Det är som med allt annat som är svårt; innan man vet hur man gör kan det verka riskabelt eftersom man kopplar ihop konsekvenserna av sin egen oförmåga med andras utövande. Tänk dig om du hade ett spädbarns balans (eller snarare brist på balans). Då hade du inte ens kunnat ställa dig upp, gå ut i köket och hämta en öl, utan att med stor sannolikhet ramla och slå dig ganska ordentligt. Men hos en vuxen sitter det i ryggmärgen av allt övande (särskilt om man dricker mycket öl) och risken är därför väldigt liten. Försvinnande liten.
Samma sak med MTB förstås. Man tar ett steg i taget och höjer sin nivå. En del tar stora steg och slår sig ofta men utvecklas kanske ganska fort. Andra tar små steg och håller riskerna nere men höjer ändå svårighetsgraden hela tiden.
Själv är jag feg eller försiktig beroende på hur man ser på saken, men kör idag saker som för fem år sen inte hade funnits på kartan att ens försöka. Jag försöker följa strategin med små steg för att minimera riskerna och många av mina cykelkompisar som började ungefär samtidigt vågar betydligt värre saker än jag. Samtidigt vet jag att jag blir lite bättre för varje cykeltur, och många cykelturer blir det.
Eftersom du ställer frågan så misstänker jag att det finns nån slags nyfikenhet inför MTB, eller hur? Ta en sak i taget bara så går det bra. Det är helt okej att kliva av och gå när det blir för läskigt. Samtidigt är det väldigt nyttigt att cykla med folk som är mycket bättre än man själv. Man ser att "aha, det gick alltså!" och så vet man i alla fall i teorin hur det kan gå till.
.
