Jag tycker att det är tvärtom: svenskorna är helt besätt av prestation, träning och tävling. Det finns just nu en annan tråd om tävling på pendling. Allt verkar handla om tävling, man verkar inte kunna köra lvgcykel utan att ser det som en träning för en tävling. Jag har möt folk som inte kunde förstår att jag cyklade många mil men aldrig deltog i en tävling.
När man cyklar finns det ofta folk som kör om men kan inte hålla hastigheten av den som dom körde om. Då tycker jag att det är bra att har koll på vad en bra snitthastighet är. Det är dock helt personligt och kan man inte svara på i allmänhet.
Delar inte riktigt denna syn, jag tycker det är väldigt personligt. Nu för tiden är det ju ganska poppis med upplevelser och att ta det lite lugnare? Gruppträningar och sådant är väldigt populärt också? Finns även en viss tendens till lite längre men betydligt lugnare, bike packing och sådant.
Hmmm, däremot kan jag väl sporadiskt uppleva det som att vissa personer som inte riktigt gillar detta mätande, tränande och pushande blir stressade av (eller stör sig på) andra som gör det vilket är synd.

Så frågan är var problemet ligger egentligen? (kanske hos dem som inte tränar mera seriöst?) Kan ibland se sådana tendenser även bland folk som tränar mera seriöst. Att de liksom hmmm "förlorar" träningsracet, blir stressade av det, frustrerande och till slut blir det "Klart han är bättre, han tränar ju så mycket." eller andra ursäkter och i vissa fall tveksamma kommentarer. Att man framställer en seriöst tränande person som ett freak medan man själv minsann är härligt svenskt "normal". Tycker det är trist, klart alla har olika förutsättningar, tid och olika motiveringar men det gör ingen sämre ändå?
Cykling är på sätt och vis genialt här också jämfört med tex långdistanslöpning. Ställer man tex upp i en stor Vätterngrupp kan man cykla snabbt tillsammans just eftersom man är så många som hjälps åt (lägre luftmotstånd etc). En någorlunda låg ansträngning (obs:
om gruppen är samkörd). Det här drar ner den individuella hetsen en hel del och istället blir det en kul laggrej som väldigt många klarar av att genomföra?
Visst, lite rörigt dock, det är exceptionellt stor skillnad på motion, motionslopp och tävling.
Inget är ju fel, vi är alla olika. Själv har jag hittills i mitt liv varit en hopplös periodare, antingen utövar jag en sport någorlunda seriöst (på motionsnivå dock) eller inte alls, detta är inget jag är det minsta stolt över, det blir bara så. Jag går igång mycket på att följa min egen utveckling, tycker det är skitkul rent ut sagt. Kanske är därför jag funderar på att lägga av med golfen nu. *LoL*
Träningsdagböcker är ett kapitel för sig, att lägga ut det offentligt och att jämföra, jag tror absolut inte det passar alla, kan skapa en viss stress också om man inte har självdisciplin. Jag är själv splittrad till denna företeelse.
Har haft en diskussion med en riktigt seriös (framgångsrik) elittränare i tennis som kommenterade någonting i den stilen med det måste vara/bli ok att tävla, det är svårt att hitta och driva fram vinnare annars om det blir för hmmm "trevligt", lagom och rättvist hela tiden. Sist men inte minst är det en del som älskar att tävla, ska man hindra dem i sin utveckling och driv? Sedan är det självklart en lång diskussion i sig om när det ok att börja seriösa elitsatsningar för de yngre förmågorna etc.