Även om den här typen av cykling inte är något man önskar någon annan så är det ändå skönt att kunna dela upplevelsen med någon som också var där, för det går på sätt och vis inte att återberätta exakt hur jävligt det är att ha 200 Unmapping-mil i benen och sömnbehov för att sen träffas av något som jag skulle vilja likna ett blästerskåp i väderform.
När jag väl insåg faktum, att det här ger sig inte, började jag sikta efter väderskydd för att antingen kunna förstärka rustningen eller slå läger. Passerade efter en stund en jordkällare alldeles intill vägen där dörren stod på glänt. Jag tog mig in och kunde efter en stund återfå fattningen och ställa mig frågan hur jag hamnade här? Jag som varken gillar att cykla på natten, i regn eller när det blåser för mycket.
Det var i var fall en väldigt fin jordkällare med ordentlig valv och så. Beckmörk och 100% vindtät. Nyttjandegraden var inte alls hög så det fanns gott om plats att sträcka ut sig på vilket jag testade. Jag kan ha fått någon minuts sömn men jag minns framför allt hur jag bara blir kallare och kallare av betonggolvet som jag inte kan värja mig från. Jag hör när Alexander rullar förbi utanför men är inte i skick eller snabb nog att höra om han vill komma in och hänga med mig i min jordkällare.
Innan jag börjar närma mig hutterstadiet reser jag mig och tar ett omtag på framtidsplanerna. Jag sticker ut hand med mobil ut ur dörren för att den ska få kontakt med omvärlden och lyckas få hem en färsk prognos. Den visar att om jag vill ha solskenscykling så kommer jag få vänta rätt länge. Det finns absolut ingenting vettigt att göra i jordkällaren då de få syltburkarna som står där är så gamla att jag inte vill röra dem och de ser redan ut att stå i ordning. Sova har jag testat och det går uppenbarligen inte. Jag vill verkligen inte ut men det är ändå det jag tillslut kommer fram till måste ske. Förbannat!
Jag tar på mig allt jag har. Säger till mig själv att jag ska få belöning sen om jag bara är duktig nu. Ett djupt andetag och iväg. Det går nåt så otroligt långsamt. Mörker, väglag och väder jobbar alla mot mig men jag fryser iaf inte! Det känns som en mini-seger när jag väl når Hestra och jag firar med en Snickers. Någonstans på vägen till Smålandsstenar sen börjar det ljusna, vinden vänder och regnet tar paus. Livsglädjen återkommer.