Nu när grupptestet av AM-cyklar är slut är det dags att knyta ihop säcken. Vi diskuterar lite om olika subtyper av AM-cyklar samt om våra testcyklar och andra alternativ inom de kategorierna. Oavsett om du följt vår artikelserie eller ej så kan följande artikel vara intressant. Ifall du tillhör skaran som följt testerna kan vi också fresta med att här erbjuda personliga åsikter och reflektioner om cyklarna. Jo just ja – och så får alla välja varsin vinnare förstås.
Text : Happyredaktionen (Westman, *micke*, the_TnT, jomper) Foto : Harri Manni
Den här artikeln har tre delar – En generell subkategorisering av allround-cyklar, vad man nu vill kalla dem, inklusive några alternativ till de testade cyklarna, personliga åsikter om varje testad cykel samt till sist en del där testlaget valt varsin personlig favorit.
Att jämföra äpplen och päron
En problematisk faktor med All Mountain-segmentet är att cyklar för användning på hela berget innebär en kompromiss. Den här kompromissen går att variera in absurdum vilket gör att det kan kännas som cyklar för väldigt olika ändamål även vid jämförelse inom AM-segmentet. Vi har därför delat upp segmentet i några, som vi tycker, beskrivande subtyper och sorterat in de testade cyklarna i den subtyp vi tycker de representerar.
Subtyp 1 – Lycra-AM
Det här är cyklar som är rappa på skogsstig utan att göra bort sig när det börjar gå utför. Ofta är de lite lättare och har något brantare geometri än mer utförsinriktade AM-cyklar. Att bränna runt på hemmastigarna på sådana här cyklar är riktigt skojigt samtidigt som tekniska utförslöpor kan forceras snabbare och säkrare än med en ren XC-cykel. Liftburen utförscykling är inget problem efter ett däckbyte men var beredd på att du får jobba hårt och att rena downhillbanor kan bli onödigt spännande. Styrvinkeln ligger ofta mellan 67 och 68.5 grader, slaglängden mellan 140 och 160 mm och vikten mellan 12 och 14,5 kg.
Av de cyklar vi testat platsar Sunn Kern LT Neo och Gary Fisher Roscoe 1 i den här subtypen. Båda är lätta och trampeffektiva och kompromissen består i att de upplevs något mer nervösa utför än nästa subtyp. Alternativ att beakta på den svenska marknaden är Giant Reign, Commencal Meta 5, Cannondale Prophet, Canyon Nerve AM och Specialized Pitch. Vill du bygga från lös ram kan du kolla in Turner 5-spot, Orange Five, Yeti 575, Transition Covert, Intense Tracer eller Santa Cruz Heckler, för att nämna några beprövade kort.
Subtyp 2 – Baggy-AM
Den här typen av cykel kompromissar något i båda ändarna av spektrumet och ligger således i mitten. AM-segmentets mellanmjölk om man så vill. De är något mer optimerade för utförsåkning än för snärtig stig och hemma i skogen blir det lite mer stridsvagn än rapp räser över det hela. Istället finns vid utförsåkning en fuck up-marginal som inte infinner sig på subtyp 1. Långa alpnedfarter, uthållighetsdownhill typ Megavalanche och liknande är denna cykeltyps paradgrenar. Cyklarna har ofta en styrvinkel som ligger mellan 66 och 67 grader, slaglängd kring 160 mm och en vikt mellan 13,5 och 15 kg.
I vårt test platsar Kona Coilair Supreme och Trek Remedy 7 i denna kategori. Andra alternativ på svenska marknaden är Giant Reign X, Canyon Torque ES, Lapierre Spicy, Specialized Enduro SL och Norco Six. Sugen på att bygga från lös ram? Titta närmare på till exempel Intense SS/Uzzi, Transition Syren, Yeti ASR 7, Santa Cruz Nomad eller Orange Alpine 160.
Subtyp 3 – Skydd-AM
Det här är egentligen inte allroundcyklar utan utförscyklar som hjälpligt kan trampas runt på stigturer om cyklisten inte har bråttom. De är biffigt byggda med geometri åt DH-hållet men inte riktigt lika extrem och detsamma gäller för fjädringens slaglängd. Freeride light eller mini-DH skulle de kanske kunna kallas. Stigcyklingsförmågan varierar men överlag är representanterna för den här subtypen tunga och dessutom ofta framväxellösa vilket hämmar förmågan att ta sig uppför längre backar. Mer lekhoj än allround alltså. Styrvinkeln ligger typiskt mellan 65 och 67 grader, slaglängden varierar stort, från 140 till 190 mm, och matchvikten likaså, från 16 till uppåt 20 kg.
I vårt test platsar Commencal Supreme Mini DH 2 i den här subtypen. Andra alternativ på svenska marknaden är till exempel Specialized SX Trail eller Big Hit, Canyon Torque FR eller kanske klassiska Kona Stinky, beroende på hur viktkänslig och hur allround du vill vara. Vill du bygga från lös ram kan du kika på Transition Bottle Rocket, Knolly Delirium-T eller Santa Cruz Bullit.
Personliga åsikter om varje cykel
Du kan aldrig gissa vad som kommer ske här! Jo, här kommer varje testare* få ge sina personliga åsikter om varje enskild cykel. Detta för att testomdömena tidigare varit en sammanvägning av hela testlagets åsikter och ibland blandats ut något. Här återfinner du fler toppar och dalar i åsikterna.
Sunn Kern LT Neo
Jomper: En av testets roligaste cyklar tycker jag, tyvärr fick vi inte den storlek vi var lovade så det färgar nog intrycken en del. Men om jag försöker se igenom det så är det här en lekful och rolig stigcykel mer än ett utförsmonster och krävde en ganska aktiv cyklist. Den låg lägre i pris än de flesta andra cyklar i testet, de dyraste kostade mer än det dubbla, så den enklare specen må vara förlåten. Att kliva upp ett steg till en dyrare modell är klokt om du köper en Kern LT!
Micke: Jag trodde att jag skulle gilla Kern LT, på pappret ser den bra ut. Men den Medium vi fått låna var helt enkelt för liten för mig för den typ av cykling vi körde i Spanien. Lyrikgaffeln med DFR gillade jag inte alls, DFR måste stå för Dead Fucking Rong, och bromsarna var för klena. Det skulle vara högintressant att prova ett storasyskon till Kern LT Neo, både komponentmässigt och storleksmässigt. Ett kliv uppåt till Evo- eller Exo-nivå löser både gaffel- och bromsproblemen och en Large borde passa mig bättre.
Westman: Den första stigen jag körde på Kern LT i Spanien var en flowig rökare genom en gammal skog. En smal stig med höga buskar på sidorna som bildade en kanal att raila igenom. Jag tyckte cykeln gick som på räls och flinade i hjälmen. De korta kedjestagen och den lilla cykeln kändes som en busig BMX eller 4X-hoj. Efter ett tag kom det en stenkista och då slutade jag flina. Gaffeln tog inte alls udden av den och jag tvärställde nästan styret av rycken. Lite så kan jag sammanfatta cykeln. Buskul geometri för att köra lätt utförslutande stigar, men dålig gaffel med massor av plattform som inte går att stänga av. Bakdämparen likaså, trampeffektiv men lite död. En storlek L med en riktig Lyrik och en mer justerbar bakdämpare hade varit betydligt bättre, tror jag. Problemet med däckfrigång vid bakdämparen hade dock bestått.
the_TnT: Hur tänkte de egentligen här? Inte nog med att bakdämparen är så exponerad att den faktiskt tar i däcket när hjulet monteras i ramen, länkaget är dessutom känsligt för bromsande. Lägg till en dålig framgaffel och hjul som ger upp och det är uppenbart att cykeln inte går att rekommendera. Trots att den faktiskt var rätt trevlig att cykla på. Det här var cykeln jag var långsammast på, en bättre framgaffel skulle hjälpa.
Trek Remedy 7
Jomper: Testets snyggaste cykel, helt klart. Bra specad både i teori och praktik, inget fungerade egentligen dåligt på den här cykeln. Samtidigt kändes den väldigt anonym och karaktärslös att cykla på. Kanske blir det såhär när en gigant som Trek optimerar geometri och länkage till perfektion?
Micke: För mig ÄR Treken All Mountain. Bortsett från några irriterande småmissar i komponentspecen som jag kan överse med är den komplett. Även om den kan kännas lite mellanmjölk så funkar Remedy 7 till allt utan att kännas malplacerad någonstans. Det drar naturligtvis inte ifrån att den är riktigt snygg. MEN…om jag själv hade köpt en Remedy 7 hade jag blivit fly förbannad när jag upptäckt att det inte går att montera DH-däck på fälgarna.
Westman : Ja jäklar, jag har aldrig varit så sugen på att testa Megavalanche som när jag kört lite Remedy. Både i Spanien och hemma visade den klara pocket-DH-tendenser medan den fortfarande är lätt och trampeffektiv nog att spurta och klättra med. Den långa hjulbasen och väldigt långa överröret ger en utsträckt och neutral attackposition. Den låga vikten och långa cockpiten gör att det går åt mindre energi att köra fort på Remedyn än på någon av de andra cyklarna i testet. Bakdämpningen och framgaffeln är kanon båda två, det finns inget att förbättra på den punkten. Vad som skiljer denna från en bushoj är dock skojfaktorn. Det, och en bashguard och kedjestyrare är det enda jag saknar på Remedyn. Och ett par fälgar som det går att montera DH-däck på då så klart, men det var förhoppningsvis ett måndagsex. Jag ska undersöka saken vidare.
the_TnT: Väldigt snygg, snudd på tråkig att cykla på. Kan det vara så att de fått till den här cykeln för bra? Den saknar nämligen karaktär förutom utseendet. När man cyklar finns den bara där och gör sitt jobb; grått, anonymt och faktiskt lite tråkigt. Att cykla är så klart fortfarande roligt, men cykeln varken belönar eller bestraffar. Guldkanten på däcken hade gärna fått vara i körupplevelsen istället. Hoppas fälgarna var måndagsexemplar som inte ville lira med Maxxisdäcken.
Kona Coilair Supreme
Jomper: Magic Link var något jag verkligen var sugen att pröva på, men det var något av en besvikelse. Cykeln är specad med enbart top of the line-komponenter, men både framgaffel och det aktra länkaget misslyckas med att leverera det man förväntar sig. Speciellt när hela paketet går loss på över 50 papp! Förvånande, Kona brukar aldrig göra bort sig (i mitt garage finns två).
Micke: CoilAiren kom jag inte alls överens med. Dimensionerna med kort framdel och lång bak är udda och ramen flexar oroande mycket. Jag upplevde lite fallucke-känsla när Magic Link kickade in. Det tar nog ett bra tag att ”cykla in sig” på CoilAir. Om komponenternas pris summeras och jämförs med de billigare CoilAir-modellerna blir det uppenbart att det kostar många sköna slantar att få tillägget Supreme på överröret.
Westman : CoilAiren och jag blev aldrig riktigt kompisar. Kort front center och lång hjulbas ihop med en svampig och flexig känsla var helt enkelt inte skoj. Jag hade inte lika kul på CoilAiren som de andra cyklarna, och att attackera svängar gick inte lika intuitivt. Dessutom kändes den lite hög och led svårt av att resa bakändan vid bakbromsning. Om Kona förenklar konstruktionen så att flexet försvinner och framförallt kortar kedjestagen och förlänger fronten lite så tror jag på den, för idén är god. I sin nuvarande form avråder jag dock från den.
the_TnT: Konceptet är bra och det fungerar, efter lång lärotid. Mer slag utför, mindre slag uppför. Synd att allt mitt emellan glömdes bort på ritbordet, dvs. vanlig stigcykling utan vare sig långa klättringar eller nedfarter. Om Kona går tillbaka till ritbordet får de gärna rita bort det överdrivna flexet också, det var läskigt att köra skrå med den här cykeln. Dit med en höj- och sänkbar sadelstolpe som justeras från styret och en hel del är vunnet, om gammeldags geometri tilltalar.
Commencal Supreme Mini DH 2
Jomper: Roligaste cykeln i testet när det gick utför. Det beror självklart på att det var den mest utförsorienterade cykeln, en riktigt trygg soffa att sitta på och dundra utför. Hyggligt pris också, men det avspeglas i det här fallet i vikten.
Micke: Rolig utförscykel men ingen seriös AM-hoj då stigkvaliteterna är minst sagt begränsade. Men även som utförshoj betraktat så är den tung och framför allt gaffeln hindrar framfarten vilket är tråkigt då den är dyr att byta. Som jag ser det finns det bättre alternativ i sub-segmentet Mini-dh (eller vad man ska kalla det).
Westman: Geometrin på den här cykeln är klockren för busig utförscykling, en riktig bike park-hit! Dock så är framgaffeln en besvikelse och totalvikten likaså. Hade den här cykeln vägt 16 kg och haft en bra framgaffel så hade jag skrattat hela vägen nerför berget. Men då skulle jag få gråta hela vägen till banken först. För de här pengarna skulle jag antingen ha sparat lite till och köpt en Specialized Big Hit 3 istället (den nya modellen) eller köpt en begagnad Specialized SX Trail. SX trailen är nämligen precis som Supremen i geometri, men lättare och med länkage som inte styvnar under inbromsning. Betydligt mer allround också. Pengarna som blir över kan du köpa lite skydd och en resa till Gesunda för.
the_TnT: Tyvärr blev det bara en provtur med Commencalen och det var första åken på första dagen. När händerna krampaktigt klamrar sig fast i styret och hjärnan försöker komma ihåg hur det nu var utförscykling går till, är det inte så lätt att tänka på cykelkaraktäristik. Luddiga förminnelser som ”stridsvagn” och superskön bakdämpning finns dock där om hjärnbarken skrapas lite på.
Gary Fisher Roscoe 1
Micke: Roscoe var en trevlig bekantskap med överraskande hög utförskapacitet och mycket välfungerande fjädring. Lite mer stig- än utförscykel förstås men med några små tweakningar en seriös kandidat till enda cykel för normala svenska förhållande. Roscoe har inga direkt svaga komponenter förutom bromsarna som bokstavligen är svaga.
Westman : Grymt rolig hoj! Jag spenderade mest tid på Roscoen i Spanien och hemma och det som i början var ett muttrande om att behöva köra stigcykeln hela tiden byttes successivt ut mot ett flin. Geometrin, den låga vikten och den fina bakdämpningen gör det här till en fenomenal busmaskin! Det enda som är negativt är att Float-framgaffeln är väl progressiv och antingen blir för mjuk och dyker genom mid-stroke, eller för hård för att leverera fullt slag. Jag skulle köpt en coil-insats och monterat i 32-an. Juicy 3-bromsarna är en liten, om än besvikelse på en cykel för de här pengarna. Testets roligaste cykel och också testets positiva överraskning.
the_TnT: Oj så busigt. Oj så ont. Det här var verkligen en buskul cykel, men den sa ifrån på skarpen när den pressades för hårt. Hade bromsarna fungerat hade kanske farten kunnat hållas nere när det var på väg att gå fel. Dålig cykelteknik räddade inte dagen direkt, men eftersom det här är en materialsport skyller jag ifrån mig. Fast som alla dåliga poeter vet rimmar smärta med hjärta och i mitt finns Roscoe. När ska vi busa igen? Ogillar dock starkt allt som inte är standard, vill inte vara så här begränsad i val av utbytesdelar.
Om du får välja en av cyklarna nu då?
Jomper: Kompromisser, det är aldrig lätt. Jag tycker att Commencal:en var bästa utförscykeln och Sunnen bästa stigcykeln, de andra positionerar sig däremellan på rätt tydliga positioner. Skulle jag ta med i beräkningen att jag har andra cyklar i stallet så skulle jag nog välja Trek Remedy 7, den fyller en bra lucka och skulle antagligen inte få rulla så mycket stig. Men om jag bara får ha en enda cykel så faller valet på Sunn Kern LT. Fast gärna en Evo istället för den billigare Neo vi testat.
Micke : Om målet är bästa AM-hoj hade jag valt Treken. Den är kanske lite själlös men oerhört kapabel utför utan att bli alltför tung och oinspirerande på stig. Om jag haft en Remedy 7 i min ägo hade jag ersatt stora klingan fram med en bashguard och bytt till en bakväxel med kortare arm. Om det visar sig att problemen vi hade med att montera DH-däck på fälgarna finns på alla exemplar hade jag försökt lösa det med handlaren. Andravalet bland testcyklarna hade blivit Gary Fisher Roscoe som också är en fullträff.
Westman : Prio 1 för mig med cyklingen är att ha roligt. Roligast hade jag på Roscoen, både utför och på platten. Inte alltid snabbast, inte alltid lättast att välja spår med när det blir stökigt, men oj så rolig! Det här är den enda cykeln i testet som är lika rolig som min Prophet. Jag ger den fem dubbelven av fem möjliga för skojfaktor. I skogen klarade jag svåra (för mig) klättringar samtidigt som jag bombade järnet utför sten och stök. I Spanien körde jag alla nedfarter utan att känna att cykeln höll tillbaka mig. Utom på de tokbranta ravinerna, där bromsarna inte orkade nypa ordentligt. Jag skulle gjort så här om det var min cykel : Monterat i en coil-insats istället för luftenheten i 32-an fram, satt på ett 685 lowrise-styre samt köpt mig ett par Elixir-bromsar med 185/160-skivor. Kan jag få önska en sån modell från Gary Fisher till nästa år? Remedyn blir mitt andrahandsval för att det är en fantastiskt bra cykel. Inte lika rolig bara.
the_TnT: Om jag bara fick äga en cykel och dessutom bara fick välja av de här fem, vilken skulle jag då ta? Hjärtat säger Gary Fisher Roscoe medan hjärnan säger Trek Remedy. Roscoen är onekligen något begränsande på den där alpresan eller trippen till närmsta cykellift, men ack så skoj. Remedy å andra sidan är nog den mest flexibla cykeln i testet men saknade själ i uppförandet. Prismässigt är det inte heller någon direkt skillnad mellan de tu. Hur logiskt jag än resonerar är det svårt att bortse från hjärtats begär, så i slutändan skulle det nog ändå bli Roscoe – alla speciallösningar till trots.
Sammanfattning av testet
Nu när testserien är avslutad vill vi veta vad just du tycker. Vi är rika på intryck och har lärt oss en del om hojtestande inför framtiden, men vad läsarna tycker är mer intressant för oss. Har det varit rolig och intressant läsning eller bara halvintressant babbel? Vill du se en sådan här artikelserie till i framtiden? Vad hade du velat veta som vi inte kollat? Eller vill du bara ge oss beröm eller kritik? Vi vill gärna ha feedback så vi kan planera kommande artiklar.
Tidigare artiklar i serien
All Mountain – Jakten på den heliga Graalen
Spanienbloggen del 1 – Känna på’t
Spanienbloggen del 2 – Insamlande av testdata
Spanienbloggen del 3 – Hårt arbete
Commencal Supreme Mini DH 2 – suverän?
Trek Remedy – Skönheten och odjuret
* Fotnot : Den femte medlemmen i testlaget kunde vid tiden för pressläggande inte delge sina åsikter pga personliga skäl. Vi kompletterar artikeln med dessa när det är möjligt.
