oavsett var man står politiskt, så måste man erkänna att spåravgifter och "trailpass" är en form av varufiering av något som tidigare var gratis. marx kallade det för "primitiv ackumulation", och david harvey har utvecklat det i sin kritik av "accumulation by dispossession", ackumulation genom fråntagande.
det är inte politiska begrepp, utan rent analytiska. det är frågan om att delar av naturen hängnas in, (bokstavligen eller med hot om straff/böter), och säljs tillbaka till de människor som tidigare hade fri tillgång till platsen. oftast legitimeras det med någon slags standardhöjning, t ex grus och spänger. någon skrev "det drabbar ingen fattig", men det är ju helt klart tvärtom: det drabbar ingen rik, bara mindre bemedlade. så långt rena fakta.
det är en helt normal åsikt att vara för att ta ifrån allmänheten fria ytor och ta inträde. det är så en stor del av samhället fungerar, den principen är i vårt samhälle inte alls kontroversiell. därför blir kritiken ibland konstig när det antyds att det är av princip omoraliskt att ackumulera kapital genom att hängna in allmänningar. i så fall vore det mesta i samhället principiellt mycket tveksamt, eftersom det är så stor del av hela den kapitalistiska ekonomin, som ju finansierar staten och välfärden, som bygger på att delar av naturen helt eller delvis omvandlas till en vara (hus, grisfoder, bikeparks osv) och sedan säljs till den som har råd.
det finns som jag ser det två rimliga ståndpunkter för den som är kritisk:
1) den pragmatiska kritiken: allemansrätten är en Unik Svensk Usp, som lockar turister och högutbildad arbetskraft. det är ett andningshål som måste värnas för att rika tillväxtskapande ingenjörer får en skön lite anarkistisk vibe när de ger sig ut i skogen efter jobbet. sveriges varumärke stärks och arbetarna arbetar bättre, vilket på lång sikt genererar mer tillväxt och varuförsäljning än lite fjuttiga spåravgifter kan göra. jag tror personligen att allt detta är sant, men det är inte min ståndpunkt.
jag tycker istället att 2) allemansrätten och den fria naturen ska värnas för att den representerar en helt annan samhällelig princip. tänk om fler delar av samhället kunde vara fritt tillgängliga och lyda under devisen "inte störa, inte förstöra". jag anser nämligen att det är helt opolitiska fakta att miljön och klimatet behöver drastisk minskad mänsklig påverkan. den tillväxtsporrande strävan i ståndpunkt 1 tror jag är inkompatibel med det målet. allemansrätten tycker jag tvärtom bör vara inspiration för en samhällsmodell som är icke tillväxtdriven. i en sådan modell saknas incitament för att grusa upp en stig, så länge alla kan ta sig fram är allt frid och fröjd. det går inte nödvändigtvis lika fort som i en bikepark, men det är liksom hela poängen. återigen, det är vad jag tror behövs givet de vetenskapligt bevisade effekterna som ett tillväxtdrivet samhälle har på miljön och klimatet, och därmed inget stöd till någon politisk riktning, eftersom alla politiker antingen vill sporra på varufieringen av naturen, eller står för ståndpunkt 1 ovan.