Tredje resan i denna kalender tilldrog sig i slutet av juli 2007. Den gick till Norge för deltagande i Viking Tour, ett veckolångt motionsetapplopp. Loppet är årligt återkommande men med varierande sträckning. Upplagan 2007 hade start och mål i Vikøyri, vid Sognefjordens södra strand.
Som körkortslös var logistiken inte uppenbar. Mina föräldrar var dock inte alltför svåra att övertala om att ta en liten semester i vårt västra grannland. Då Norge är vackert har jag valt att ta med en resumé av resan till Vikøyri inklusive några bilder.
Apropå bilder så är vi nu tillbaka till tiden då bildförrådet inte fylldes på lika mycket som på senare resor så det kommer att bli lite färre bilder än vad som var fallet för föregående resa men bättre än för första resan. En del av luckorna är relativt ordrika, men det är ju bara att skippa texten om det blir tråkigt.
På morgonen, fredagen den 20:e juli gav vi oss iväg från Dalarna och färdades via Rörbäcksnäs, Lutnes och Elverum bort mot Hamar. Vi åkte dock inte ner till Hamar utan höll oss på mindre vägar norr om den orten. Vidare gick färden via Brummundal till Gjøvik där vi åt lunch. Sedan vidare via Dokka och Os på väg 33 till E16 som vi följde till Fagernes. Vi åkte sedan en liten bit på vägen upp mot Beitostølen och Valdresflya . Vi fikade vid sjön Heggefjordens södra ände.
Vidare färdades vi via Skammestein, Røyne och Garstad till Høre där vi stannade till och kikade på stavkyrkan.
Vi kom sedan på en grusväg som vi följde längs Vagnsmjøsas norra strand innan vi åter kom ut på E16. Färdades över Filefjell och ner till Borgund där vi skulle övernatta natten.
Då vädret var fint och klockan inte så mycket åkte vi en liten bit längre ner till Vindhella där vi stannade och gick en tur som inkluderade Vindhellavegen (som syns på bilden) och Sverrestigen.
Historien förtäljer här att Sverrestigen är en stig som kung Sverre ska ha nyttjat på hösten 1177 för att kringå ett bakhåll där bönderna i trakten tänkt släppa ner stenar och stockar över birkebeinarna. Genom kringgåendet kunde de anfalla bönderna bakifrån.
Vindehellavegen blev färdig 1843 och ersatte den s.k. Kongevegen (från 1893) för passagen vid Vindhellaskaret. Kongevegen går under flera namn inklusive den bergenske kongevei och den bergenske hovedvei. Det var den första körvägen mellan Bergen och Kristiania, d.v.s. det vi nu kallar Oslo. Lutningen minskades i och med tillkomsten av Vindhellavegen men var fortfarande betydande. Bara knappt 30 år senare ersattes Vindhellavegen med en väg som sprängdes fram längs med älven. Den vägen var där E16 gick fram tills Borgundtunneln var färdig 2004. Vägen längsmed älven är även den vägen som nyttjas på inledningen av Jotunheimen rundt.
Den trevliga kvällsvandringen som också ledde förbi Borgund stavkyrka och slutade nere vid det f.d. “ungdomshuset” som innehöll ett litet museum med kartor och foton, bl.a. från
Petrus Scheltema Beduins färd med bil från Kristiania till Lærdalsøyri år 1901, en resa som förärade honom benämningen som “Norges första bilturist”. Det finns också en minnessten över denna färd bredvid ungdomshuset.
Beduin var förutom att vara en äventyrare till bils också cyklist och hade 1887 blivit holländsk mästare på landsväg. Konkurrensen verkar möjligen ha varit
lite skral.
Nästa dag gav vi oss av strax före halv tio och åkte mot Lærdalsøyri men tog av vänster en liten bit före E16 kommer fram dit. Vi passerade genom Lærdalstunneln, världens längsta vägtunnel för biltrafik med sina 24,5 km, och kom ut nere i Aurland.
Inom några år kommer Lærdalstunneln att förlora titeln som längst i världen då en 26 km lång tunnel i Sydney kommer att vara färdig. Norrmännen väntas dock ta tillbaka rekordet 2027 då den 26,7 km långa Boknafjordtunneln i Stavangertrakten väntas vara klar. Den kommer då också att slå rekordet för djupaste tunneln med sina 390 meter under havsnivån.
För den som inte gillar tunnlar kan man ta sig till Aurland via vägen över fjället; se en liten bit ner i
detta inlägg.
En bit efter Aurland, närmare precis strax efter Flåm, gick vägen (E16) åter in i en tunnel. Den vara dock bara runt halvmilen lång. Vägen hinner bara knappt titta ut i fria luften innan den dyker in i den drygt 11 km långa tunneln till Gudvangen. På denna korta tunnelfria sträcka finns dock ett avtag ner till Undredal.
Då vi inte hade någon större brådska så tog vi en avstickare ner till Undredal. Ligger fint vid fjorden.
I byn finns även Skandinaviens minsta stavkyrka (byggnaden i bakgrunden, inte lekstugan på tomten).
Vi åkte sedan tillbaka upp i dalen och genom tunneln till Gudvangen. Orten ligger fint till och vi tog en kort bensträckare men i sig känns orten rätt "turistig" (kryssningsfartyg lägger till här).
Då loppets sista etapp skulle gå från Gudvangen till Vikøyri och på vägen passera den gamla vägen vid Stalheimskleiva hade jag tänkt att vi skulle ta den vägen uppför. Det lär f.ö. vara Norges brantaste statliga väg. Vi missade dock avtaget och då stora vägen strax därefter dyker in i ytterligare en tunnel var det inte läge att försöka vända. Tog istället en kort sväng in till toppen på backen och gick ner en liten bit och tittade. Såg brant ut även om vi inte kom ner till de brantaste partierna.
Vi fortsatte och skiljdes från E16 i Vinje där vi tog av norrut på väg 13. Var riktigt fint väder på väg upp till Vikafjell.
Efter att ha passerat toppen så åkte vi ner mot fjorden. Stannade till vid campingen där jag bokat en hytte men det fanns ingen i “kuren” där det såg ut som man skulle checka in. Vi åkte därför vidare ner till Vikøyri och letade upp Valhalla, vilket var smeknamnet på loppets förläggning. Hämtade ut mitt startpaket och vi åkte sedan ner till hamnen och åt lunch.
Därefter tillbaka upp till campingen. Fortfarande ingen människa i kuren. Gick ner till bostadshuset nedanför och ringde på då det verkar som att det skulle kunna ha något med campingen att göra. Ingen svarade.
Började dra mig tillbaka upp mot bilen. Då kom dock en gumma gående. Hon började prata, men det på en oerhört svårbegriplig dialekt. Ev. hade gumman också något talfel. Hade dock dykt upp en annan kvinna uppe vid bilen där mina föräldrar stannat och gumman pekade upp mot bilen så jag gick upp dit. Visade sig att kvinnan vid bilen hade hand om hytterna och vi fick vår nyckel.
Strax efter fyra så rullade jag på cykeln tillbaka ner till samhället där starten för prologen skulle gå. Första start var klockan fem och jag startade inte förrän strax efter halv sex. Rullade bort en sväng västerut längs med fjorden. En del värmde upp medan jag mer turistrullade. Var tillbaka till första start och stod och tittar på när cyklisterna gav sig iväg en och en.
Stötte på en kille från västkusten som som jag träffat på en italienresa på våren samma år. Snackade med honom en stund.
Själva etappen var bara 5,8 km men gick i stort sett bara uppför. Målet var precis utanför campingen med vår hytte. Starten var i stort sett på havsnivå och målet på en bit över 300 möh. Första 1,5 km var det bara svagt uppför. Därefter blev det vartefter brantare. Hade inför resan bytt till kompaktparti då det utlovats en del branta backar. Gjorde efter de inledande 1,5 km följande 2,5-3 km på huvudsakligen 34/24 och gick sedan, när det brantade till lite, ner på 34/27 på slutdelen. Gillar typiskt att hålla skaplig kadens, och än mer så på den tiden än nu.
Tyckte det har gått skapligt men hade ändå passerats av de fem personer som startade närmast efter mig. Tog mig 21.28 att ta mig upp. Vinnaren hade 15.10. Hade dock vare sig ambition eller kapacitet att tävla på riktigt. För mig var loppet ett äventyr i sig.
Några bilder tagna uppe vid målet.
Fick skjuts ner till Valhalla vid niotiden då tävlingsledaren hälsade välkommen och drog lite praktisk information. Dessutom delades det ut ledartröjor.
Karta och profil. Tror profilen lider av interpolationsartefakter eller något annat. Minns inte att det var så varierande lutning på slutet som den antyder.
