan höra att "jamen det där är ju från den låten"). Ingen musiker kan leva och verka i ett vakuum. Man måste alltid höra och inspireras av nån annan musiker. Dvs sharing and stealing with pride.
Tycker inte sången heller är nåt svår, men jag har kompat mig själv ända sen jag började spela. Men kognitivt och motor neurologiskt är det uppenbart en krävande aktivitet att spela och sjunga samtidigt. Till det ska läggas den stage fright som tillkommer om du spelar för publik och inte är van att göra det. Oro att tappa bort sig, inte hitta nästa textrad, eller få total blackout. Blir det för mkt adrenalin så kan hjärnan bokstavligen nödstoppa, utan att du kan göra så värst mkt åt det :)
FreddaPalmqvist
Aktiv medlem
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Hade inte kabel-TV när jag växte upp utan fick kolla på MTV hos kompisar. Deras serie av Unplugged-konserter är ju verkligen ett fantastiskt bidrag till musikhistorien - och dessutom finns de att avnjuta på tuben! Jag lyssnar fortfarande på spelningarna med Clapton och Kiss, men det här är nog min favorit - så skön stämning.
GoranS
Aktiv medlem
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
SIE
Aktiv medlem
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Håller med, trots tämligen begränsad koll på hans repertoar.
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Elisabeth Cotton föds 1893. 12 år gammal skriver hon sin mest kända låt Freight Train, alltså 1905. 80 år senare, dvs 92 år gammal spelar hon här sin låt i detta klipp. Rösten är kraxig men spelet är det verkligen inget större fel på. Att det går att spela så här bra vid 92 bast är ett mysterium för mig. Andens seger över köttet? En unik gitarrist. Många försökte men det visade sig i slutändan att ingen kunde planka det här soundet.
Senast ändrad:
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Tyvärr måste jag säga att SRV var en besvikelse här, tråkig röst, fort-fort är inte bättre, skramligt burdust plektrumspel, varför använder han 12-sträng när han inte behärskar den bättre? Satriani var dock njutbar.
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Idag ska vi prata om While my guitar gently weeps av George Harrison från Beatles White Album från 1968. Den här historien är en bra illustration av värdet av att ha en bra gitarrkompis som INTE tillhör det rockband man själv är med i.
One ought to sympathise when an aspiring songwriter has to grow and evolve within the shadow of two other supreme songwriters. Such was the case when George Harrison struggled to get at least one or two songs onto the newest Beatles album throughout their career. Not only was Harrison younger and not included in the core songwriting partnership, but he also didn’t have any partner to collaborate with and bounce ideas off of.
“George’s songwriting was painful for him because he had no one to collaborate with and John and Paul was such a collaborative duo that they would throw out a word of advice to him and so on, but they didn’t really work with him,” George Martin once observed.
“They had a lot of practice, put it that way. They had been writing since we were in school. So they had written most of their bad songs before we had gotten into the recording studio,” Harrison had humbly observed. “For me, I had to come from nowhere and start writing and to have something at least quality enough to be able to, you know, put it in the record with all the wondrous hits.”
Inspelningen av White Album präglades av allmänt dålig stämning i bandet, av det fina kollektiva arbetet från den tidiga perioden fanns inget kvar. Var och en gjorde sina egna låtar utan att knappt se de andra i studion, Ringo ruttnade helt och var försvunnen i flera veckor. George hade gjort egna låtar förut, men inget lika ambitiöst som detta. Men John och Paul var likgiltiga inför den nya låten, och de hade för övrigt nog med sina egna låtar. Georges första försök lät så här (minus de smetiga stråkarna):
Sen behövde han en gråtande gitarr. Wah-wah pedal ville han inte använda. Han försökte med tekniken att spela in ett solo framlänges och sen spela upp det baklänges. En hel kväll och en hel natt höll han på ensam med detta, utan att det gav nåt användbart. Det var här nånstans han osökt började fundera på sin gode vän, Eric Clapton, som han hade gjort saker med förut, och bjöd in honom att vara med i studion. Eric slog i från sig först. Du är inte klok! Ingen annan spelar på Beatles skivor! Men George envisades. Det är min låt! Jag vill att du kommer och spelar! Jag skiter i vad de andra tycker!
Sagt och gjort. Eric följde med till EMI-studion på Abbey Road. Det förändrade i ett slag hela stämningen. Åh, Eric! Är det du?? sa de andra och idel glada miner och mungipor. I stället för en i mängden av 213 Beatles sånger så blev detta i slutänden en av Beatles 10 bästa. Och det var helt och hållet Erics förtjänst. Det finns inte skuggan av ett tvivel om det. Han var katalysatorn, den som fyllde på ny energi i den trötta supergruppen. Så här blev då det slutliga resultatet:
Jag höll på att ramla av stolen när jag hörde denna. Hade aldrig hört en bättre Beatles låt. Vad hade hänt med Georges gitarrspel? Lät som hela gänget hade börjat ta anabola steroider eller nåt.
One ought to sympathise when an aspiring songwriter has to grow and evolve within the shadow of two other supreme songwriters. Such was the case when George Harrison struggled to get at least one or two songs onto the newest Beatles album throughout their career. Not only was Harrison younger and not included in the core songwriting partnership, but he also didn’t have any partner to collaborate with and bounce ideas off of.
“George’s songwriting was painful for him because he had no one to collaborate with and John and Paul was such a collaborative duo that they would throw out a word of advice to him and so on, but they didn’t really work with him,” George Martin once observed.
“They had a lot of practice, put it that way. They had been writing since we were in school. So they had written most of their bad songs before we had gotten into the recording studio,” Harrison had humbly observed. “For me, I had to come from nowhere and start writing and to have something at least quality enough to be able to, you know, put it in the record with all the wondrous hits.”
Inspelningen av White Album präglades av allmänt dålig stämning i bandet, av det fina kollektiva arbetet från den tidiga perioden fanns inget kvar. Var och en gjorde sina egna låtar utan att knappt se de andra i studion, Ringo ruttnade helt och var försvunnen i flera veckor. George hade gjort egna låtar förut, men inget lika ambitiöst som detta. Men John och Paul var likgiltiga inför den nya låten, och de hade för övrigt nog med sina egna låtar. Georges första försök lät så här (minus de smetiga stråkarna):
Sen behövde han en gråtande gitarr. Wah-wah pedal ville han inte använda. Han försökte med tekniken att spela in ett solo framlänges och sen spela upp det baklänges. En hel kväll och en hel natt höll han på ensam med detta, utan att det gav nåt användbart. Det var här nånstans han osökt började fundera på sin gode vän, Eric Clapton, som han hade gjort saker med förut, och bjöd in honom att vara med i studion. Eric slog i från sig först. Du är inte klok! Ingen annan spelar på Beatles skivor! Men George envisades. Det är min låt! Jag vill att du kommer och spelar! Jag skiter i vad de andra tycker!
Sagt och gjort. Eric följde med till EMI-studion på Abbey Road. Det förändrade i ett slag hela stämningen. Åh, Eric! Är det du?? sa de andra och idel glada miner och mungipor. I stället för en i mängden av 213 Beatles sånger så blev detta i slutänden en av Beatles 10 bästa. Och det var helt och hållet Erics förtjänst. Det finns inte skuggan av ett tvivel om det. Han var katalysatorn, den som fyllde på ny energi i den trötta supergruppen. Så här blev då det slutliga resultatet:
Jag höll på att ramla av stolen när jag hörde denna. Hade aldrig hört en bättre Beatles låt. Vad hade hänt med Georges gitarrspel? Lät som hela gänget hade börjat ta anabola steroider eller nåt.
Senast ändrad:
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Som själv amatörgitarrist är det stört omöjligt att INTE fascineras av While my Guitar som komposition betraktat. Hur är den gjord?
Lite musikteori. Låten innehåller sk modal blandning, man lånar från de andra kyrkotonarterna eller byter tonart, hur man nu vill se det. Versen går i A-moll, refrängen går i A-dur. En vanlig tumregel när man väljer ackord i en progression är att man försöker behålla samma toner vid ackordbytena, både av musikaliska och ergonomiska skäl. George drar denna princip till sin spets i versen som börjar med A-moll, dvs A C E som behålls oförändrat genom versens inledande 4 ackord, det enda som ändras är att man byter baston, så här:
A - A C E
G - A C E - liten 7:a
F# - A C E - förminskad 5:a, liten 7:a, dvs halvförminskad/ half diminshed
F - A C E - stor 7:a
Utskrivet som vanlig ackordanalys blir det följande:
Am - Am7 - F#b5m7 - Fmaj7
Det här är ju en väldigt snygg progression. Som Mick Jagger sa: bara en gitarrist hade kunnat skriva den.
När jag hör på den färdiga låten har jag svårt att avgöra vad som är vad i ljudmassan. Det jag vet är att de flesta bra låtar brukar ha en bra basstämma så låt oss börja med den:
Snyggt flersträngsspel, fett distat ljud, snygga glissandon, Paul kan verkligen det här.
Trummorna då?
Fina hi-hats, ekonomiskt sparsmakat spel av Ringo
Piano, orgel, kastanjetter, ak gura, tamburin:
Pauls piano-intro är top-notch, vilken ide att ha ett piano-intro i en låt om en gråtande gura! Gillar kastanjetterna.
Vocals, ak gura, tamburin:
Paul i andrastämman, utsökt klagomur vid 17:55, så musikaliskt, visst låter det som John är med och wailar här? Hoppas det iaf, tycker om den tanken, att han också är med på ett hörn.
Erics guitar:
En nästan överväldigande samling koola fills och licks, bäst i solot: vibratona vid 11:25 och vid 13:00
Varför småspelar han under sången mellan sina fills? För att det är enklare och mindre nervöst att hålla igång guran på tomgång mellan insatserna. Prova själv så får du se! :)
Lite musikteori. Låten innehåller sk modal blandning, man lånar från de andra kyrkotonarterna eller byter tonart, hur man nu vill se det. Versen går i A-moll, refrängen går i A-dur. En vanlig tumregel när man väljer ackord i en progression är att man försöker behålla samma toner vid ackordbytena, både av musikaliska och ergonomiska skäl. George drar denna princip till sin spets i versen som börjar med A-moll, dvs A C E som behålls oförändrat genom versens inledande 4 ackord, det enda som ändras är att man byter baston, så här:
A - A C E
G - A C E - liten 7:a
F# - A C E - förminskad 5:a, liten 7:a, dvs halvförminskad/ half diminshed
F - A C E - stor 7:a
Utskrivet som vanlig ackordanalys blir det följande:
Am - Am7 - F#b5m7 - Fmaj7
Det här är ju en väldigt snygg progression. Som Mick Jagger sa: bara en gitarrist hade kunnat skriva den.
När jag hör på den färdiga låten har jag svårt att avgöra vad som är vad i ljudmassan. Det jag vet är att de flesta bra låtar brukar ha en bra basstämma så låt oss börja med den:
Snyggt flersträngsspel, fett distat ljud, snygga glissandon, Paul kan verkligen det här.
Trummorna då?
Fina hi-hats, ekonomiskt sparsmakat spel av Ringo
Piano, orgel, kastanjetter, ak gura, tamburin:
Pauls piano-intro är top-notch, vilken ide att ha ett piano-intro i en låt om en gråtande gura! Gillar kastanjetterna.
Vocals, ak gura, tamburin:
Paul i andrastämman, utsökt klagomur vid 17:55, så musikaliskt, visst låter det som John är med och wailar här? Hoppas det iaf, tycker om den tanken, att han också är med på ett hörn.
Erics guitar:
En nästan överväldigande samling koola fills och licks, bäst i solot: vibratona vid 11:25 och vid 13:00
Varför småspelar han under sången mellan sina fills? För att det är enklare och mindre nervöst att hålla igång guran på tomgång mellan insatserna. Prova själv så får du se! :)
Senast ändrad:
SIE
Aktiv medlem
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
Jag slänger in denna variant. Bilden är kass då det är ett gammalt klipp, men man bör ändå se den.
While My Guitar (Ukulele) Gently Weeps-Jake Shimabukuro
Ukulele virtuoso Jake Shimabukuro, playing an amazing version of "While My Guitar Gently Weeps" in Central Park.
youtu.be
Versionen med Prince som skickar upp guran i himlen efter avslutat solo kan man kosta på sig att se en gång om året med.
[OT] Vad hör du på för pop rock blues?
While my guitar bör rimligen vara en av de mest covrade låtarna i rockhistorien. Som någon sa: om du går med i ett godtyckligt coverband som kör oldies så förväntas det att du kan spela den utan att behöva be om notblad.
Financial Times har en utmärkt genomgång av de mest kända cover-versionerna:
ig.ft.com
Själv vill jag lyfta fram Peter Frampton med Clapton, live. Att få se en gammal Clapton flina glatt och skaka på huvudet på scen hör inte till vanligheterna. Både Frampton och Clapton har ju en gammal och mkt stark relation till låten och det märks. Ett underbart klipp!
Jag inte lika glad i Prince versionen som alla ryar om:
Halvsur sång av Petty & Lynne, gitarrist som plankar hela Claptons originalstämma ton för ton, och så Prince då, är hans solo bättre än Claptons? Jag är inte övertygad. Exhibitionistiskt är det iaf, och kul att se på, absolut!
Man ska ju inte blanda ihop artistens konst och hans privatliv, men efter att ha läst Sinead O'Connors självbiografi om när han bjöd hem Sinead till sitt slott just efter hennes makalösa genombrott med hans låt Nothing compares to U, och betedde sig som ett absolut rövhål mot henne, så falnar min entusiasm något. Många män betedde sig illa mot Sinead, det är en besvikelse att konstatera att Prince var en av dem.
Financial Times har en utmärkt genomgång av de mest kända cover-versionerna:
While My Guitar Gently Weeps — George Harrison’s song began life as a folksy ballad
The track became one of The Beatles’ finest moments — thanks to Eric Clapton’s uncredited guitar playing
Själv vill jag lyfta fram Peter Frampton med Clapton, live. Att få se en gammal Clapton flina glatt och skaka på huvudet på scen hör inte till vanligheterna. Både Frampton och Clapton har ju en gammal och mkt stark relation till låten och det märks. Ett underbart klipp!
Jag inte lika glad i Prince versionen som alla ryar om:
Halvsur sång av Petty & Lynne, gitarrist som plankar hela Claptons originalstämma ton för ton, och så Prince då, är hans solo bättre än Claptons? Jag är inte övertygad. Exhibitionistiskt är det iaf, och kul att se på, absolut!
Man ska ju inte blanda ihop artistens konst och hans privatliv, men efter att ha läst Sinead O'Connors självbiografi om när han bjöd hem Sinead till sitt slott just efter hennes makalösa genombrott med hans låt Nothing compares to U, och betedde sig som ett absolut rövhål mot henne, så falnar min entusiasm något. Många män betedde sig illa mot Sinead, det är en besvikelse att konstatera att Prince var en av dem.
Senast ändrad:
Köp & Sälj
-
Säljes i Jönköping -
Säljes i Uppsala -
Säljes i Östergötland -
Säljes i Stockholm -
Säljes i Skåne
