Verkligen! Liknelsen med humlan har slagit mig SÅ många gånger. Om man ska kasta sig ut för de fräckaste DH-grejerna för att sen göra en elegant rundpall och lätt och spänstigt trampa uppför igen och sen cykla stenhårt och tekniskt och... ja, vad folk nu gör, jag vet inte, men då finns det bättre cyklar än 30 år gamla Miyator från allemansmountainbikens barndom.
Men av de cyklister jag har någon tätare kontakt med så är det iaf. 3st, mig själv inräknad, som trampar Miyata (om än också andra modernare cyklar) som om det inte fanns någon morgondag. Därutöver EN enda som de facto cyklar men på modernare grejer än Miyata, men sen är det fler personer än det finns löss på en hund som har nya fina cyklar men som nog inte gör 15 mil på ett år.
Cykelvasan, så bespottad som den är för att den inte är nåt riktigt mtb-lopp, är ju en fullständigt patetisk uppvisning i ”köp dig en sportig stil” och ”jag bryr mig egentligen inte så mycket men dämpare/SPD/CF/lycra/nya glasögon/29-tummare/flådig cykelhållare till halvmiljonbilen (insert valfri dyrpryl) MÅSTE man ju i alla fall ha”. Och maken till såsigt gäng har jag inte sett ens under mina 10 år som guide i cruising-branschen, fastän medelåldern på CV väl är en tredjedel av isbjörnsturisternas.
Som sagt, en gammal Miyata passar inte all slags cykling och det finns tack och lov andra sorters människor än mig själv och andra galningar som går i spinn på gammalt junk - ingen nämnd, ingen glömd. Även jag går ibland igång på en del modernt junk. Men så lite jag begriper så begriper jag i alla fall att snack är billigt och så länge man inte sätter benen i rörelse så kommer man ingen vart oavsett hur flådig cykel man har.