Började räkna antal cyklister jag möter med dubb under pendlingen. Ska kanske börja räkna cyklister med kedjebrott istället. Idag var det en dam vid Dramaten som hade hoppad kedja. Som elitpendlare har man blind skyldighet att stanna och se om man kan ge en hjälpande hand. Löste sig fint. Sen var det en tjomme strax innan Stocksundsbron som hade samma krångel. Men han hade koll på läget så han fick fixa det själv. I måndags på hemfärden framme i Aspudden hade en dam ett klart misärigare kedjehaveriläge. Felställd bakväxel där det växlats upp till lättaste på kassetten och kedjan trillat vidare över denna krans och kilat fast mellan kassett och ekrar. Den här damen såg faktiskt lite smårädd ut när jag kom farande mot henne och börjar kolla hennes hoj. Tror iaf att jag frågade om hon ville ha hjälp. Rann svett om mig, tappade glasögonen på marken, Sleaford Mods på högsta på mobilens högtalare. Och satan så svårt att rycka loss kedjan där den kilat fast. Och jag har ju absolut en tendens att bli lite lätt förbannad när såna här saker inte vill funka. Man hade ju så att säga redan puls och lite adrenalin uppe när man kom farandes. Damen backade bak en bit och såg nog lite obekväm ut. Fick öppna upp snabbkoppling för att få hjul i bättre läge osv. Sällan skådat så komplett svarta neroljade händer. Tyckte damen att jag var en konstig märklig figur så....skulle jag avgjort hålla med. Fick fason på det iaf. När hon skulle upp på cykeln såg jag att mina glasögon hängde runt hennes ena fot. Det bidrog inte till att göra situationen mindre märklig. Dags att fylla på clarres engångshandskar i ryggan! Rätt kämpig pendling annars. Lida Loop kvar i benen och singlespeed var fel val av mig i motvinden till Täby....undrar också varför jag inte har en heldämpad hoj när jag kör mtb? 57-åriga gubbar ska inte hoja Lida Loop på hardtail.....åtminstone inte jag iaf.