Från Jennys Facebooksida:
”Tung comeback för Rissveds”, ”Kan OS-mästarinnan nå den absoluta världstoppen igen?”, ”Över sju minuter efter”, ”Rissveds föll igenom”, ”Hopplöst efter”.
Till SVT Sport och övriga medier:
Det räcker nu.
På grund av den press och hets som media bidrar till genom att ständigt värdera mig och mina resultat har jag aktivt valt att inte delta i något medialt sammanhang under det senaste halvåret. Det ser dessvärre ut att förbli så tillsvidare efter SVT Sports publicerade artikel i söndags. Vi har varit i kontakt med SVT och förklaringen enligt dem är att de inte fick svar av mig/oss i tillräckligt god tid. Av anledningen att teamet lät media vänta på en kommentar väljer de alltså att uttrycka ovanstående citat. Ska vi sitta och vänta på att ni ska ringa, eller ska vi själva ringa upp er efter målgång för att rapportera? För mig och teamet handlar det enbart om prioriteringar av min tid och tyvärr ligger inte media som högsta prioritet.
I samma samtal säger SVT Sport att jag, i jämförelse med mina idrottskollegor, anses vara otillgänglig och på grund av det ger jag indirekt utrymme för frivillig vinkling och bedömning. Men vänta lite, vem har egentligen bestämt att jag ska vara tillgänglig? Är det mitt jobb att fylla media med spännande och ”klickbart” material för att jag vann, i gemene mans ögon, ett stort idrottsevenemang för snart tre år sedan? Nej, det är faktiskt inte det. Däremot ser samhället ut så, jag förväntas att göra det. Men så länge jag väljer att inte vara en del av den normen kommer det ALLTID vara upp till mig, när och hur jag väljer att uttala mig.
I och med den makten ni i mediabranschen besitter skapar ni ett medialt klimat som färgar av sig i verkliga livet. Ni lär barn och ungdomar vad som är viktigt. Jag gjorde i söndags comeback i världscupen efter två års frånvaro från på grund av psykisk ohälsa och ni väljer att göra en subjektiv värdering och bedömning av mitt resultat. Trots att mitt team fokuserade på det positiva i min comeback och prestation väljer ni att vinkla det hela negativt. Har ni reflekterat över att ni genom det som publicerades i söndags, med största sannolikhet, har gjort det snäppet svårare för de barn och ungdomar som har det svårt? De som skulle vilja prova på en idrott men inte känner sig tillräckligt bra, de som skulle vilja ta sig ur sin comfort zone eller de som kanske är påväg ur en svår period av psykisk ohälsa. Rissveds var ju ”hopplöst efter”.
Jag har nu lyckats ta mig tillbaka till sporten jag älskar, men den här gången med andra motiv. Eftersom det verkar ha frångått vissa skulle jag nu vilja ta tillfälle i akt att berätta om mitt nystartade team som bottnar i artikel 31 i FN:s barnkonvention; alla barn har rätt till lek, vila och fritid. Jag har tidigare varit öppen och ärlig kring min psykiska ohälsa, som har innefattat ätstörningar, depression och utmattning. Jag har valt att öppna upp mig publikt av anledningen att förhoppningsvis hjälpa andra i samma situation. Under min värsta tid hade jag själv behövt läsa eller höra om liknande erfarenheter av någon jag såg upp till. Jag öppnar upp mig för att visa andra att det faktiskt går att ta sig ur helvetet, det går att komma tillbaka till det du älskar och det är möjligt att må bra igen. Jag hoppas därför att jag kan, genom Team 31, inspirera barn och samtidigt bidra till att bevara deras rätt till att leka, vila och aktiveras.
Det räcker nu. Argumentet ”vi gör bara vårt jobb” håller inte längre. Det mediala klimat vi lever i för tillfället kommer till slut att förgöra våra barn och ungdomar. Media måste ta sitt ansvar och dra sitt strå till stacken för kommande generationer. Så länge ni inte tänker vara med på det tåget kan ni låta mig vara. Eller nej förresten, här har ni 3895 tecken att använda i ytterligare en artikel. Om ni därefter vill fortsätta att fokusera på det negativa vill jag be om att få bli lämnad ifred.
/ Jenny
Mycket bra skrivet tycker jag.