Den oorganiserade stigcyklingen

Datum:
30 november 2012 06:57

Intresset för att cykla i skogen ökar ständigt i Sverige. Större delen av denna ökning sker utanför det organiserade cykel-Sverige. Vi kallar det stigcykling. Varför finns inte stigcyklisterna i de etablerade organisationerna och är det något problem med att de inte gör det? Utifrån manuset till en föreläsning på Sweden Bike Expo har Oskar/oxr utvecklat sina tankar kring den oorganiserade stigcyklingen – ett försök att skildra en annan del av cykelrörelsen.

Text: Oskar Williamsson (oskar@happymtb.org)

Foto: Aron Gooch (bild 1-5, 7), Oskar Williamsson (bild 6) och Anders Jansson (bild 8)

 

Vad är stigcykling?

Stigcykling är en svensk definition av mountainbike. Begreppet uppkom för runt tio år sedan som en kontrast mot det då vanligt förekommande begreppet terrängcykling, som bland annat användes av Naturvårdsverket. Terrängcykling kan lätt leda tankarna mot att cyklingen sker i orörd natur. I själva verket sker cyklingen i första hand på stigar. Stigcykling beskriver därför på ett bättre sätt vad mountainbike handlar om, utan att leda tankarna mot negativa associationer.

Internationellt pratar man om trailbikes som en kategori cykling som ligger någonstans mellan cross-country och all mountain, ett begrepp som stämmer väl in på cyklingen i ett land med mycket rötter och lite berg. I det här sammanhanget skiljer jag på stigcykling och cross-country/racing. Jag menar här en typ av cykling som fokuserar på nöjet med att ta sig an stigar, och inte på träning, fart och resultat. Det är stigen i sig som är målet med cyklingen. Vi pratar inte om träningsrundor. De stigar vi är intresserade av är de som klarar ”barnvagnstestet”, som innebär att tar man sig fram med barnvagn är det ingen cykelstig. Stigcyklingen sker ensam eller i grupp. Det finns plats för paus för att snacka strunt eller fika.

Stigcyklingen står därmed i kontrast till träning och tävling. Cykelturens mål är inte bättre resultat på tävlingar, bättre uthållighet, att kunna köra snabbare eller liknande. Målet är att njuta här och nu av en rolig stig.

 

Cykeltrender i stigcyklingen

Stigcyklingens utveckling hänger ihop med den tekniska utvecklingen av cyklarna. Runt år 2000 dominerades cykelmarknaden av crosscountry-hardtails. Det var cyklar med lätta gafflar och långa styrstammar som rullade på semislicks. Styrena var smala och mycket av kroppsvikten låg långt fram på cykeln för att ge lågt luftmotstånd och bra klättringsegenskaper. Det var under den här tiden som långloppen hade sin riktiga storhetstid, med 3000 tävlande i Finnmarksturen.

Samtidigt uppstod freeride och trial. I Stockholm träffades Freeriders of Stockholm (FROST) på söndagarna, och snart dök det upp Freeriders of… i hela Sverige. När kontrollen från freeride kombinerades med vikten och trampvänligheten från cross-country uppstod en delvis ny kategori cyklar. Heldämpade cyklar med runt 120 mm slag började komma, med kraftigare gafflar och skivbromsar. Med näthandeln kom också ett större utbud av delar som inte varit tillgängligt i butik tidigare. Skogscyklarna blev tåligare, fick en sittställning som gav mer kontroll och fick bättre bromsar. Det här ledde till att stökigare stigar blev intressantare.

Parallellt med utvecklingen mot heldämpade stigcyklar kom också singlespeed. Runt 2005-2006 singlifierades många nybörjarhojar. Kombinationen av singlespeed, hardtailram, Marzocchi-gaffel och riserstyre gav en billig men rolig cykel som trivdes som fisken i vattnet på stökiga stigar. Med 2006 års singelspeed-VM i Stockholm var intresset gigantiskt. Så småningom ersattes hemmalösningarna med ramar som från början var byggda för singlespeed. Att det sedan ledde till ett ökat intresse för 29 tums-hjul var en logisk fortsättning.

Cykelcommunity på riktigt

Världen pre-internet var annorlunda, även för cyklister. Cykelklubben var då det naturliga sammanhanget att hitta sällskap till sina cykelrundor. Med Internet kom diskussionsforumen på nätet. Till en början var forumen anonyma anslagstavlor för informationsutbyte kring komponenter, träningstips och tips om var man kunde cykla. Så småningom utvecklades forumen till att bli en mötesplats där man hittade likasinnade cyklister att cykla tillsammans med.

Diskussionsforumen växte från att vara ett Internetfenomen till att bli mötesplatser som gjorde att cyklister träffades på riktigt. Om man inte var intresserad av en regelbunden träning med på förhand givet innehåll blev forumen den naturliga platsen att bestämma det enda som behövde bestämmas inför cykelturen: vilka ska med, var ska vi ses och när ska vi ses. Diskussionsforumen på nätet blev ett sätt att hitta cykelkompisar som hade samma inställning till cyklingen som man själv hade.

Med verkliga möten förändrades forumen från anonyma diskussioner på skärmen till en ny sorts nätverk mellan cyklister. Det fanns inte längre ett behov av någon klubb för att hitta cykelkompisar. När HappyMTB startades var det utifrån idén att ordet är fritt och ingen bestämmer på Internet. Redan från början fanns ett starkt användarengagemang och en icke-hierarkisk ordning, i betydelsen att det inte fanns några formella strukturer. Tidigare forum hade startats som komplement till klubbverksamhet eller tidningar. På HappyMTB var forumet i centrum, där legitimiteten kom av att det var en mötesplats för att kunna cykla på riktigt.

Med en grund i ett drivande kompisgäng som hade spritts ut över landet blev det också naturligt att träffas på riktigt mellan olika städer. Efter att HappyMTB funnits några månader bjöds det in till en gemensam cykeltur i Göteborg, i samband med att några stockholmare skulle på helgutflykt. Till turen anslöt också några boråsare. Cykelturen kallades Happy Ride, och blev ett startskott på det som på ett sätt har blivit HappyMTB:s livsnerv: att man träffas och cyklar i verkligheten.

Idag har HappyMTB vuxit och hade i augusti i år över 200 000 unika besökare. Av de 27 medlemmar som valde att registrera sig de första 36 timmarna som forumet var öppet har över hälften varit aktiva den senaste veckan. Många är nio år senare fortfarande inne på forumet dagligen.

Cykel-communitys på nätet är naven för den nätverksbaserade stigcyklingen. Här bestäms var, när och hur man ska cykla. Forumen är inte en isolerad företeelse på Internet utan det som sker i mötet på forumen har en motsvarighet i verkliga livet. Forumen går därmed från diskussion till aktion. Den fria formen gör att nätverken samlar individer som cyklar tillsammans när man har lust, och som inte har några egentliga förpliktelser eller avtal sinsemellan.

Forumen stannar inte vid att bara bestämma när man ska cykla, utan i nätverkens spontana organisering uppstår även olika typer av arrangemang. Genom HappyMTB och andra nätverk ordnas det flera olika tävlingar. Bike rally som finns på flera ställen är ett exempel. Det har också ordnats en rad andra tävlingar med varierande grad av blodigt allvar, där flera har blivit årligen återkommande arrangemang. Gemensamt för dessa är att någon gör något, bjuder in alla som vill och resten löser sig. Allt utan att någon erlagt medlemsavgift eller några årsmöten som utser styrelsen. Återkommande ordnas yardsale, en slags cykelloppis, i Stockholm, Göteborg och Jönköping. Det har ordnats gemensamma cykelresor, gemensamma startgrupper till Vätternrundan och Happyrides där man möts från flera håll i landet. Även de lokala turerna ordnas genom nätverken i form av Happyrides runt om i landet.

Varför finns inte stigcyklisterna i de etablerade organisationerna?

Varför väljer då så många cyklister att inte gå in i de etablerade organisationerna? Den viktigaste anledningen är brutalt enkel. Man cyklar på cyklar, inte på organisationer. En organisation har inget att tillföra för den som bara vill cykla i skogen. Friheten i att ge sig ut när man har lust är en del av det sköna med stigcyklingen. Det tillkommer inga måsten och inga förpliktelser mot andra. Man kan till och med dra det så långt som att säga att organisationens form med struktur, formalia och åtaganden står i konflikt med friheten att ge sig ut i skogen. Det är först om man vill ha strukturerad träning tillsammans med andra, eller någon form av tävlingsserie med resultat eller liknande som en förening behövs. Som jag visat tidigare kommer man långt även utan en organisation. Nätverksbaserade avgränsade projekt räcker långt och de kräver inga formella mandat.

För den som inte är intresserad av tävlingsverksamhet är organisationen alltså meningslös. Det är bara att sätta sig på cykeln och ge sig ut. Vill man cykla tillsammans med andra kan man enkelt skrapa ihop en grupp genom de nätverk som finns på cykelforumen.

Hoten mot stigcyklingen

Cykling är tillåtet enligt allemansrätten, så det står var och en fritt att ge sig ut och cykla så länge man håller sig till principen att inte störa och inte förstöra. Problemet är bara att allemansrätten enkelt kan inskränkas när det gäller cykling genom att besluta om olika former av förbud. Detta drabbar särskilt stadsnära områden med många besökare.

En kritisk syn på cyklister i skogen brukar vara att cykling sliter på naturen. Det kommer ofta upp åsikter om att cykling river upp fula sår i marken. En lika vanlig invändning är att cykling stör naturupplevelsen för andra som vistas i naturen. Cyklar anses inte höra hemma i naturen och är därför ett onaturligt inslag. En tredje invändning är att det finns risk för olyckor när cyklister kör fort i skogen där andra människor vistas.

Beslut om cykelförbud är ofta kommunala beslut. Det är antingen i form av föreskrifter i naturreservat eller som lokala trafikföreskrifter. Principen i den svenska förvaltningsmodellen är att beslut bereds av tjänstemän som sammanställer ett på sakliga grunder uppbyggt förslag. Därefter fattar politiker beslut utifrån det underlag som lagts fram. Problemet för cyklister är att det inte finns några garantier för att underlagen faktiskt bygger på saklig grund.

När det gäller beslut om förbud mot cykling saknas tyvärr en av de viktigaste kontrollinstanserna för att säkerställa att besluten är fattade på saklig grund, och det är möjligheten att överklaga. Om besluten går emot enskilda intressen har man möjlighet att överklaga och få saken ordentligt prövad. Problemet är att cyklister inte betraktas som part med enskilda intressen. Därmed finns ingen som kan överklaga ett illa underbyggt beslut, så länge det följt den korrekta proceduren.

Bakgrunden till att cykelförbud instiftas handlar ofta om ett upplevt behov från den kommunala byråkratin att styra och kontrollera cyklingen. Man kan på goda grunder ifrågasätta de vanliga invändningarna mot cykling. Hur ofta finns det till exempel ett ordentligt underlag som tittar på slitage från cyklister jämfört med andra användargrupper? Om det uppstår konflikter mellan olika användargrupper, är det då rimligt att lösa dessa konflikter genom att utestänga en grupp helt och hållet? Kan man alls prata om olika användargrupper i det här sammanhanget? Likaså kan man ifrågasätta om det är rimligt att det offentliga gör en värdering av vad som är legitima sätt att utöva friluftsliv. Är det verkligen förenligt med den svenska förvaltningsprincipen?

Cykelförbud är alltså i hög grad en fråga om politiska processer som en samlad cykelrörelse borde kunna argumentera emot med gott resultat. Problemet är att det inte finns någon samlad kompetens eller beredskap från cykelrörelsen att möta hoten mot stigcyklingen. Det finns inga etablerade organisationer som försvarar cyklingen i skogen. Motståndet mot förbuden kommer i stället genom att lokala fristående aktionsgrupper bildas när cyklingen är hotad. Lokala aktionsgrupper och proteströrelser har traditioner åtminstone sedan 60-talet i Sverige och brukar uppstå genom namninsamlingar och liknande upprop när man upplever att ett intresse i lokalsamhället är hotat. De är ofta enfrågerörelser. Ibland omformas dessa aktionsgrupper till föreningar för att fortsätta driva lokala Konsumbutiken eller bygdeskolan. Samma utveckling syns i cykelsammanhang. Ibland går dessa föreningar in i etablerade cykelsammanhang och ibland bildas helt fria föreningar. Det finns väldigt lite utbyte mellan dessa grupper.

Det finns många svårigheter för cyklister när cykelförbud uppstår. Det är svårt att göra sin röst hörd gentemot beslutsfattare. Om politiker eller tjänstemän bestämt sig för ett cykelförbud krävs både goda argument och kloka politiska strategier för att förändra denna bild. Utan tidigare erfarenhet är det lätt att fastna i ofördelaktiga överenskommelser med kommunen, som till exempel att man får tillåtelse att märka upp ett cykelspår men i gengäld blir utestängd från alla andra stigar i ett område. Det kan vid en första anblick framstå som en rimlig kompromiss för att rädda cyklingen men är i längden motsatsen till den frihet att röra sig i naturen som kommer av allemansrätten och som är själva idén med stigcyklingen.

Problemet med att det saknas en cykelrörelse som har riktat in sig på dessa frågor är att cyklingen ständigt hamnar i bakvattnet. Ofta blir man tagen på sängen av cykelförbuden. Samtidigt som man har en tidspress på att ta fram underlag och påverka beslutsfattare behöver man i någon form mobilisera sig bland cyklisterna, antingen som ett löst nätverk eller en formell förening. Initiativen att agera kommer sällan från etablerade föreningar utan från enskilda cyklister som agerar. Den mobilisering som krävs bland cyklister börjar från noll. Det finns inga strukturer att utgå ifrån, och dessutom är de cyklister som i första hand berörs – stigcyklisterna – normalt inte särskilt intresserade av att umgås på styrelsemöten.

Det finns också brist på kunskap på området, både när det gäller fakta kring cykling och hur cyklister gör sin röst hörd. Härtill saknas också en viktig diskussion bland cyklister. Det finns ingen gemensam hederskodex bland cyklister. Internationellt finns en samsyn kring att köra försiktigt och påverka stigarna i så liten utsträckning som möjligt. I Sverige är den diskussionen ganska liten, och det är långt kvar till det finns en gemensam linje kring hur vi cyklister som kollektiv agerar på stigen.

Slutsats

Cyklingen växer så det knakar, men det sker inte inom de traditionella organisationerna. Med mötesplatser på Internet försvinner föreningslivet som den givna samlingspunkten för cyklister, i alla fall för de som inte är intresserade av att tävla. Informellt nätverk räcker för de flesta för att hitta andra att cykla med, även när det kommer till olika typer av arrangemang. Det är därför tveksamt om formaliserade organisationer har något att tillföra för själva stigcyklingen.

Det stora problemet är i stället hoten utifrån, och det är framförallt där behovet av en gemensam röst – en organisation – uppstår. Så den fråga jag vill väcka med den här artikeln är:

Behöver de oorganiserade organiseras? Och om det finns ett behov av en organisering, kan då stigcyklisterna och de etablerade organisationerna hitta varandra?

Bakgrund till artikeln

På Sweden Bike Expo fick HappyMTB möjlighet att hålla ett seminarium, och frågan gick då till mig om jag ville använda den möjligheten. Efter snart tio år med HappyMTB var det naturligt för mig att i detta sammanhang lyfta fram den cykling som sällan nämns i officiella sammanhang men som tveklöst står för tillväxten i cykel-Sverige: den oorganiserade stigcyklingen. Mitt perspektiv är präglat av att jag jobbar i kommunal förvaltning och har en bakgrund i ett otal föreningsengagemang. Jag har också varit drivande i försök att organisera cyklister tidigare, med blandat resultat.

Mitt syfte med föreläsningen var att beskriva stigcyklingen som fenomen men också att lyfta fram hoten. Jag formulerade mig i första hand för att de som inte är en del av kulturen skulle förstå stigcyklingen, och för att skapa en diskussion inom stigcyklingen. Det som presenteras är en skildring av ett fenomen med syfte att väcka tankar, och ska inte ses som någon sanning. Efter föreläsningen hölls en diskussion utifrån de frågeställningar som lyftes på slutet. Utifrån manuset till föreläsningen har jag utvecklat mina tankar till en artikel. Min förhoppning med föreläsningarna och artikeln är att skapa en diskussion. Några givna svar har i alla fall inte jag.

 

Angränsande artiklar på HappyMTB
Ta del av Happyrides nyhetsbrev med spännande nyheter!

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.