Vi har ju dividerat ganska mycket här om vad våra kära cyklar egentligen är värda. I inköp ska de helst kosta några hundralappar som mest, men om någon skulle må så dåligt att han (hon?) nånsin sålde sin Miyata så vill vi förstås ha igen både cykelns inköpspris, delarnas dito och en bra slant för att cyklarna är så j-a grymma. Men att själv köpa en sådan cykel till ett sådant pris, foggett about it!
Vad säger ni, kan vi ha en civiliserad diskussion om vad som kunde vara ett rimligt pris för en fixad Miyata XYZ?
Min tusing gick på om det var 2500 eller möjligen 3500 i nedplockat skick. Det kändes ok, men med nya hjul, styre, stam, pedaler, skärmar, sadel och vad mer det nu kan vara som jag har gjort med den så ligger det mer än så i cykeln som den står idag. Men att få tillbaka motsvarande vid en ev. försäljning skulle jag inte drömma om.
Just nu ligger det en tusing ute för 12000kr (15 inkl. väskor). Den står som en
Koga Miyata 1000, men ingen bild och inte så mycket detaljer vad jag minns. Nån MTB/ATB för några hundra, visst. Nån äldre instegs-lvg för 1500, rimligt? Nästa gång ser man en risig On/Off för 2500kr som läggs ut på nytt och på nytt för samma pris och där det inte krävs nån större fantasi för att föreställa sig säljarens förvåning över att ingen hör av sig och köper cykeln.
Spridda tankar men säg gärna vad ni tycker, håll det vänligt och sansat bara. ?
Visa bilaga 561987
Låt oss ha denna mycket rimliga diskussion.
1.
Kvalitet på ram och gaffel. Här beror det på hur mycket den eventuelle köparen känner till om cyklars kvalitet, alltså slitstyrka, rostskydd, konstruktion. Min upplevelse är: Not so much.
Många vet mycket om moderna hojar och komponenter och är själva hängivna cyklister men kan skit och inget om ovanstående, vilket gör att det är svårt att sälja på kvalitet.
Jag har grejat rätt mycket med cyklar nu och kan konstatera att det inte, vad jag vet, produceras
någonting någonstans som håller samma kvalitetsnivå som en äldre svensk standardcykel (70-/80-tal och äldre). Miyatas 90-talare är inte lika bra som exempelvis Crescents 70-talare i kvalitetshänseende. Men de är fortfarande bra.
Slutsats: Svårt att få människor att betala för kvalitet.
2.
Komponenter. De flesta Miyator har dåtidens mellanklasskomponenter från Shimano. Växelförarna och bromsarna är skottsäkra men skruv och mutter ofta rostiga och behöver bytas. Växelreglagen i plast på månntenbajkarna är inte sällan sönderrostade invändigt. Är de inte det brukar de tarva rengöring och uppsmörjning. Cyklarna kräver alltså en del jobb för köparen. Alternativt gör man det själv innan försäljning, men det ökar kanske inte värdet så mycket.
Slutsats: Komponenterna ökar inte värdet.
3.
Standarder. Miyatorna är gamla nu. De nyaste har kanske 3x8 växlar, de flesta har 2- eller 3x7 vilket börjar bli ovanligt, men det finns fortfarande delar att få tag i enkelt, vilket ökar värdet. En stor fördel är att de lite nyare har nav för Hyperglidekassett. Äldre cyklar har 2- eller 3x6 eller färre växlar. Då är det oftast frikrans som gäller, eller värre: Uniglide (omöjligt med delar).
Bromsarna är fälgbromsar av olika slag och i dag vill många ha skivor. De hojar som har cantibromsar kan uppdateras till v-bromsar om man byter reglage. Det utesluter användningen av original kombinationsreglage på månntenbajkarna som har short pull. OBS: Jag tycker själv att v-broms nästan är sämre än cantibroms.
Slutsats: Många köpare bryr sig inte så mycket om komponenter så länge de fungerar. De som bryr sig väljer nog allt som oftast någon modernare än Miyata.
4.
Funktionalitet. Miyatas trippelreducerade cr-mo-rör är fantastiskt fina. Inte lika lätta som Tanges lättaste men nästan. Aluminiumramarna verkar vara bra också. Kolfiber vet jag ingenting om. En lätt cykel ökar funktionaliteten.
Geometrin är daterad på månntenbajkarna men klassisk på de andra typerna vilket också gör att de är funktionella. Dessutom kan en äldre MTB bli en jättefin gruscykel med sin landsvägsliknande geo. De är inte så långa som äldre mtb ibland är och de funkar bra med bock. Tveksamt om detta attraherar den stora majoriteten köpare, dock.
Slutsats: Funktionaliteten är hög om man inte vill cykla modern månnten.
5.
Nostalgifaktorn. Hög. Detta är det främsta skälet till att man kan vänta sig hyggligt betalt för sin Miyata. Vi som var barn och ungdomar under Miyatas storhetstid är i dag vuxna med arbete, familj och pengar.
Slutsats: Nostalgi är värt pengar. Kanske inte så mycket pengar än, men framtiden är ljus.
Avslutningsvis: Miyata gjorde fina cyklar, men för att uppskatta och vilja betala för detta bör man som köpare vara både kvalitetsmedveten och nostalgisk samt beredd att meka själv. Alternativet är den vanlige köparen som är ute efter en schysst cykel, men denne lär inte vilja betala lika mycket.
Har du byggt en grym cykel och vill ha tillbaka så mycket pengar som möjligt är nog den trista sanningen att det smartaste är att plocka isär den igen och sälja delarna separat.
MEN: Jag är helt övertygad om att värdet på många äldre kvalitetsprodukter kommer att stiga i takt med att vi tvingas ställa om samhället till en mer cirkulär ekonomi. Där är för övrigt cykeln, världens mest effektiva transportmedel, en blivande vinnare.
www.bicyclerollingresistance.com
