hannulan skrev:
-------------------------------------------------------
> Inte kul. Vad hände, vart?
Fredagens pendling skulle bli ett lyckorus i och med att jag bara kan köra två av veckans fem dagar (hämta-lämna barn etc.). Åtta plusgrader och knappt någon vind, finfina förutsättningar och kortbyxorna åkte på igen som ett långfinger åt vintern. Liniment på knäskålarna, nyladdad lampa och sen iväg. Lyckan varade i ca. 4 km, jag låg och mosade på runt 30-strecket som jag brukar på cykelvägsrakan genom Lärjedalens golfbana vid Gunnilse (ungefär i höjd med H-A:s klubbhus för er som känner till trakten) ner mot Hjällbo - gött! Detta skulle bli sköna 27 km till jobbet.
Sen minns jag bara att det small och jag såg stjärnor och planeter precis överallt, och jag gick som en trasdocka ner i asfalten. Hela kroppen var bara en enda stor smärtblixt. Sen hade jag ingen känsel i armar eller ben förrän först efter en halv minut liggandes på rygg på asfalten som en döende grönsak. Började då göra en damage-control av lemmarna, fingrar, tår etc.
Allt verkade funka, men gjorde ont som fan, och sakta återkom jag till sans, och det tog väl ca. 5 minuter innan jag ens kravlat upp på knä. Jag fick tag på cykellampan och började lysa mig omkring för att se vad fan som hade hänt. Och det visade sig att jag hade blivit golvad av ett träd som hade fallit omkull och hängde ut över cykelbanan...
Hade jag haft pannlampan hade jag nog hunnit se det i tid, men inte med bara styrlampan som endast lyste upp asfalten mest en ca. 30-40 meter framför mig. Trädet hann jag ju fan inte se innan det var för sent, det var mörkt, grått och oreflekterande elakt. Det var heller ingen jätte-ek prcis utan ett lite mindre träd, men hårt likförbannat.
Cykelbanan saknar belysning från Olofstorp till Hjällbo, men jag har kört där i tre år och det har räckt med kraftig styrlampa. Bara ibland har jag använt pannlampan och tyckt det varit lite overkill med så mycket ljus. Men inte räknade jag med ett ondskefullt träd hängandes över cykelbanan inte : (
Hjälmen blev det bara skit av. Men mirakulöst så slog jag varken sönder ansikte eller fick några feta skrapsår någon annanstans. Och det kunde gått betydligt värre. Alltid något positivt.
Denna cykelvägen är extremt folktom, speciellt denna årstiden, så jag skulle ringa någon om assistans - men då var mobilen död. Typiskt, men helt enligt Murphys Lag.
Så jag plågade mig upp på cykeln och cyklade hem igen. Jag var väl i någon chock för jag hade inte så ont när jag kom hem sen, utan trodde då att det nog bara var en rejäl muskelsträckning i rygg och nacke. Det blev faktiskt bättre efter en dusch. På med lite tigerbalsam på nacken, kollade pupillerna och kände ingen yrsel eller dylikt så jag tog bilen till jobbet istället. Idioti, men där och då så var jag ju OK igen. Men efter ca 15 minuter på jobbet så körde mina kollegor mig till Mölndals-akuten då jag började bli blek och osammanhängande.
Väl på Akuten var det brits, nackkrage, nålar och dropp och så däckade jag av som den macho-kille jag är...
Jag börjar förstå Grandödarens motiv... Träd är ondskefulla ; )