Hejhej nu ar jag framme i Marocco.
Sol motvind och berg. haha.
Min pojkvan, som nar jag avreste fran Orebro inte hade lust att folja med, kom ner till Malaga med flyg och skaffade en cykel. Som forklarat i tidigare inlagg blev den stulen nar forberedelserna for avresa nastan var klara. Tva dagar senare traffar jag en kille fran ett ashram utanfor stan och han erbjuder oss en cykel i utbyte mot nagra dagars arbete. Han ville cykla till Indien och hade en bra cykel for resan, sedan traffade han en "guru" och bestamde sig for att stanna i spanien och bli hans elev.
Vi akte ut till ashramet och det som hande dar var helt flippat. De tillbad krsna, vilket inte ar nagot fel att gora, om man bara foljer den laran. Folket har pastod sig gora det, men agerade helt tvartemot. En fet "guru" satt i en fotolj och predikade medans eleverna satt pa golvet eller servade honom med chapati och the. Jag och oscar fick separerade rum for det ansags syndigt och fel att dela rum och sang. KLockan 4 pa morgonen skulle man ga upp och be och lara sig om "den ratta vagen" i tre timmar, sedan arbete med djuren och pa eftermiddagen bon och undervisning igen. Vi arbetade med djuren i tva dagar innan vi fick nog av de skumma manniskorna och sa att vi tankte lamna graden. Vi fick cykeln med oss. Tre av eleverna skutsade oss till tagstationen och i bilen var de faktiskt riktigt trevliga. Nar vi varit pa garden gick det inte att prata med de, men nu var de som vanliga mannsikor. Jag tror att de var radda for att gurun skulle ogilla de om de inte agerade heligt och religost. Jaja, ny cykel till Oscar och avresan pa gang igen...
Vi stannade tva veckor till i dett lilla odehuset pa kullen utanfor stan. Nar vi kom till malaga forsta dagen blev vi inbjudna att bo tillsammans med en tysk och en spansk kille som ocksa reste med cykel men som tillbringat vintern i huset, som varken hade el eller rinnande vatten. Vi lagade maten over oppen eld och hamtade vattnet i en brun i dalen nedanfor. Vi bjod in fler personer pa cykelresa som vi traffade. Som mest var vi 10 personer, alla med galna imroviserade "man tager vad man haver" cyklar och alla med sin egen, intressanta historia om sin resa.
Sedan var det dags att aka vidare...
Batresan över fran spanien var intressant, tullarna bad oss att ta av alla vaskor for att kora de i rontgenapparaten. Forsokte forklara att visst det kan vi gora, men det kommer at ett tag. oscar borjade packa av men sedan andrade de sig och bad att bara fa titta i vaskorna. Antagligen insag de att det var ett for tidsodande projekt. Jag fragade om de ville att jag skulle oppna vaskan och borjade med en liten vaska hangande over den stora pa sidan. Tullaren bad mig att ta det lugnt, viftade med pekfingret nagra varv innan han bestamde sig for en av de stora vaskorna; - "Jag vill titta i den..." Jag oppnade vaskan och lyfte ut de overst liggande kladerna och han tittade ner i en ytterst rorig vaska innehallande saker packade i plastpasar. Jag tror knappast att han efterat kunde namna en enda sak som fanns i vaskan, men efter den kontrollen fick vi passera. Vi tog baten over till Melilla, som ar en spansk stad i Marocco. Det var redan kvall nar vi kom fram. Foljde vagen nagra kilometer till maroccanska gransen. Massa bilar i tutande rader som vantade pa att fa passera. Som cyklist var det bara att glida forbi raden av vantande fordon. Vi passerade en hog mur och direkt nar vi kom over till marocco sa var allt forandrat. Jag upplevde det som att temperaturen sjonk med 5 grader. Det var morkt och smutsigt. Barn med tomma ogon och smutsiga, framstrackta hander tiggde om pengar. Spikmattor i vajrar tvars over vagen for att snabbt stoppa en flyende bil om det skulle behovas. Det kandes som att vara mitt inne i en krigszon. Efter att ha visat passen tva ganger och fatt Maroccansk stampel, cyklade vi vidare. Taltade under varan pressenning i en liten tallskog forsta natten.
Tvart emot vad manga manniskor sager, sa har motet med det maroccanska folket varit positivt. De ar glada och trevliga. Vinkar och tutar nar man cyklar forbi. Manga ganger stannar bilar bara for att fa prata lite.
Igar kvall stannade vi utanfor ett hus i en liten by och fragade efter vatten. De fyllde vara vattenflaskor och erbjod oss ocksa att sova i deras garage. Vi tackade glatt ja, da det var en valdigt blasig dag (motvid sa kraftig att om man inte trampade i de branta nedforsbackarna sa stannade cykeln) och det var svart att hitta en bra taltplats dar vinden inte blaste. De kom med mat ock kaffe och nagon timme senare med ett stort fat frukt. I morse kom de med kaffe, brod och stekt agg.
Nu ska vi forsoka ta oss over berget for att komma vidare soderut. De har sagt pa radion att det ar risk for sno, vilket jag hoppas pa att slippa. Cykeln ar tyngre an nagonsinn, lastad med varma klader. Om vi bara tar oss over och ner igen sa kan jag ge bort mycket av mitt bagage till nagon som behover det mer. Cykeln ar svarkord aven vid minsta lutning uppfor nu. Det blir nog till att ga de 100 kilometrarna harifran till bergets hogsta topp, dryga 1500 meter over havet.
Ja, vi hors kanske pa andra sidan...
(Jag skulle garna skicka med en bild, men da jag inte vet hur man gor det, sa mailade jag bilder till min syster och bad henne gora det. Det har hon inte gjort..)