Det har blivit dags att sammanfatta årets stigcykeltest. I femte och sista delen i artikelserien delar testarna med sig av sina personliga åsikter och försöker utse en vinnare. Och så kan vi de inte låta bli att diskutera 26 vs 29 förstås..
Text och Foto: Fredrik Westman (westman@happymtb.org) och Anders Jansson (aj@happymtb.org)
Herrarna Westman och AJ har skaffat skrapsår och svettats litervis i testandets namn. Så vad tycker de egentligen?
Personliga åsikter och val
Westman
Eftersom jag gillar stök, adrenalin och flow snarare än grusvägsrally så visste jag redan på förhand att Rosen skulle få det lite tufft att bli min favorit. Dock tycker jag att cykeln är väldigt prisvärd, och jag skulle valt den framför en hardtail, varje gång. Den extra komforten är värd guld på längre turer i skogen. Dock är jag inte så imponerad av prestandan hos Monarch-bakdämparen utan skulle försökt gått upp en nivå till den Fox-utrustade Dr Z 4. Rosen är också förmodligen den allra första cykel jag testat som jag tycker har för låg vevlagerhöjd i skogen. Jag är ändå van med låga cyklar och gillar det vanligtvis, men Rosen går över (under) gränsen för mig. Detta får jag heller inte riktigt ihop med den annars trampinriktade karaktären. Det är kul att sitta och mata på Rosen, tills det blir tight och stökigt och vevarmar och pedaler slår i till höger och vänster.
För mig står det mellan Treken och Specializeden. Båda de här cyklarna är snabba i skogen nästan oberoende av förhållanden. Treken har en balanserad och fin geometri och dämpare och gaffel som arbetar mycket kontrollerat i högre farter och med mer ”ladd” i åkningen. Specializeden känns något mer AM än stig och klarar faktiskt av att kännas trygg även i större hopp och drop. Geometrin är väldigt förtroendeingivande och samtidigt lyckas cykeln vara en förbaskat effektiv klättrare. Dock upplevs den som rejält stor, och kanske inte alltid lika smidig som Treken. Gaffeln är inte heller riktigt lika finkänslig i högre hastigheter.
En annan skillnad är att Treken är känslig för att ställa in rätt vad gäller kombinationen av sag och lågfartskompression på framgaffeln. Att lägga tid på att få balansen rätt är dock värt det, rätt inställd levererar Trek kvalitet. Stumpyn är istället är istället nästan löjligt lätt att ställa in, framförallt bak där Autosag verkligen imponerade på mig. Jag brukar vilja kunna ändra inställningarna och finjustera, men auto-inställnigen känns faktiskt ganska rätt för mig. Särskilt i läget med Pro Pedal på. Rätt inställda är alltså gaffel och dämpare på Treken vassare än de på Stumpyn när det blir högfartsstök, men för de allra flesta är gaffel och dämpare mer än tillräckligt bra även på Stumpyn.
Specializeden är också ca 13 000 kr billigare än Treken, vilket gör den till testets vinnare för mig. Dangler-kedjestyraren med dess gummiklädda yta som tystar ner Stumpjumpern fullständigt är ett litet plus i kanten. Både Stumpjumper 29 och Rumblefish är dock bra val för stökig stigcykling. Camber 29 kan vara ett alternativ till Stumpjumpern för den som vill ha Stumpjumpern i en variant som är lite mindre AM och mer stiginriktad.
AJ
Jag var på förhand nyfiken på att rasta Rose Dr Z på svenska stigar. Tidigare provkörning i alperna gav rejäl mersmak. I långa klättringar på grusväg och utför på preparerade banor kändes Dr Z som en riktigt trevlig kamrat. Det märks att det är i sådan terräng som cykeln utvecklats. Med sina fina komponenter fanns potential för heldämpad 29er i pris långt under vad konkurrenterna kan erbjuda.
Väl på hemmaplan och in på stigarna i skogen visade sig en liten annan bild av Dr Z. Med sina 100 mm hade det kunnat vara en alert och bekväm stigsmiskare. Det fungerar också bra inledningsvis så länge underlaget är slätt och lättåkt. Problemen uppstår på stökigare skogstigar där det låga vevlagret gör sig brutalt påmint med vevarmar som konstant slår i underlaget och stör cyklingen. Det är inte kul i längden och som ren stigcykel går därför Dr Z bort för min del.
Som långloppscykel passar Dr Z bättre och den klarar av ett högt tempo i kombination med bra komfort. Bekvämligheten kostar dock på. Den höga vikten gör sig konstant påmind och dränerar kroppen på energi. Ett snäpp upp i modellistan kostar mer pengar men reducerar inte vikten nämnvärt. Först uppe vid toppmodellen Dr Z 8 rör sig vågen ner i önskvärd takt.
Med en prislapp på 16 000 kr är Dr Z 2s främsta konkurrenter 29-tums hardtails. Handlar det om aktiv träning/tävling så får kroppen ursäktas under några timmar. Med den budgeten väljer jag istället en bra utrustad 29er HT som sparar vikt och energi.
Steget från Rose till Specialized är stort, dels ekonomiskt men främst fysiskt. Uppe i sadeln på Stumpjumper FSR är det mycket av cykel både under och framför kroppen. Det här är en av de största 29ers jag cyklat på. Känslan försvinner till viss del vid rull men den känns stor och bänglig i tighta partier.
Systemintegrationen med Specializeds egna standarder och specialdelar ger lite blandade intryck. Det binder upp kunderna att köpa märkets egna komponenter när de går sönder eller behöver bytas. Samtidigt ger det möjlighet till speciella och unika lösningar som kanske inte är möjligt med standardkomponenter och som dessutom skiljer ut cykeln från konkurrenterna.
Specializeds dämparfunktion Autosag är mycket enkel att använda och ger för cykeln korrekt inställd dämpare. Fjädringen blir dock lite väl mjuk för min smak och gör cykeln ledlös. Mjukheten gör att det går mycket bekvämt på stigarna men samtidigt är det svårt att få någon känsla för underlaget. Vid aktiv cykling känns det som att cykeln viker ihop sig på mitten vid varje tramptag. Visst går dämparna att strama upp med högre tryck. Men då utnyttjas inte all slaglängd i normalfallet och är då överflödigt att åka runt och släpa på. Att ha en cykel med slaglängd i reserv för enstaka tillfällen ”i fall att” känns också onödigt för min del.
Utrustningen på Stumpjumper FSR Comp känns för prisklassen något låg. Växelreglagen som används frekvent under cykling hade gärna fått haft lite bättre känsla. Att växla med X7-reglage är som att trycka in tummen i kall gröt jämfört med de mer krispiga storebröderna X0 och XX.
Trek Rumblefish mixar egenskaper från de andra två och är den mest mångsidiga cykeln i testet. Den klarar att hålla ett högt tempo och känns alert och snabb på stigarna. Samtidigt är den bekväm utan att kännas seg eller sävlig. Uppför klättrar den bra och utför går det säkert och kontrollerat. Åkmässigt finns inget mer att önska och som stigcykel håller den hög klass.
Priset på Rumblefish Pro är högt. Inte bara i reda kronor utan även också vad som fås för pengarna. Ett starkt varumärke och några speciella komponenter räcker inte för att motivera priset. Jag hade förväntat mig lite mer av DRCV-gaffel/dämpare och önskat bättre egenskaper att hantera småstök.
Att utse en personlig favorit i detta test blir svårt för min del. Rent åkmässigt sätter jag Trek främst, men dess prislapp talar emot. Rose har ett attraktivt pris men når inte ända fram åkmässigt. Specialized ligger prismässigt där i mellan men har egenskaper som inte riktigt passar min åkstil.
För- och nackdelar med stora hjul
Den uppenbara fördelen med större hjul är att de rullar något bättre över stökigheter än mindre hjul. Så långt är nog alla med. Sedan finns det några viktiga begränsningar att tänka på, och några myter att avliva. Mythbusters, here we go.
29ers är osmidiga och bängliga vid knix i skogen. Njae, det håller vi inte med om. Vissa 29ers är det, men inte med en väl avvägd geometri. De känns dock fortfarande större och mindre smidiga än en smidig 26-tummare, det går inte att komma från. Att byta tillbaka till den mindre hjulstorleken efter en månad på storhjulingar känns direkt mer lekfullt.
29ers klättrar bättre än 26-tummare. Här är vi beredda att hålla med. Då vevlagercentrum sitter lägre än hjulaxeln är det väldigt svårt att slå över på en 29er. Vissa 29ers har dock högre front, vilket förtar något av den här fördelen.
29ers är trygga utför. Jo, det stämmer. Den högre fronten i kombination med att vevlagercentrum sitter lägre än navcentrum gör att det känns svårare att slå över styret och göra en OTB, Over-The-Bar.
29ers är bättre på allt. Näe, det håller vi inte med om. För det första gäller det att inse att cyklarna oftast hittills är ganska stora. Är du lång är chansen större att du hittar en cykel som du upplever som smidig än om du är kort. Förhoppningsvis ändras detta framöver, men är du kortare än 175 är det långtifrån självklart att du kan hitta en 29er med vettig geometri. För långskånkar över 185 däremot är det tvärtom nästan bara fördelar vid normal stigcykling. För det andra är cyklarna tyngre, och hjulen likaså. Tyngre cyklar är inte bättre cyklar, särskilt inte vid igångdrag. För det tredje finns situationer då stora hjul inte är bättre än slaglängd, se nästa myt.
29ers behöver mindre slaglängd, en hardtail känns som den har fyra tum slag, minst. Detta är inte sant. Vid rull över stock och sten med fart så rullar hjulen bättre över ojämnheter och detta gör att du behöver mindre fjädring för att jämna ut terrängen än med mindre hjul. MEN, och detta är ett viktigt men, så fort du landar efter ett hopp eller ett drop så spelar hjulstorleken inte någon roll utan slaglängden är vad den är. 100 mm 29er kommer inte vara lika smooth som 150mm 26er. Detta innebär i praktiken att en 29er är mindre förlåtande än en 26er på vissa typer av köttigare stigar, där det inte finns något substitut för slaglängd.
Det är också svårt att bygga en bra 29er med mer slaglängd än 130 mm slaglängd bak, då däckfrigången vid max slaglängd då antingen gör att det krävs bautalånga kedjestag eller ett böjt sadelrör för att bygga en ram med mer slag. Och inget av det brukar bli jätteroligt att cykla i skogen med.
29ers har mer grepp än 26-tummare. Här är det nog så att i teorin så stämmer detta, då de större hjulen har större kontaktyta med marken att överföra krafter på. I praktiken finns dock en annan begränsning som inte ofta nämns – däcken. Av någon anledning tycks inte däcktillverkarna hittills hängt med och gjort greppiga 29-tumsdäck med stor luftkammare. Visst finns det bra XC-däck för 29-tummare, men greppiga AM-däck finns det sämre av. Av någon anledning verkar de stora däcken generellt vara gjorda i hårt puckgummi snarare än greppigt dito. Varför kan inte bara tillverkarna ta och flytta över samma mönster och gummiblandningar till ett större däck? Det kan ju inte vara så svårt tycker vi. Och säkert kommer det alldeles, alldeles snart vara så att det går att få tag i ett Mountain King 2 2.4″ med Black Chili-gummi även i 29-tumsversion. Och då jäklar. Tills dess har storhjulingarna en liten nackdel vad gäller kurvgrepp och grepp på klipphällar.
Avrundning
Härmed är årets stigcykeltest avslutat. Så vilket är då bäst, 26 eller 29 tum? Det beror på är svaret, 29 och 26 känns olika och passar olika cyklisters tycke, smak och fysik olika bra. Prova gärna själv, och dela gärna med dig av dina åsikter i diskussionstråden.
Nästa år har vi en naggande känsla av att det är mittemellanstorleken 650b, eller 27,5″ som vi kommer att testa. Den gyllene medelvägen? Kanske.
—
Tidigare diskussion om 29 vs 26
Del 1 av årets stigcykeltest – presentation av hojarna och testet
Del 3 – Test av Trek Rumblefish Pro
Del 4 – Test av Specialized Stumpjumper FSR Comp
Kommentera och diskutera på forumet
