Min gissning, till viss del underbyggd av egen erfarenhet, är att det
egentligen är ganska enkelt. Om en viss modell av lädersadel som icke inkörd passar tillräckligt bra för att man ska stå ut och till och med nästan trivas med den så kommer den bara att bli bättre med tiden.
Om den däremot känns som ett syndastraff som ny så räcker inte Lädersadlarnas Magi, hur lockande den än är, till för att den ska bli skön som en söndag om man så cyklar in den i hundratals mil, bakar den i ugnen, doppar den i vatten eller what have you.
Jag har turen att ha akterkastellet tillräckligt väl skulpterat efter Gilles Berthoud Aspin för att det hittills aldrig har varit ändalykten som har gett upp på mina turer. Jag blir trött i benen förr än jag blir trött i baken. Men jag konstaterar med varje ny Aspin jag ger mig på att den äldsta sadeln är mycket bekvämare än den näst äldsta som i sin tur är mycket bekvämare än… ja ni fattar, som nya är de hårda men ok och ju mer jag kör dem desto bättre blir de. Hittills har jag inte behövt spänna någon utav dem och de ser ut att ha mycket kvar att ge.
Således, en sadel som inte är åtminstone OK som ny hade jag inte orkat ge så många mil. Bättre då att leta vidare.
Diskussionen om hållbarhet ger jag mig inte in i. Jag har mina tankar och de funkar för mig, men religion kan vara känsligt att diskutera så jag håller mig till cykling.
Hoppas att du får till det
@johnboy!