Efter att ha samlat ihop en 7-8 VR på min cyklist-CV så var det förraförra året dags för lite randorundor. Inför den första 40-milaren kändes det jäkligt långt och när 10 mil var avverkade tänkte jag lite med en inbordes suck att nu är det bara en VR kvar. Det gick förstås galant och plötsligt var man i mål. Likadant var det inför förra årets första 60-milare. Det kändes långt men när man väl kommit igång avverkades milen ganska snabbt. Inför det här årets första 60-milare kändes det mer som "jaha, nu skall jag cykla lite långt igen, bäst att käka ordentligt dagen innan".
Vad är då poängen? Jo, att alla de här sträckorna 20, 30, 40 och 60 mil känns väldigt långa innan man genomfört dem. På något mysko sätt blir de sedan kortare inför varje gång du kör någon av sträckorna. På en 20-milare blir man väl knappt uppvärmd känns det som.
Det har ju också något att göra med hastigheten kan man torrt konstatera. På randorundor ligger man inte och pinar sig på maxpuls eller har en massa mjölksyra som rinner ur öronen. Det är en annan form av cykling och det är väl lite charmen med cykelsporten, det finns så många varianter på hur, var och när man kan trampa. Välkommen i gänget patten