[Rando] Stockholm Hell week

GoranS

Aktiv medlem
[Rando] Stockholm Hell week
ähhh vaddå.. 1500 på en hel vecka, rena lyxen ju
Så nästa år blir det Hell half week?!

Start för 20-milaren vid midnatt mellan söndag och måndag. 30-milaren körs med start måndag kl 13.00. 40-milaren går av stapeln klockan 07.00 på tisdag och slutligen påbörjas 60-milaren klockan 06.00 på onsdag.

Med 20 km/h som totalsnitt under loppen ges då möjlighet till tre timmars sömn innan nästa lopp startar och målgång på 60-målaren sker mitt på torsdag.

Låter väl inte så svårt?! 😏
 
Senast ändrad:

NLC

Aktiv medlem
[Rando] Stockholm Hell week
Så nästa år blir det Hell half week?!

Start för 20-milaren vid midnatt mellan söndag och måndag. 30-milaren körs med start måndag kl 13.00. 40-milsten går av stapeln klockan 07.00 på tisdag och slutligen påbörjas 60-milaren klockan 06.00 på onsdag.

Med 20 km/h som totalsnitt under loppen ges då möjlighet till tre timmars sömn innan nästa lopp startar och målgång på 60-målaren sker mitt på torsdag.

Låter väl inte så svårt?! 😏
Hade det inte varit mer logiskt med start av nästa lopp back-to-back på maxtiden av föregående?
 

GoranS

Aktiv medlem
[Rando] Stockholm Hell week
Hade det inte varit mer logiskt med start av nästa lopp back-to-back på maxtiden av föregående?
Fast hur går det med half week om man räknar med maxtid på alla loppen? Jag får det till att man måste köra 60-milaren på 23,5 timmar i så fall. Fast, det står ju landets sydligaste randoarrangör fritt att slänga in en sådan "halvvecka" för 2021.

Jag har dock en vag känsla av att denna typ av påhitt är mer för internetcyklister än för de som faktiskt ska cykla loppen.
 
Senast ändrad:

nypan

Aktiv medlem
[Rando] Stockholm Hell week
Fantastiskt starkt kört av alla!
Om jag nån gång får lust/ork/tid att börja cykla långt igen så vore det här en utmaning.
 

Grimpeur

Aktiv medlem
[Rando] Stockholm Hell week
Hell week - en RR

RR:n kan vara lite i längsta laget och saknar bilder, men om man känner att man behöver en paus i den ändlösa prosan så kan man göra ett avbrott och leta matchande bilder uppströms i tråden.

Tankarna kring Hell Week började väl någonstans där det åter blev tillåtet att anordna breveter och när vi hade löst problemet med att finna ny startplats. Ambitionen var att stoppa in brevetlopp så att folk fick sin lystnad mättad. Normala år så har man ambitionen att inte konkurrera för mycket med sig själv och därmed skapa förutsättningar för att träffas. Detta år skulle man undvika folksamlingar och då var det av godo att få ner antalet startande per lopp. Vad skulle man stoppa in för lopp? Vi tryckte in en 30 milare så fort som möjligt och fortsatte med 40 och 60. Sedan skulle vi ha semester och ville inte binda upp oss. Men vore det inte kul att ha något roligt på semestern? Det finns nog många som vill ha en utmaning även i år. En Hell week kanske? Jag hade själv läst en RR från en amerikan och blivit fascinerad. Hela familjen tände dock inte helt hundra på idéen direkt, men att arrangera gick an. Ja, så gick det till när den hamnade i kalendern.

Under våra första brevetlopp i juni märkte vi att vi nog hade rätt bra kondition i år. Precis innan semestern började så fick vi klartecken att arrangera ett 120 mila lopp. Varför vi började cykelsemestern med att reka för 120 milaren. Återigen ruggigt bra ben och ett tu tre så var hela familjen sugna på idéen.

Vad var då utmaningarna med Hell week som vi såg dem (eller kanske främst som jag såg dem).

Det mentala: På Hell week är man tvungen att komma till start 4 gånger istället som normalt sett en gång. Och för varje gång man tar sig till start, desto mera sliten kommer man att vara. Många brukar säga att när de kommer i mål på ett brevetlopp är de rejält slitna och vill knappt se åt cykeln längre men låt det gå någon vecka eller två blir man genast sugen igen. Här skulle inte den möjligheten finnas. Hade man gått i mål utbonkad eller sönderregnad så är det bara att försöka hitta motivationen och inte välja sovmorgon, solstol, en god bok och någon trevlig drink istället.

Bristen på publik och medtävlande: Jag och Grimpeuse brukar alltid hamna i de bakre leden på brevetloppen. Men på PBP och LEL så brukar vi alltid hamna före majoriteten. Publik, funktionärer och massor av medtävlande har alltid fått oss att tända till. På Hell week skulle det inte erbjudas några sådana motivationshöjare.

Orken: Hur ska man lägga upp loppen så man inte faller igenom och blir svagare och svagare? Det gällde att försöka se veckan som en helhet och inte som fyra enskilda lopp och ta slut på krafterna för tidigt. Men jämfört med andra långa lopp är det ju här inte möjligt att tillgodoräkna sig tid intjänad i början av veckan för att ha mera tid på de sista 60 milen.

Sedan började förberedelserna. Cyklarna lämnades in på service. Vi gick igenom utrustning och kollade att vi hade allt, kompletterade med lite slang och köpte socker till flaskorna. Sedan var det bara att invänta start.

Hur gick det sen:

20 milaren. Ambitionen var att inte ta det alltför lugnt men inte stå på för mycket heller. Pulsbältet gav upp. Jag brukar köra på puls för att reglera hur fort jag skall köra. Jag har lärt mig att jag annars kör alldeles för hårt. Det blev nog så denna gång också. 20 milaren är en rätt kuperad bana och det finns möjlighet att ta slut både på mig och Grimpeuse. Jag behöver hålla nere min puls på platten och Grimpeuse puls i backarna. Hur som haver, benen kändes bra och starka. Men vi hade nog kört lite väl hårt för planerad grillning fanns inte på kartan när vi kom hem. Istället fick det bli hämtemat och det var knappt att det fanns ork till det heller. Jag vet inte vad det är men det är ruggigt svårt att välja när man är trött. Pizza eller indiskt eller japanskt eller grekiskt eller har vi kanske nått i frysen? Två trötta personer underlättar inte direkt väljandet. Detta var alltså HW första prövning. Det kändes som vi inte kommunicerade med varandra och gjorde det så var det med en fördröjning som om den andra var på månen. Pratade Grimpeuse grilla så pratade jag värma fryst mat. Pratade Grimpeuse värma fryst mat så pratade jag beställa… Till slut så blev det indiskt. Då var blodsockret långt nere i skorna men jösses vad gott det var. Grimpeuse började författa en recension om den indiska maten om att det var godaste hon hade ätit i hela sitt liv. Jag påpekade att eventuellt kunde tillfället spelat in.

30 milaren: Dagen började allt annat än bra. Jag hade rejält magknip och lätt frossa. Jag var dock i såpass bra skick att jag kunde cykla men var orolig för oplanerad tömning och var rejält spak. Grimpeuse fick sålunda vara den som förde truppen i motvinden. Vi tog två lite längre pauser och ungefär halvvägs fick jag krafterna åter. Därefter gick det förvånansvärt bra. Benen vaknade till och vi körde hem i rejält bra tempo.

Vilodag 1: Var rejält sänkt hela dagen. Det mesta kändes jobbigt och omöjligt. Jag har bakat scones sedan jag var 8 år och har aldrig misslyckats med detta tidigare. Visste inte ens att det var möjligt. Det gjorde jag denna dag. Så istället för en underbar frukost med nybakta scones så blev det istället något döbakt misslyckande. Jag tänkte även skriva ett happyinlägg men halvvägs så insåg jag att orken inte räckte till och gav upp. Det påbörjade utkastet publicerades dock av misstag dagen därpå.

40 milare: Förhoppningen var att cykla med Svante. Gillar man Svantes humor så finns det få saker som går upp emot en 40 milare med honom. Det blev dock inte så. Vi tappade Svante och Oooh (som även han är mycket trevlig att cykla med) mer eller mindre direkt ifrån start. Jag hade ruggigt bra ben och tryckte på rejält i motvinden. Vi hoppade stoppet i Gnesta, köpte tubost, hällakakor och läsk i Hälleforsnäs (tubost och brödkakor är en favorit på brevetlopp). Därefter lunch på Rejmyre smakade bra men tog rackans lång tid. Det gjorde nog inte så mycket då vi hade bra ben och kunde köra in förlorad tid. Nästa stopp blev det nyöppnade slusscaféet i Norsholm. Till min glädje hade de Sänkdalens romrussinglass, en klar favorit. Efter Norsholm blev det en sjuk medvind till Söderköping. Man fick vara aktsam var man körde, för fort gick det. Det gällde att undvika gupp och bulor så man inte fick oönskad luftfärd. Vi hade magisk tur med färjorna. Vi första färjan så skulle vi ha fått vänta men när Grimpeuse gick in för att handla glass så anlände färjan. ”Om du skyndar dig för allt var tygen håller så hinner vi” sa jag när hon kom ut. Vi han precis, Grimpeuse tappade dock en glasskula i kalabaliken men återstående räckte gott och mer hade inte hunnits med på den korta tid som Elvira tar att köra över sundet. Detta var uppenbarligen en extra färja som gjorde att vi fick lite extra tid på Vikbolandet och därmed möjlighet att hinna nästa färja. Då vi hört att snabbgrupperna brukar hinna nästa färja så stod vi på för fullt på Vikbolandet. Benen kändes fortfarande riktigt bra och det gick undan. När vi började närma oss färjan några kilometer efter Husby så öppnade sig himlen. Vi fick välja mellan stanna och ta på oss förstärkningskläder eller att hinna färjan. Vi valde det sistnämnda. Vi hann färjan men var rejält blöta och kändes oss kalla när vi klev ombord. Väl på färjan så fanns dock uppvärmd hytt där vi kunde sätta på oss förstärkningskläder. I fortsatt rejäl medvind fortsatte vi i bra fart till Donken i Nyköping. Vi börjar bli stamkunder där... Efter Nyköping var det fortsatt medvind, men farten gick ner rejält då det var svårt att se i mörkret och regnet och vi var oroliga för vilt. Nöjda och utvilade så anlände vi hem strax före två.

Vilodag 2:
Var rejält sänkt även denna dag. Dagen började med att Svante och Oooh förgyllde morgonen genom att komma i mål från 40 mila. Dock rejält mycket tröttare än vad vi var. Istället för att ha haft rejäl medvind in i mål ifrån Nyköping så hade de haft motvind. Jag skrev en reserapport för 40 milaren som jag trodde att jag publicerade men måste uppenbarligen varit för trött och inte lyckats för nu kan jag inte hitta den.

60 milaren: Dagen började med att vi inte var så snabba till start men efter en viss tids bankade på vår ytterdörr så uppenbarade vi oss. Väl utanför dörren så blev det en kvick utdelning av brevetkorten och vi kunde starta fem minuter tidigare än annonserats. Detta för att möjliggöra för snabbgruppen att hinna till färjan. Snabbgruppen var vänliga att hålla igen i de första backarna så att även vi fick en god start, men vi lät dem dra iväg strax efter Vårsta så att de inte skulle missa färjan. Vi gjorde också vårt bästa och tryckte på vad tygen höll och lite till. Kanske inte det smartaste sättet att inleda en 6o milare men det är svårt att inte vilja hinna en färja. Vi höjde pulsen lite och sedan lite till och tryckte på vad vi kunde och helt plötsligt insåg vi det är möjligt och tryckte på lite till och hann. Detta var extra roligt eftersom vi missade när vi cyklade 60 milaren senast och då hade vi 3 minuter till på oss. Snabbgänget drog ifrån oss direkt men vi hade bra tryck i benen och skymtade dem större delen av Mörkö. I Gnesta väntade en positiv överraskning. Där stod en Erland och väntade. Han tyckte att hänga på de övriga en 20 milare hade nog varit OK men kände att en 60 milare var nog lite risky business och tog därför det säkra före det osäkra och hängde på oss. Jag hade fortsatt bra ben och la mig i täten. Grimpeuse förklarade för Erland att han brukar trivas bäst där. Erland visade sig vara ett riktigt lyckokast. Han var en mycket trevlig och duktig konversatör. Något som förgyllde vår fortsatta resa. Det rullade på riktigt bra till Eskilstuna. Vi hamnade framför restaurangen där vi ibland äter (när vi inte kör med OKQ8). Men något var fel, den var stängd. Där stod vi som fågleholkar och inte kunde annat. Sedan dök snabbduon upp och hälsade på oss innan de drog vidare. Ägaren måste även fått syn på oss inifrån restaurangen och undrade om vi ville komma in och sa att han kunde öppna restaurangen lite tidigare. Aha det var alltså det som hade hänt. Vi var tidigare än vi brukade vara. Det blev rejäl portion pasta Bolognese och sedan rullade vi vidare emot Vingåker. Då och då sa Erland 28 eller 27 eller kanske rentav 32. Det var snitthastigheten senast körda milen han redovisade. Det visade sig att Erland var statistiker och ganska snart hittade han att vår uppgivna hastighet på totalsnitt på 20 km/h inte skulle stämma. Själv var jag skeptisk, vi brukar alltid hålla sisådär 20 km/h i totalsnitt ibland lite högre ibland lite lägre men det brukar jämna ut sig. Hur som haver med fortsatt starka ben så fortsatte vår färd till Vingåker där det blev kaffe och mjukglass samt en Fanta. Det sistnämnda skulle bli prövning för Grimpeuse. När jag och Erland sedan länge var klara och ville iväg så satt hon och tittade på den knappt påbörjade Fantan. En halvliter hur skulle den få plats? Det gick bara inte. Då ryckte jag in och svepte resolut Fantan så var den saken ur världen. Därefter rullade vi på i fortsatt bra fart och Erland fortsatte att rapportera 28or, 29or och 30or. Nu var det ingen tvekan längre att vi var mycket snabbare än vad vi brukar vara. Nästa stopp blev i Borensberg där första Pizzerian på höger sida har förvånansvärt god och välkryddad pasta (för att vara en pizzeria i alla fall). Då vi låg bra till i tidschemat så sänkte vi tempot lite för att hinna smälta maten. Nästa stämpling blev Vadstena som vi tog utan matstopp. Därefter höjde jag tempot lite fram till Omberg där det blev lite långsammare cykling beroende på fin utsikt (man är väl förhoppningvis en njutningscyklist), sand på vägarna och mycket turister. Efter Omberg blev nästa stopp Ödeshög. Här blev det lätta kolhydrater: en mycket god citron-cheesecake, Fanta och kaffe (inte alls dumt). Knappt han vi utanför dörren innan Grimpeuse ropade lucka och igen och igen. Det visade sig dock inte vara Grimpeuse som hade ont om krafter utan Erland. Vi grupperade om och satte istället Grimpeuse i täten för att sänka tempot lite. Jag hade fått lite känningar av magknip strax innan Ödeshög och var därför rätt glad att kunna lägga mig sist och räta på ryggen. Därefter så gick det som på räls till Linköping. Till Linköping kom vi mycket riktigt med ett totalsnitt som var bra mycket högre än vad vi brukar prestera. Jag skulle tro rekord men då vi inte för någon statistik så är det svårt att veta. Om det berodde på trevliga sällskapet som höjde humöret i truppen eller om det berodde på bra ben låter jag var osagt. I Linköping så blev det en rejäl nattvila och därefter kunde vi i den sydliga vinden defilera hem. Erland och Grimpeuse i täten och jag låg sist njöt. Det kändes underbart att vara på väg hem efter att ha klarat av en HW.

Reflektioner:

Varför gick det så bra?

Grimpeuse menar på att det var väl inte så konstigt. Ungefär samma sträcka som PBP men med en massa vilodagar och bonusnätter.

Själv är jag mer kluven. Jag tror på en kombination av ovanligt bra form och många års erfarenhet.

Blev man svagare med tiden?

Nä, snarare tvärtom. Vi har nog aldrig kört så starkt på en 60 milare

Var det roligt?

Ja, det var förvånansvärt roligt. Dels fick man träffa fler personer då det blev fyra starter istället för en som det är annars. Dels för att man han återhämta sig så pass mycket att man kunde njuta av naturen. Även roligt att det pågick lite längre än tex PBP.

Loppet gav definitivt mersmak!

Stort tack till er jag mött längs banan ni som följt på happy. Måste sägas att Randosar är riktiga hedersknyfflar.
 
Senast ändrad:
Topp
Happyride sparar data i cookies. Genom att använda våra tjänster godkänner du det. Läs mer